64 dagar

Ska bara komma ihåg att andas och försöka vara glad, det ska gå bra. Han är trevlig, han är snäll, jag vet att jag kan lita på honom. Andas.

Komma ihåg det man vet

Nio veckor

Jag vet aldrig förrän efteråt varför det är sådär extra jobbigt vissa dagar. Sen kommer jag oftast på att det var tisdag. Tisdagar är alltid värst. Även om jag inte ens tänker på att det är tisdag, även om jag är upptagen med annat så mår jag alltid lite sämre på tisdagar. Speciellt på kvällen. Det liksom känns i hela kroppen.

Om tre veckor är det dags för mig att testa mig igen. HIV-test, då har det gått tre månader och man kan helt utesluta HIV-smitta vid ett negativt test.

Det finns en person till som vet nu. Det var jobbigt men skönt att prata om det och jag vet att han aldrig skulle skada mig, han skulle nog göra allt för att skydda mig. Det känns bra. Imorgon ska jag upp och träffa någon som jag nu ångrar lite att jag ska träffa men det är för sent att ändra sig nu. Försöka få till lite sömn innan dess är nog en bra idé.

Kan inte sätta ord på det jag måste prata om

62 dagar

Det gick bra att möta upp bok-mannen. Hade en vän med mig också så det var inte ens jobbigt. Fick ett mail av polisen idag dock, det var mera jobbigt. Beslutet huruvida fallet går till rättegång eller ej är uppskjutet med ytterligare åtta dagar. Jag vill bara att det ska vara över. Låt mig gå vidare.

Du kväver mig

61 dagar

Idag har varit tungt och svårt och också bra och mysigt. Det är så blandat, så kluvet och så svårt. För ingenting är som det brukade vara. Träffade F idag och han var mysig som alltid. Han har mycket tankar som är roliga att lyssna på men också jobbigt självcentrerad. Så är han mysig och vill kramas, vara nära, förutsätter att allt är som innan, oförändrat. Han vet inte och frågade inte heller så jag berättade ingenting. Tror att han märkte att det var något som var annorlunda dock. Lite mer distans. Jag vill vara nära och jag kan inte vara nära. Det kryper i kroppen så fort det inte helt och hållet är på mina villkor, så fort jag inte riktigt vet vad som ska hända, hur han ska röra sig. Det är jobbigt.

På tåget hem hade jag sån ångest. Hörde bara hjärtats slag i öronen, det susade och ångesten kom i vågor som fick mig att vilja kräkas, kändes som att jag skulle svimma och ögonen tårades. Jag kunde knappt andas. Bad hela vägen att ingen skulle sitta nära, det satt någon snett mitt emot och det var nära nog. Alldeles för nära. Skulle åka vidare egentligen men jag orkade bara inte. Kunde inte. Var tvungen att åka hem, andas och ta bilen istället. Ska till stan en dag här i veckan och shoppa, hur ska det gå? Ska åka tåg imorgon också, vill inte att det ska vara så jobbigt. Ska möta upp med en främmande man och köpa böcker av honom. Känns inte jättebra med tanke på hur det gick sist jag mötte upp med en främmande man som jag trodde var trevlig. Vet att inget sånt kommer hända imorgon men att veta och att känna är två helt skilda saker.

Det jag känner och det jag vet liknar inte längre något av det jag brukade känna och veta

Det var en okej dag idag. Tog det väldigt lugnt och började göra saker som har med framtiden att göra vilket känns både skrämmande och bra. Jag börjar ifrågasätta mina val och huruvida jag kommer klara det som jag åtagit mig eller ej. Det är en jobbig känsla. Var jättetrött tidigare ikväll men det gick över och huvudvärken kom inte förrän nu så det känns skönt ändå.

Imorgon kan bli en bra dag elle en väldigt svår dag, det beror lite på personen jag ska träffa. Vi får se hur mycket han frågar och hur mycket jag orkar berätta/inte berätta.

Jag kämpar allt jag kan

60 dagar

Jag har överlevt julafton. Det var mysigt och nu är jag trött men glad. Tyckte att det var jobbigt när alla frågade varför jag bytte familj efter halva tiden eftersom att jag inte direkt känner för att svara "för att en snubbe våldtog mig". Istället blir det en förfinad version om att familjen var lite konstig. Det är visserligen ingen lögn men långt ifrån anledningen till att jag lämnade.

Är väldigt nöjd med mina klappar och nu vill jag bara fortsätta med mitt liv. Lämna det gamla bakom mig och utforska nya marker. Och gå i terapi som jag lovat mamma. Vet inte hur sugen jag är på det men folk säger att det ska vara bra för en att göra sånt så jag får väl lita på att det är sant antar jag. Usch jag ser inte alls fram emot det.

Jag försöker vara starkare än allt det här

59 dagar

I morse ville jag bara gråta. Vaknade med huvudvärken kvar, tog en bunt med piller och åt lite frukost, funderade på vad man ska ha på sig på denna dag och hittade nåt som kan anses juligt. Tror jag. Sen började stressen, jag ville bara gråta och mamma var på dåligt humör. Stressad som vanligt. Snart kommer det en massa folk och jag hoppas jag kan hålla ihop. Bara alla är glada så ska det nog gå bra. Julen är ju glädjens högtid, eller?

Ta inte ifrån mig allt, snälla

58 dagar

Det tog längre tid innan huvudvärken kom idag. Har bara varit hemma och det har varit skönt. Visserligen har det varit full fart hela dagen och vi har fixat och donat men det har bara varit närmsta familjen hemma så det var okej ändå. Nu är jag trött och ska sova. Imorgon är en stor dag, julafton och allt. Det betyder mycket folk, att vara mycket, att tvingas orka oavsett. Jag hoppas det går bra.

Du gjorde mig trött
Så att jag inte känner igen mig själv

57 dagar

Sitter med brutal huvudvärk. Hela huvudet dunkar och jag kan knappt läsa det som står på skärmen framför mig. Mina huvudvärkstabletter är slut så jag kan bara hoppas att jag kan somna och att huvudvärken kommer att vara borta imorgon när jag vaknar. Vet att min kropp är stressad och att det är vad som framkallat huvudvärken. Trots att jag skrattat mycket idag och umgåtts med folk jag tycker om så är det påfrestande att vara så nära. Vara så mycket. Jag är förvirrad. Vet inte riktigt min plats längre och det känns konstigt. Jag vet inta vart jag har folk men det beror inte på dem, det beror på mig. Det är jag som har ändrats och vad man än kan tro så är det mycket svårare att klura ut sig själv än att klura ut någon annan som förändrats.

Du har förändrat mig
Förändringen skrämmer
Förändringen sårar
Förändringen tröttar

I morse grät jag. Sen har jag gråtit lite till och från under hela dagen. Jag saknar F och C så himla mycket. Mina underbara ungar, de enda jag vågat älska på riktigt de senaste två månaderna. Ni är så fina.

Kärlek

Åtta veckor

Jag skrattade idag, på riktigt, sådär härligt som jag inte gjort på länge. Det var en lång dag men nu är jag äntligen hemma. Än så länge känns det bra. Har bara träffat min närmaste familj än så länge, fler imorgon. Det ska nog gå bra.

Jag kan fortfarande älska

55 dagar

Sista natten. Kluven inför morgondagen. Längtat hem så länge, vill inte härifrån. Vill åka härifrån, rädd att komma hem. Som sagt, kluven. Kanske kommer jag gråta.

Du tog inte alla känslor trots allt

54 dagar

Nu är det inte långt kvar tills jag ska åka hem. Jag vet att det är rätt beslut men det är också sorgligt och svårt. Tänker hela tiden att det är sista gången jag kommer att göra allt jag gör. Imorgon är sista morgonen som C kommer att väcka mig med ett glatt utrop och kräva att hon ska få hoppa i min säng. Och imorgon är sista dagen jag kommer att få mata F, kunna kolla på film och ha långa diskussioner med J och skratta tillsammans med B. Det är sorgligt. Dessutom är det svårt. Jag vet inte hur det kommer att kännas att komma hem. Veta att alla vet, veta att alla vill veta hur det är med mig. Jag har ingen aning hur jag kommer att reagera på alla som kommer vilja vara nära, både fysiskt och psykiskt. Jag tror att jag har skaffat mig ett behov av större personligt utrymme nu, mer integritet. Hur förklarar jag det för de jag inte vill ska veta? Jag vet fortfarande inte hur man gör och nu är det inte långt kvar tills jag måste sluta låtsas och kliva in i verkligheten igen.

Jag vill fortsätta leva
men jag har glömt
hur man gör

53 dagar

Idag är jag sminkad, har på mig kort kjol och höga klackar för första gången på 53 dagar. Eller egentligen längre än så, för jag var ju inte uppklädd den kvällen. Det känns bra. Jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln och tycka att det jag ser är något fint eller något bra men idag är jag uppklädd. Det är ett steg. Tjejkväll på puben, det är vad jag vågar.

Ett litet steg i taget

Att slå någon för att lära att det är fel med våld. Är det sånt som skapar de som inte kan skilja på rätt och fel? Eller är det inbyggt redan från födseln? För vissa människor verkar ju veta vart gränsen går oavsett hur mycket skit de fått ta emot själva och för andra så finns ingen spärr. Människan fascinerar mig och skrämmer mig på samma gång.

Något som skrämmer mig är att jag tror inte att det finns en endaste människa som inte skulle hålla med om att det som hände var en våldtäkt, om de fick vara med om exakt samma sak. Men går det till domstol så kommer han med största sannolikhet släppas fri. Hans ord vägen tyngre i en rättegång än vad mina gör. Det skrämmer mig. Jag kan inte bevisa att jag inte ville för ingen kan ta sig in i min hjärna och återuppleva det som jag återupplever vareviga dag och varje natt. Vad är det för ett öde?

Ifrågasätter allt som en gång var självklart
Ifrågasätter mig själv, mina tankar, mina minnen
Du fick mig att tvivla på mig själv

52 dagar

Polisen ringde precis. Hon frågade om jag ville att det skulle gå till rättegång eller inte. Jag svarade att de sagt att om det händer är jag tvungen att komma tillbaka. Jag vill inte. Jag är rädd för att åka tillbaka. Jag är rädd för att vara någonstans nära honom. Jag fasar för att vara i samma rum som honom. Jag vet inte om jag klarar av att berätta om det i detalj igen. Jag  vill inte bli korsförhörd om den värsta stunden i mitt liv. Jag är livrädd för domen.

Jag polisanmälde honom. Han vet vad han gjort mot mig. Blir han polisanmäld igen så är han körd. Det räcker för mig. Jag vill inte hamna i en situation där ord står mot ord och hans blir rätt. Jag orkar inte brytas ner och plockas isär igen. Mest för att jag inte är säker på att jag kommer orka lappa ihop allt en gång till.

Meningslöst. Hopplöst. Håglös.

51 dagar

Idag såg jag en mamma smälla till sin unge. En örfil över ansiktet så att barnet ramlade omkull. Det fick mig att må illa och jag blev arg. Jag sa ingenting för här är det tillåtet men fy vad dåligt det fick mig att må. Att utnyttja att man är fysiskt större och starkare när man redan är mentalt överlägsen dessutom. Plus att barnet är i beroendeställning till mamman. Hur kan man göra så? Hur kan man vilja slå sitt barn? Hur kan man vilja skada någon annan? Speciellt någon man älskar.

Det finns så mycket jag inte förstår

50 dagar

Kan inte sluta förvånas över allt sjukt jag drömmer. Det skrämmer mig och jag undrar hur mitt undermedvetna fungerar egentligen. Vem är jag liksom? Att drömma är dessutom tröttsamt. Man sover verkligen mycket sämre när man drömmer mycket. Känner mig så löjlig som är trött jämt när jag "sover" så pass många timmar om dygnet ändå. Är ju svårt att förklara hur man ändå kan vara trött.

Tiden går så fruktansvärt långsamt nu. Plågsamt långsamt. Kan det inte åtminstone vara helg snart? Jag vill hem. Även fast det skrämmer mig. Jag vill hem.

Tiden läker alla sår?

Det är alltid värre med att somna på tisdagar. Jag är alltid trött, riktigt trött på tisdagar men ändå är det något som håller mig vaken. En rastlöshet jag inte kan komma undan. Inre stress som inte låter mig glömma. Jag berättade för en vän jag känt länge nyligen. Det känns skönt att veta att hon verkligen är en vän.

Samtidigt som jag känner tacksamhet till de som vet och som inte vänt mig ryggen så känner jag även skuld att belasta någon med mitt öde. Det som hände. Jag vet att de som bryr sig tycker att det är svårt och jobbigt att handskas med och jag vill inte lägga det på någon. Vill ju vara en positiv del av folks liv. Inte en last. Tror det är samma skuldkänslor som säger att det var mitt fel, även fast jag vet att det inte var det. Egentligen. Som att jag gjort något fel. Som att jag dragit detta över mig själv. Som att jag är självisk som berättar och förväntar mig att någon ska bry sig. Behöver att någon bryr sig.

Som att mitt liv är värre än någon annans. Det är det inte.

Sluta ta dig in i min hjärna
Du förgiftar mina tankar

Sju veckor

Det har blivit värre med mina drömmar igen. Har svårt att somna för jag börjar drömma när jag sluter ögonen. Spindlarna är tillbaka och jag vaknar och tror att det är spindlar i min säng. Lyckas somna tillslut men vaknar flera gånger av att jag drömmer. Tror att jag hör saker vilket slutar med att jag inte kan somna igen för att jag ligger och lyssnar på minsta ljud i huset.

Han sätter sig bredvid, alldeles för nära, helt omedveten om hur kvävd jag känner mig. Som att allt syre plötsligt tagit slut i luften jag andas. Lägger armen okring mig, helt oberörd och sen sitter vi så. Jag känner hur paniken kommer krypande och tar över mig. Kan inte röra mig. Egentligen så oskyldigt men så fel det kan bli. Jag vill skrika men kan inte. Samma känsla som då, vill skrika och springa därifrån men jag kan inte. Vaknar med ett ryck och inser att jag vänt på hela täcket och är halvt insnurrad i påslakanet. Kan inte somna om.

Du förföljer mig

48 dagar

Drömmar

47 dagar

På ett sätt vill jag bara hem. Jag längtar varje dag så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Orkar inte engagera mig i något mer här alls. Å andra sidan finns det saker jag kommer att sakna. Att ingen egentligen vet vem jag är, eller hur jag "ska" vara. Hur jag brukade vara. Innan. Jag vet inte hur man kommer hem och är förändrad. Jag vet inte hur man säger att "ibland kan jag inte äta". Eller hur man förklarar att det finns dagar då jag inte orkar med någonting och att det finns stunder jag bara är tyst och stirrar ut i intet. Jag vet inte hur man förklarar det för någon som är van vid annat. Jag är rädd att jag inte ska orka må som jag mår och börja låtsas igen. Vill inte fastna i den fällan, det är som att gräva sin egen grav. Det finns så mycket som jag inte vet.

Vem ska nu visa vägen?

46 dagar

Mådde bättre i morse. Mår sämre nu igen. Fryser, mår illa och har ont i magen. Huvudvärk också. Vet inte varför, trodde jag skulle vara frisk efter en antibiotikakur men det verkar inte som det. Nu ska jag lägga mig under mitt täcke och vara lite död ett tag. Minnas min första riktigt bra dröm på 46 dagar.

Ljusglimtar i tunnlar av mörker

45 dagar

Jag har feberfrossa och kan inte sova. Är rädd för att drömma.

Du tog både mina nätters drömmar och mina dagars förhoppningar

44 dagar

Tjoho idag är jag glad! Idag glömmer jag allt och bara ler. Ser fram emot framtiden och tittar inte bakåt. Bara för en dag i alla fall.

Jag kan fortfarande le

43 dagar

Varför kan inte du förstå att jag behöver tryggheten just nu? Varför är det så svårt att inse att allt som får mig att hålla ihop är bra? Jag måste ta tag i allt jag kan och hålla fast för blotta livet bara för att överleva. Tryggheten är allt och den är borta. Jag behöver nån slags trygghet för att klara mig. Men jag kan inte säga det här till dig för det är inte rättvist, jag kan inte spela våldtäktskortet mot dig. Antingen gör det dig till en idiot eller så ger det mig skuldkänslor när jag egentligen bara vill att du ska förstå. Eller jag vill att du ska se. Se vad jag går igenom, se vad jag behöver, se mig för det jag har blivit. Jag behöver bli hel igen men jag vet inte hur man gör. Idag har jag gråtit nästan hela dagen. Så mycket att jag fick ont i magen. Tills jag blev apatisk och inte orkade längre, men ett meddelande visar inte sånt så det ser du inte. Jag grät tills jag inte orkade längre, tills jag var tvungen att visa upp en annan fasad. Då tappade jag all kontroll och nu avskyr jag mig själv ännu lite mer. Jag äcklas.

Se vad du har skapat
Är du stolt?

Sex veckor

Hög musik på och stängd dörr för att dölja sorgen och tårarna som faller. Övergiven, missförstådd, sorgsen, sårad och uppgiven för att du inte förstår att du är viktig. Ledsen för att det känns som att du inte bryr dig, om mig, om att vara viktig. Inte bara för mig men för oss också. Och så känns det så orättvist att du kan välja bort sånt som borde vara viktigt utan att känna något. Det är orättvist men också lite sorgligt att du kan glädjas åt det som är dött och inte betyder något egentligen.

Gräver ner och stänger in

41 dagar

Hittar sätt att ta kontroll igen och det känns så skönt. Tankarna på annat för en gångs skull, vilken frihet. Jag känner mig tom.

Jag tar kontrollen nu

Det liksom visslar i halsen. I luftrören, och det låter hela tiden som att det ligger någon annan precis bakom mig och sover. Fast det gör ju inte, på riktigt alltså. Det är en obehaglig känsla så jag håller andan för att slippa höra. Har fortfarande blodsmak i munnen och jag är helt nerkyld. Fast ångesten är nästan helt borta nu. Det sticker i fingrarna också. Jag ska försöka sova.

Förstör inte mera

Ångesten tog över så jävla brutalt att jag var tvungen att göra någonting. Gav mig ut och sprang så fort benen bar, tills jag inte kunde andas längre och hade blodsmak i munnen. Det är riktigt kallt ute och jag kommer säkert bli jättesjuk nu. All ångest är fortfarande inte borta och det är svårt att andas. Känner mig utmattad, psykiskt. Jag orkar inte.

Du väckte mina demoner till liv igen

Ångest, ångest, ångest. Tappat all kontroll och ångesten äter mig. Jag mår illa, känner mig äcklig, smutsig, vill bara kräkas. Finns ingenting jag kan göra nu. Bara vänta och låta det försvinna.

Inte alltid så stark längre

Världens finaste människa har precis vaknat i min säng. Tittar på honom och hoppas att han slipper all skit som livet kan kasta på en. Än har jag inte tappat kontrollen helt. Snart 18 timmar.

Tiden är min vän och min fiende

40 dagar

Räknar timmarna nu, försöker vara stark. Jag kan klara det här.

Starkare än du tror

Dagen efter det som hände så skrev jag. Det var innan någon visste. Det var innan polisanmälningen, innan flytten, innan allt. Innan jag ens riktigt förstått vad som hänt. Det här skrev jag:

Hur skriver man om något sånt här? Jag vet inte det. Det känns inte verkligt och jag kan inte ens förmå mig att tänka det. Kan inte anklaga någon för något sådant. Men jag ville ju inte, det är poängen. Eller att det gjorde ont, eller att han var hårdhänt, att det aldrig slutade, och sen en gång till. Varför en gång till?! Räckte det inte med en gång? Vafaan liksom!  Och så det äckligt bekväma efteråt, han äckligt bekväm, nakenhet, ett ”are you ok?” och så ciggen. Att han ens hade mage att fråga, efter en jävla cigg! Jag ska aldrig mera röka, fy fan. Fy fan vad äckligt. Jag ville bara därifrån men han ville ha sällskap, bara en cigarett. Lite mer vin? Nej fan heller! Inte mer vin, vill inte hålla dig sällskap. Snälla bara låt mig gå! Låste in mig i badrummet, röda märken kring hals och på bröstet, tårstrimmigt ansikte, mascara på kinden. Hur fan kunde han inte se?! Eller skita i det, vem gör så? Och så hej då, blicken, kroppsspråket, allt krävde en kyss. JAG VILL INTE KYSSA DIG! Vad skulle jag göra? Och så ringen, den förbannande jävla ringen. Tänkte att jag skiter i den, men så kunde jag inte förmå mig att lämna den där, hos honom. Upp igen. Mer kontakt. RÖR MIG INTE! Men det gjorde han förstås. Bort, bort, bort. Ville bara därifrån. Kan knappt gå, det gjorde så jävla ont, Och sätta mig i bilen, jag skrek rakt ut. Hem duscha bort allt, glömma, gå vidare. Krypa ner under täcket och bara försvinna. Aldrig mer.

Jag hade köpt nya skor den dagen. Jag var så glad, hade längtat länge efter mina nya skor. Valde att inte ha på mig de nya skorna den kvällen. Valde också att inte klä upp mig för att träffa honom. Valde att sätta på mig en stor kofta, vanliga, svarta jeans och en stor bylsig halsduk. Det var ingen dejt. Jag ville ingenting annat än att ta en öl och snacka. Byta erfarenheter om hur det är att leva i ett främmande land. Prata. Kanske bli vänner. Han var inte alls min typ. Kort. Mörk. Helt annan kultur med helt andra värderingar. Jag valde att inte klä upp mig. Jag ville aldrig.

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Hur många gånger måste jag skriva det innan jag kan känna att det är sant?

39 dagar

Tycker det är jobbigt när ångesten ligger och gnager hela tiden. Den är liksom inte över mig totalt men den är inte obefintlig heller. Den mera följer mig som en skugga och tar över mig lite i taget. Ett ständigt tryck över bröstet och en oroskänsla i magen som inte riktigt går att sätta fingret på.

Jag kan fortfarande inte säga det, ordet. Jag kan inte säga vad som hände, det känns fortfarande för overkligt och för skrämmande för att uttalas. Men det finns andra som inte låter sig skrämmas, som gärna uttalar det och som inte ser hur jag backar tillbaka och kippar efter luft när det spottas ut. V  å  l  d  t  ä  k  t  e  n.  Sanningen är verkligen inte vacker.

Du krossade så många delar av mig

38 dagar

Igår var en kass jävla dag, idag har jag levt i dvalan som följer efter extrem ångest. Trött och onåbar känslomässigt. Ska utnyttja det och se till att få lite sömn för en gång skull.

Idag når du mig inte

Plockar upp de trasiga bitarna av det som en gång var en glad och positiv tjej från golvet. Har legat två timmar på golvet i tårar, ångest och drömmar. Orkade inte mer helt enkelt. Jag orkar inte längre, jag vill inte mer. Ta mig härifrån. Låt mig bara försvinna. Det är ändå inte värt det, jag kommer alltid att vara trasig. Skadad. Vad är det då  för mening? Jag vill inte mer.

Du kastade ner mig i denna bottenlösa avgrund
Lämnade mig i totalt mörker och hopplöshet
Jag skyller på dig men ifrågasätter jämt om det inte var mitt fel ändå

37 dagar

Jag kvävs. Det finns ingen plats och jag måste upp till ytan för att andas en stund men det finns ingen yta. Allt är bara bottenlöst mörker och kaos. Jag är kaos, huset är kaos och det finns ingen plats för att må annat än bra. Det finns ingen chans att vara för sig själv och må som man vill. Jag mår inte bra. Jag är kaos.

Natten till idag låg jag och lyssnade till mina hjärtslag. Det var det enda jag kunde höra för att mitt hjärta slog så hårt. Rusade och tog över världen. Jag var som förlamad och kunde inte ens förmå mig att ta mig ur kläderna jag haft på mig under dagen och ta mig i sovkläderna. Låg på rygg med handen över hjärtat i timmar och plötsligt var det morgon. Vet att jag somnade för jag minns att jag drömde och att det var obehagligt som vanligt. Hade inte rört mig en millimeter. Fortfarande handen över hjärtat och på rygg. Jag sover aldrig på rygg.

Jag vill vara hel

36 dagar

Jag måste ringa polisen och fråga om mina kläder. Jag vill veta vad som händer och om jag kan få tillbaka min fina kofta som jag precis köpt och blev helt kär i. Använde den som jacka den kvällen och det kanske låter konstigt men jag vill faktiskt ha tillbaka den trots allt. Jag skiter i jeansen, linnet också, underkläderna vill jag inte ens ha. Men koftan. Den är ju så fin.

Fast prata med polisen är så ångestfyllt att jag drar mig för att ringa. Tog tag i några andra viktiga telefonsamtal idag så jag är stolt över det. De som inte vet hur det är att gå igenom något sånt här skulle bli förvånade över hur stolt man kan vara över sig själv efter att ha ringt två viktiga telefonsamtal. Jag kände mig nästan upprymd efter. Fan vad jag är bra.

Har pratat med min pappa idag igen. Det var ett positivt samtal den här gången och det gav mig lite mer energi. Han kan få mig att le och skratta. Fina pappa. Jag kanske till och med ska gå någonstans där det finns människor jag inte känner idag. Kanske.

På svtplay.se finns det ett program som heter "ung och bortskämd" som fascinerar mig. Jag har så svårt att förstå hur man kan vara stolt över att inte kunna någonting alls. Det är så det känns de dagar då allt är som värst, som att jag inte kan klara någonting själv. Man glömmer liksom bort hur saker fungerar och vill bara ropa efter mamma. Det känns bara patetiskt och sorgligt att de varken kan eller vill kunna någonting på egen hand. Speciellt när det finns så många som kämpar för att orka göra allt det där och som verkligen vill kunna göra det på egen hand. Världen är en konstig plats.

Jag längtar tills nästa vecka för jag avskyr att leva i ovisshet. Jag har också kommit fram till att längtan är så galet positivt. Det betyder ju att jag kan se framåt igen. I alla fall vissa dagar. Det betyder att jag kämpar och att jag inte tänker ge upp. Och det känns extra bra för då kan jag ju säga att jag mår bra utan att det är en komplett lögn, jag kan blicka framåt igen, det är bra. Jag mår bra.

Jag kan ha bra dagar trots dig

"Can't sleep 'cause it hurts when I think"  Tyckte att det var en väldigt beskrivande rad ur en Jack Johnson-låt jag hörde nyss. För det är verkligen så det är, det gör så läskigt ont att tänka att man inte kan somna. Det bara snurrar i huvudet och minnesbilder flimrar framför ögonen. Sitter hellre uppe hela natten tills jag är så utmattad att jag inte hinner tänka ens den minsta tanke innan jag faller i sömn.

Jag pratade med min far nyss. Första gången på tre månader som jag hört hans röst. Jag sa ingenting. Det finns inte plats för någon annan än han i hans liv och även detta skulle handla om honom. Jag klarar inte det, så från och med nu får mitt liv vara en lögn inför min far. Det finns redan så mycket han inte vet och än mer han inte förstår så detta gör nog ingen större skillnad. Det allra mest komplexa och komplicerade förhållandet i mitt liv är förhållandet till pappa. Jag är pappas flicka, verkligen, ingen tvekan. Har alltid försvarat honom, alltid valt honom i första hand. Aldrig blivit försvarad eller vald i första hand. Alltid besviken. Önskat livet ur honom så att det gör ont i mig. Ångrat mig än mer. Om och om igen. Sanningen är inget för min far, han kan varken höra eller berätta den. Det blir för mycket. Så många gånger har jag tyckt att han är så svag, att han borde lärt sig mer, veta bättre. Men vem är jag att döma? Nu har jag gett upp. Jag älskar fortfarande honom men jag tror inte längre att jag är viktigast eller att han slutat ljuga. Det kommer aldrig att hända och det är nog det enda som är sant.

Du var varken den förste eller den siste att såra
Men allt annat har jag kunnat leva med

Det blev aldrig någon promenad i det fina vädret, jag blev alldeles distraherad. Inte av något dåligt utan av en massa bra saker så det gjorde väl ingenting tycker jag. Kommer fler tillfällen att promenera.

Huvudvärken är kvar men håller sig på avstånd. Den ligger och moler lite i bakgrunden så jag försöker att ignorera den allt vad jag kan. Mestadels ångestfri idag också så det känns skönt. Jag njuter av varje sekund.

Jag kan ignorera dig

Fem veckor

Jag sov inatt. Somnade vid tolv nån gång och vaknade vid nio. Tjoho! Drömde såklart några konstiga saker men det var inte förrän framåt morgonen och inget panik- eller ångestartat. Mest konstigt. Det är sol ute idag så nu ska jag se till att äta lite frukost och sen ge mig ut på en promenad i det fina vädret. Jag hoppas på en bra dag idag.

Jag kan trots allt

Är så extremt trött så nu hoppas jag på en drömlös natt. Snälla?

Både nätter och dagar
Lämna mig ifred

34 dagar

Mina testreslutat kom tillbaks idag. Alla var negativa! Gud vad skönt det känns. Behöver visserligen göra ett till HIV-test om ca två månader bara för att vara säker men allt annat är i alla fall kollat och det fanns ingenting där. Ytterligare ett steg i rätt riktning. Gå vidare.

Ett steg fram och två tillbaka

Jag skrev tidigare idag att jag längtade efter snö. Min önskan uppfylldes bara någon timma senare. Det gjorde mig glad. Som ett barn. Barnsligt glad. Jag gillar snö. Det är vackert. Vackert och oskuldsfullt vitt.

Paranoia
Insomnia
Smitta
Mardrömmar

Insåg för ett tag sedan att tiden för inläggen här på bloggen var helt fucked up. Vissa inlägg var tidsinställda så nu är de helt fucked up men de flesta har nu rätt tid och från och med nu kommer inläggen att ha rätt tid. D.v.s tiden då jag faktiskt skrev inläggen.

Jag kan inte sova. Är klarvaken. Om jag lägger mig ner så smyger paniken sig över mig vilket inte heller gör det lättare att somna. Släcker jag lampan så börjar jag lyssna efter tecken på liv. Fotsteg, en dörr som öppnas, något som knakar, andetag. Det jagar mig. Vet att jag ska upp tidigt imorgon, att jag måste sköta mitt jobb, att jag har ansvar för små liv imorgon. Jag behöver min sömn men vad ska jag göra. Enda gången jag kan sova utan panik är på dagen. När det är ljust och långt ifrån allt som hände. Jag orkar inte med flera mardrömmar. På dagen har jag inga mardrömmar. Drömmar javisst men jag vaknar inte kallsvettig med panik i bröstet. Sover inte djupt heller men mer än ingen sömn alls.

Jag undrar vem som är mest skadad
Du eller jag

Precis ätit middag och nu bultar huvudet så där härligt igen...har inte tid eller plats för någon ångest när det är såhär illa. Vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Vet bara att det gör ont.

Folk är på dåligt humör här hemma också, det hjälper inte. Det gör allt bara värre. Sluta klaga, sluta försöka bestämma, sluta idiotförklara, låt varandra bara vara. Kan inte folk bara vara snälla och börja uppskatta varandra lite mer, ta folk för vilka de är utan att försöka ändra på varandra, ge uppmuntran och stärkande ord hellre än att få sin egen vilja igenom jämt. Det är tröttande och idiotiskt.

Jag är trött på att minnas dig

33 dagar

Har ångest över imorgon. Då får jag tillbaka mina provsvar men jag är inte säker på att jag vill veta. Worst case scenario som sköterskan sa är hiv. Vad fan gör jag då? Då går allt jag någonsin drömt om i kras. Fy fan. Tänk positivt. Positivt. Positivt. Positivt. Det ska nog gå bra.

Jag får huvudvärk när jag äter. Så fort jag äter någonting så kommer den brutala och plågsamma huvudvärken tillbaka. Ju mer socker det är i maten desto mer huvudvärk. Blir nog Atkinsdiet eller fasta om det ska fortsättta såhär för jag har hellre ont i magen för att jag inte ätit än den där huvudvärken. Den är dödande. Den suger det lilla liv som finns kvar i mig ur min kropp och det klarar jag inte just nu. Mådde bra fam tills klockan tre då jag tänkte att jag borde äta någonting, åt en fullkornsmacka med tomat, ost och skinka och huvudvärken kom som på beställning. Inte lika illa som igår men fortfarande ligger den där och gnager. Försvinn!

Idag längtar jag hem så jävla mycket. Längtar efter mamma. Längtar efter min säng. Längtar efter mina vänner. Längtar efter Sverige. Längtar efter snö. Längtar efter julkänslor. Längtar efter tända ljus. Längtar efter pepparkakor. Första advent brukar betyda julpynt med mamma och första glöggen, i år betyder första advent ångest och huvudvärk. Jag fryser.

Låt mig vara
Låt mig andas
Låt mig leva igen

32 dagar

Det var någonting jag ville skriva om men så blev allting blankt. Det händer ofta nu för tiden, jag tänker på någonting och så plötsligt är tanken borta. Lämnar bara en skugga, an aning, som enda spår. Det är skrämmande. Jag har alltid kunnat lita på min hjärna förut men nu vet jag varken in eller ut längre. Och huvudvärken, ibland känns det som att jag ska falla ihop och aldrig resa mig mer. Det var nästan så att det hände idag. Men jag var ensam, ute, långt borta från allt, och det var så kallt. Jag tänkte att det var en vacker plats om jag inte skulle orka mer. För skulle jag inte orkat ett steg till så hade jag ju frusit ihjäl, antagligen innan någon hittat mig. Det kändes inte rätt. Det är ju inte vad jag vill, jag vill bara slippa känna för en stund. En liten, liten stund.

Jag har svårt att somna igen. Det blev faktiskt bättre ett tag och jag kunde sova ganska bra i några nätter. Vaknade bara en gång, till synes utan anledning, och kunde somna om snabbt igen. Nu har det blivit värre igen. Kan inte somna, ligger vaken i timmar, vrider, vänder. Känner hur hjärtat slår i bröstet och hur det susar i öronen. Lyssnar efter ljud, minsta tecken på liv. Paranoia. Insomnia. Somnar till slut, vaknar ett par timmar senare. Två eller tre. Andan i halsen, panik i bröstet och hjärtslag i öronen. Lyssnar. Hör honom, vet att det är han, han kommer för att skada mig, igen, hämnas, förstöra. Jag vet det. Jag vill skrika men jag kan inte. Allt är så verkligt och så overkligt. Och sen så vet jag plötsligt att det inte är sant. Som att vakna upp, fast jag var redan vaken. Eller? Klarvaken, igen. Vrider, vänder. Utmattad men klarvaken. Dåsar till, hamnar i landet mellan sömn och vakenhet, drömmer. Händer, andetag, svett, tårar, smärta. Kan inte ta mig därifrån, kan inte springa, kan inte röra mig. Är fast hos honom igen. Återupplever allt. Så plötsligt klarvaken, igen. Det börjar närma sig tidig morgon innan jag faktiskt somnar, sover på riktigt. Eller nästan i alla fall. Vaknar igen men klarar av att hålla paniken borta. Är för trött för panik, utmattad. Bara ligger, stirrar rätt ut i luften eller drar täcket över huvudet och försöker glömma. Om så bara för en stund.

Hoppas dina demoner jagar dig
I sömnen om natten
I tankarna om dagen
Till insikt om vad du gjort
Det är vad vi gör som definerar vilka vi är
Jag vet vad du gjorde

31 dagar

En tomhet som gör så jävla ont och en känsla av att folks anledningar inte är anledningar. Sluta klaga och börja lev istället, medans ni kan, innan någon annan förstör allting.

Polisen ringde idag. Jag fick knappt fram ett ord. Kunde inte andas. Mina händer skakade och jag trodde att jag skulle tappa allt, falla sönder, i bitar. Det enda verkliga att hålla fast vid var min vackra ängel. Och snart kommer jag inte ens ha er, mina fina små änglar. Polisen sa att han säger att jag ville. Att jag var med på det, att vi båda ville. Jag ville ju inte! Hur kan han säga så? Du gjorde ju illa mig för fan. Jag sa aj, jag sa nej. Du höll fast mig och jag grät. Vadå jag ville? Min värld rasar samman igen.

Ett tag så går det lättare
Jag kan andas igen
Sen kommer du tillbaka
Och jag måste börja om

30 dagar

Kan bara fokusera på att mitt huvud känns som att det ska sprängas, kan knappt röra mig. Insomnia.

Det gör så jävla ont

29 dagar

Skapar nya problem för att glömma det värsta. Ställer mig upp från sittande och håller på att svimma av smärtan som blixtrar till i huvudet. Det går bra nu?

Kan inte tänka
Orkar inte

Fyra veckor

Jag grät idag. Tappade greppet om mig själv helt, försökte verkligen hålla ihop men det gick inte. Jag gick sönder, nånting brast och jag grät som ett litet barn. Kände mig så jävla ensam. Så jävla trasig. Som om ingen förstår vad jag går igenom och som om jag är helt utlämnad. Tvingas möta världen helt jävla ensam. Fy fan.

Det gör så ont när man gråter så. I hjärtat. Tror att man verkligen kan ha ett trasigt hjärta, känslomässigt trasigt fast på riktigt. Satt med armarna hårt runt mig själv, vaggandes fram och tillbaka och grät hejdlöst. Var tvungen att hålla ihop mig själv, fysiskt, för jag trodde verkligen att jag skulle falla sönder. Att jag inte skulle orka hålla mig uppe längre. Kollapsa i en lealös hög på golvet. På mitt kalla golv.

Räddad av några ord på en skärm. Något att gripa tag i, något verkligt, något som inte ännu hänt, något som inte ännu är ett minne. En förhoppning. En längtan. En positiv känsla. Du räddade mig idag, jag vet inte om du förstår hur mycket du räddade mig men du fick mig att le. Det är stort. Jag försöker minnas hur kärlek känns, för jag vet att före så kände jag en massa kärlek till dig. Så som man gör med riktigt bra vänner. Nu känner jag oftast ingenting så jag kan inte skriva all min kärlek till dig. Men det är det jag menar, så som det kändes före. All sådan kärlek till dig vännen.

Ser mig inte i spegeln längre
Kan inte identifiera mig med hon som stirrar tillbaka
Vem är flickan med tom blick?
Varför har hon svarta skuggor under ögonen?
Kroppen känns som ett skal
Jag är någon annan stans

27 dagar

Går runt med ett ständigt illamående, känner mig svullen, lite yr och väldigt trött hela tiden. Min förkylning eller vad det nu är vägrar släppa och jag orkar inte längre.

Du tar allt

Det gör så ont. Så ont att jag vill skrika högt, ropa på mamma som när man var liten, gråta, ta för många smärtstillande tabletter, somna och veta att det känns bättre imorgon. Fysiskt ont. Hela ryggen, nacken, axlarna och ut i armarna gör så extremt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och ännu en gång vet jag att det är psykiskt, det beror på det som hände, det jag inte kan prata om, inte ens skriva. Och ännu en gång har jag ingen aning om vad jag ska göra för att slippa, komma undan, ta mig härifrån. Jag fokuserar på att andas, in och ut, om och om igen. Maniskt, som om det skulle hjälpa, mot smärtan, mot minnena. Det hjälper inte. Allt gör fortfarande lika jävla ont.

Är det såhär det ska vara från och med nu? Då vet jag inte om jag vill faktiskt. Det är inte det att jag vill dö, jag vill leva. Det är bara det att just nu handlar det inte om att leva, just nu handlar varje sekund om att överleva. Varje andetag, varje tugga, varje steg, varje allt. Jag vet inte om jag orkar det. Inte igen.

Kan det verkligen vara så att du tog mitt liv?

26 dagar

Det blev så jobbigt. Alldeles för jobbigt. Igår. Så att jag inte kan andas, inte orkar röra mig, apatisk. Känner mig äcklig och smutsig och vill bara kräkas. Önskar att jag kunde gråta men det är som att han tog tårarna också. Som att de tog slut den där kvällen när jag grät mig till medvetslöshet på golvet framför elden. Så jag somnade, eller i alla fall något som liknar sömn. Man ligger ner och är inte riktigt vaken. Konstiga bilder flimrar förbi och de kallas drömmar. Men jag kan inte minnas att drömma brukade vara så plågsamt. Nu tolv timmar senare känner jag mig fortfarande lika äcklig men jag kan i alla fall andas. Det är ett steg.

Du jagar mig genom snårig skog
Jag går sönder när jag försöker komma undan
Faller gång på gång och går vilse i mörkret
Du jagar mig men jag tänker inte ge upp
Jag tänker hitta ut

Det är lördagskväll och jag sitter i mina mjukisbyxor och läser inte alltför upplyftande saker. Köpte en bok för ett tag sedan, för kanske två månader sedan. Tänkte att jag skulle läsa den nu. Den handlar om sexuella övergrepp på en liten flicka. Jag ville bara kräkas.

Jag känner mig svullen, som att min mage och resten av min kropp är fylld med vatten. Och så känns det som att mitt huvud är fyllt med bomull. En overklighetskänsla infinner sig. Det är som att sväva lite utanför sin kropp och ifrågasätta allt. Ganska skönt men aningens förvirrande också. Inser att jag måste bort från datorn för en stund innan trycket över bröstet ökar och paniken är ett faktum. Tvinga mig till interaktion.

Jag fryser nästan jämt nu
All värme försvann när du tog mitt liv

25 dagar

Lyckades sova igenom den värsta ångesten och nu känns det inte så farligt ändå. Drömmer mycket på nätterna så särskilt utvilad blir jag ju inte och min huvudvärk verkar inte vilja ge med sig alls tyvärr. Förkyld är jag också, känns som att jag varit konstant förkyld i drygt tre veckor nu. Tror ni kronisk förkylning kan vara psykiskt? Har inte hört om den sortens psykiska besvär förut, haha.

Det är sol idag. Jag har en fin familj här. Men jag vill bara åka hem. Idag orkar jag inte. Jag vill hem. Vet att det inte är långt kvar tills jag ska åka hem och att jag inte kommer att känna såhär om ett par timmar. Men just nu, just nu vill jag hem. Sitta i din mysiga soffhörna och dricka te och äta lyxglass till en svensk film som bara du ville se med mig.

Jag tänker aldrig ge upp
Fuck you

Nu förstår jag plötsligt varför folk väljer drickat som utväg. Är lite lagom lullfull efter lite vin och cider och plötsligt känns många saker lättare. Har dansat och skrattat idag. Lyssnat på musik så högt att det känns som att jag har bomull i huvudet nu. Det yr lite i huvudet och jag har lite svårt att träffa tangenterna när jag skriver men det är det värt för jag lyckades glömma en liten stund.

Jag vet att jag snart kommer att skriva igen när ångesten kommer ikapp mig men det skiter jag i nu. Antar att det är därför man måste ta till flaskan igen, och igen, och igen. Det är i alla fall inte min lösning, jag kommer att få handskas med brutal jävla ångest. Woho! Någon som vill byta skor med mig för ett tag? Näää tänkte väl det.

Jag skrattar och jag ler
Trots allt du gjorde
Så det så

24 dagar

Det är konstigt men just nu känner jag mig nästan glad. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Får bli en promenad ut i det soliga vädret tror jag. Leva på de få tillfällen som ges.

Jag tänker överleva vad du än gör

23 dagar

Huvudvärk, illamående, yrsel, hjärtklappning, tryck över bröstet and it's all in my head. Jag vet att det bara är psykiskt men ibland är det jobbigt att det känns som att man ska dö. Fast det är nästan jobbigare att låtsas som att allt är bra. När jag inte kan få ner en endaste tugga och när jag tvingar mig själv att le fast jag bara vill sjunka genom jorden och försvinna. Är rädd att jag ser ut som någon form av läskig docka med mina tillgjorda leenden och glansiga, livlösa ögon. Väntar på att någon ska komma på mig, se att jag inte är på riktigt längre. Att någon ska upptäcka att mitt hjärta inte längre slår. Livlös.

Du dödade mig den kvällen
Du målade världen i svart och grått
Du väckte mina demoner
Du lämnade mina änglar att dö

Jag är så himla rädd att jag inte ska kunna släppa någon riktigt nära igen. Fysiskt eller psykiskt. Mest psykiskt. För fysiskt kan man alltid klara genom att bara stänga av, för att överleva. Jag vill inte att det ska behöva vara så men jag vet att det lätt kan bli så. För mig i alla fall. Destruktivitet kanske ligger i generna, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag kan stänga av, behövs det så vet jag hur. Men så är det ju det där med att jag inte vill. Jag vill inte behöva stänga av, jag vill inte känna mig smutsig och sårbar. Jag vill känna tillit och åtrå igen. Jag vill kunna släppa in människor som förtjänar det och lita på att de inte kommer att skada mig. Men sen så inser jag ju att det kommer att bli svårt, för det kunde jag ju inte ens innan det här hände.

Jag måste sluta vara så självdestruktiv. Först berättade jag inte för någon och då visste jag inte hur jag skulle klara av att andas ytterligare en dag. Nu har jag berättat för alldeles för många, eller kanske för fel människor, så nu kvävs jag istället av tanken på hur jag framstår. Tanken på hur de ser på mig och hur det ändrats. Tänker att jag sagt för mycket eller för lite eller att jag mår fel, gör fel, säger fel saker. Det blir destruktivt. Jag måste sluta. Det finns redan för många saker att hantera just nu, jag behöver inte göra det värre för mig själv.

Du tystade mig
Så nu skriker jag
Du tryckte ner mig
Så nu utmanar jag allt
Du krossade allt som var jag
Så nu trampar jag på bitar av glas

22 dagar

Jag vill bara gå och gömma mig idag. Lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och stanna där tills allting blir bra igen. Tills jag kan vakna upp ur den här mardrömmen och återgå till mitt liv igen.

Jag vill kräkas. Så känns det. Jag känner mig äcklig, trasig, förstörd. Som att jag är smittsam och har hans bakterier över hela mig och som att det syns på mig vad han gjort. Äcklig äcklig äcklig.

Du förstör mig
Du sliter mig itu
Tortyr är vad det är

Tre veckor

Förut så brukade jag älska att gå ut på stan. Shoppa, fika, träffa folk. Man klär upp sig lite för att känna sig lite mer självsäker, drar lite blickar till sig och njuter av livet. Idag var jag i ett shoppingcenter under några timmar. Halva tiden kämpade jag mot gråten. Det enda jag kunde tänka på första två timmarna var att inte gråta. Sen gick det lite bättre. Jag provade till och med kläder, köpte några, var glad åt det. Paniken började så sakteliga krypa undan och jag anade en skugga av mitt riktiga jag. Sen hände det nånting som för de flesta människor inte är någonting alls. Som för de flesta människor är positivt och smickrande. För mig var det panikångest. Tillbaks på ruta ett. Två män i en affär jag gick in i följde mig med blicken, länge. Jag kunde se hur de kollade inte mig, bytte något ord med varandre och fortsatte sedan att stirra. En sån där "han klädde av henne med blicken" -blick. Deras ögon brände i huden på mig och paniken var ett faktum. Jag skyndade mig ut därifrån och min enda tanke var fortsätt att andas och gråt inte. Kände mig så jävla löjlig. Känner mig så jävla löjlig. Men jag kan inte hjälpa det, jag är rädd. De var utländska också, precis som han. Men jag tänker att det kan inte vara mitt liv från och med nu, att jag ska fly affärer i panik för att en utländsk man kollar efter mig. För det händer lite då och då. Inte för att jag är särskilt vacker utan för att jag är blond. Exotiskt, spännande, åtråvärt. Jag ska köpa en burka.

Det är snart över nu
Snart, fast för tre veckor sedan, är du klar
Snart slutar det värsta jag varit med om
Då börjar den riktiga kampen
Den när jag slåss för att få mitt liv tillbaka

20 dagar

Jag var hos läkaren idag. Tillbaks i helvetet. Vart hände det? När? Kände du honom? Använde han kondom? Berätta, berätta allt. Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL inte!!! Snälla bara låt mig vara, låt mig vara ifred, låt mig glömma. Jag träffade honom frivilligt, jag följde med frivilligt så kanske var det mitt fel. Men jag trodde inte, jag hade aldrig kunnat förutspå vad som skulle hända. Aldrig. Jag tror inte sådant om folk. Eller i alla fall inte förut, innan. Jag trodde på det han sa, att vi skulle prata. Dela med oss av kunskap som var relevant för den andre. Bara ha en trevlig kväll eftersom att vi inte kände så många där heller, varken han eller jag.

Jag vet att det finns de som inte tror mig. Polischefen. Hon som tvingade mig att vittna när jag inte ville längre, när jag var trasig och nedbruten till ingenting, när jag bara grät. Hon gav mig skuldkänslorna och känslan av att jag bara hittat på. Att det inte var sant utan bara i mitt huvud. Men varför skulle det vara en lögn? Kan man verkligen fejka såna känslor? Jag var en trasdocka, så tom, så utsatt, så försvarslös, så hjälplös. Såg hon inte det? Är det därför han gjorde det han gjorde, för att han inte såg? Syns jag inte? Men jag grät ju, jag grät då, hos honom. Jag grät där, hos polisen. Jag sa nej då, hos honom. Jag sa nej där, flera gånger om, hos polisen. Varför räknas inte mina nej för? Jag vet ju att jag sa nej. Visst gjorde jag?

Du tog ifrån mig essensen av jag
Du lämnade så många spår av du
I hjärtat, i själen
I kroppen, i minnet
Jag är en trasdocka nu

19 dagar

Idag är jag arg. Det har varit en bra dag idag och för första gången sen det hände slapp jag tänka på det under ett par timmar. Kanske tre timmar, en välbehövlig paus. Och sen kom det över mig igen, självklart. Men inte lika chockerande som vanligt. Och nu är jag bara arg. Så jävla arg. För jag vet hur glad jag hade varit hela dagen idag om det inte vart för han, det han gjorde. Det gör mig arg. Så jävla arg. Skitförbannad. Jävla äckliga skitstövel! Jag vill skrika och slåss. Skulle det hända nu så skulle jag slåss för mitt liv, jag skulle skada honom så att han önskade att han aldrig fötts. Fy fan! Idag är jag arg.

Idag önskar jag dig att du fick känna hur det känns
Även om det innebär att du fick vara med om samma som jag
Idag önskar jag dig smärtan, ilskan och sorgen som jag lever med var dag
Idag är jag arg

Fortfarande 18 dagar

Paniken växer i bröstet och det susar i öronen. Den växer tills strupen snärjs åt och det blir svårt att andas. Tills magen knyter sig och det känns som man vill kräkas och svimma på samma gång. Jag känner hur mitt hjärta slår i bröstet. Hårt. Fort. Smärtsamt. Jag blir yr och jag skakar, mina händer darrar och jag fryser. Det är så jäkla kallt. Jag kan inte tänka längre, bara minnas. Fast värre. Som att sätta en scen ur en film på repeat, återuppleva gång på gång. Och jag kan känna hans andedräkt mot min hals igen. Känna hans händer på min kropp. Smärtan. Och mitt hjärta slår så hårt att jag tror att jag ska dö. Och för en sekund önskar jag att jag skulle det. Bara för att slippa minnas, bara för det. Men det gör jag ju inte. Såklart.

Det har bara gått 18 dagar men jag är redan så trött på det här. Trött på paniken. Trött på minnena. Trött på huvudvärken. Trött på bröstsmärtor. Trött på mardrömmar. Trött på att inte kunna somna. Trött på att inte kunna sova. Trött på att inte vilja vakna. Trött på att inte känna mig på riktigt. Trött på att inte leva. Trött. Trött. Trött.

När jag ligger upplöst i tårar
Sover du gott om natten?

18 dagar

Lever i dimman mellan minnen och verklighet. Igår var en bra dag och idag väntar jag rastlöst på att det ska komma över mig igen. Eller bra och bra, det var inte en dålig dag. Inte på hela dagen, kanske lite en stund men inget jag fäst mig vid. Så idag lever jag i dimman. Inte här, inte där.

Jag vaggar från sida till sida. Oftast innan jag hinner märka att jag bara sitter så märker jag att jag vaggar, från sida till sida. Jag skyller det på annat men jag vet att jag inte gjorde förut. För 18 dagar sen. Och jag har slutat känna hunger. Jag äter ändå, för de andra gör det men jag tror att skulle det bara vara jag så skulle jag glömma. Nu påminns jag ju, och jag tror det är bra.

Jag har beslut att fatta. Viktiga saker, för de påverkar hur livet blir från och med nu. Hur jag blir från och med nu. Det är läskigt och det finns inte riktigt några lätta val och inte heller några rätt eller fel val. Men jag måste välja. Jag vet bara inte vad. Eller egentligen vet jag nog, om jag litar på magkänslan så vet jag. Men jag finner det svårt att lita på den nu. Det blev ju inte så bra förut. För 18 dagar sen.

Jag vet att allt det här är ditt fel
Men om jag inte varit där hade det aldrig hänt

16 dagar

Trött. Så trött.

Jag tror inte att du förstår hur mycket du förstört.

15 dagar

Jag svävar bort, jag kommer på mig själv med att stirra rakt ut i luften. Ofta. Jag hör inte vad folk säger för jag är inte närvarande. Jag är tillbaks, i hans lägenhet, i hans säng, fasthållen av honom. Jag hör inte vad folk säger för att hjärtat slår så hårt och för att jag måste kämpa så mycket för att fortsätta andas, hålla tårarna tillbaka, hålla uppe min kropps tyngd och fortsätta fungera. Undvika panik, undvika ångesten. Så gott det går, i alla fall under dagarna. På nätterna, när ingen är vaken, när ingen kan se, så kommer paniken och ångesten. Allt jag samlat på mig under dagen ihop med nattens egna ångest sköljer över mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa den.

Jag önskar att jag bara kunde somna, på nätterna. Somna tidigt, sova drömlöst. Slippa ligga vaken med allt i timmar och återuppleva allt gång på gång innan jag äntligen kan falla in i någon slags omedvetet tillstånd mellan sömn och vakenhet. Slippa drömmarna. Speciellt den där han ler och jag vaknar kallsvettig med panik i bröstet. Jag önskar att jag slapp må illa. Jag önskar att den molande värken i som känns som en svart sten i nedre delen av magen skulle försvinna. Jag önskar att det inte skulle göra fysiskt ont i bröstet, där hjärtat sitter. I hjärtat.

Du delade mig
Före och efter
Jag minns inte före
Kan inte leva i efter
Vart ska jag nu ta vägen?

Två veckor

Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man går vidare. Jag kan inte glömma och gå vidare. Det han gjorde var hemskt och oförlåtligt och inte mitt fel men det är jag som skäms. Det är jag som är fast med alla hemska minnen. Det är jag som jagas av mardrömmar. Det är jag som inte sover om nätterna och som inte lever om dagarna. Pendlar mellan ilska och förtvivlan. Hopplöshet, tomhet, panik, ångest, hjärtklappning. Ibland glömmer jag, bara för en sekund, det är så skönt. Men så kommer det tillbaka, hundra gånger värre. Sköljer över mig igen och lämnar en tung, svart sten av sorg efter sig. För det är sorg, jag sörjer och saknar det som var jag. Jag saknar den delen han tog av mig den natten, det som mest av allt var jag.

Du tog min natt
Du tog mina drömmar
Du tog det som var jag