Dagen efter det som hände så skrev jag. Det var innan någon visste. Det var innan polisanmälningen, innan flytten, innan allt. Innan jag ens riktigt förstått vad som hänt. Det här skrev jag:

Hur skriver man om något sånt här? Jag vet inte det. Det känns inte verkligt och jag kan inte ens förmå mig att tänka det. Kan inte anklaga någon för något sådant. Men jag ville ju inte, det är poängen. Eller att det gjorde ont, eller att han var hårdhänt, att det aldrig slutade, och sen en gång till. Varför en gång till?! Räckte det inte med en gång? Vafaan liksom!  Och så det äckligt bekväma efteråt, han äckligt bekväm, nakenhet, ett ”are you ok?” och så ciggen. Att han ens hade mage att fråga, efter en jävla cigg! Jag ska aldrig mera röka, fy fan. Fy fan vad äckligt. Jag ville bara därifrån men han ville ha sällskap, bara en cigarett. Lite mer vin? Nej fan heller! Inte mer vin, vill inte hålla dig sällskap. Snälla bara låt mig gå! Låste in mig i badrummet, röda märken kring hals och på bröstet, tårstrimmigt ansikte, mascara på kinden. Hur fan kunde han inte se?! Eller skita i det, vem gör så? Och så hej då, blicken, kroppsspråket, allt krävde en kyss. JAG VILL INTE KYSSA DIG! Vad skulle jag göra? Och så ringen, den förbannande jävla ringen. Tänkte att jag skiter i den, men så kunde jag inte förmå mig att lämna den där, hos honom. Upp igen. Mer kontakt. RÖR MIG INTE! Men det gjorde han förstås. Bort, bort, bort. Ville bara därifrån. Kan knappt gå, det gjorde så jävla ont, Och sätta mig i bilen, jag skrek rakt ut. Hem duscha bort allt, glömma, gå vidare. Krypa ner under täcket och bara försvinna. Aldrig mer.

Jag hade köpt nya skor den dagen. Jag var så glad, hade längtat länge efter mina nya skor. Valde att inte ha på mig de nya skorna den kvällen. Valde också att inte klä upp mig för att träffa honom. Valde att sätta på mig en stor kofta, vanliga, svarta jeans och en stor bylsig halsduk. Det var ingen dejt. Jag ville ingenting annat än att ta en öl och snacka. Byta erfarenheter om hur det är att leva i ett främmande land. Prata. Kanske bli vänner. Han var inte alls min typ. Kort. Mörk. Helt annan kultur med helt andra värderingar. Jag valde att inte klä upp mig. Jag ville aldrig.

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Hur många gånger måste jag skriva det innan jag kan känna att det är sant?