Hönan eller ägget

Jag undrar om jag bara älskar dig när jag får sakna dig riktigt mycket. Eller om jag saknar dig så mycket för att jag älskar dig. Hur ska man kunna veta?

Jag vet att jag är trött på att drömma mardrömmar. Det är inte särskilt roligt att vakna med andan i halsen natt efter natt. Det är inte heller roligt att sitta fast och att inte kunna vakna fastän man vill.

Jag är aldrig säker

Det var ju inte mitt fel

"People have a hard time accepting the fact that bad things can happen to good people, and therefore, people will often alter their perceptions of a victim, assuming that they must somehow be at fault." (Albert Camus)

Skit

I feel like crap.

Hur?

Jag tycker det här är jättesvårt. Jag behöver någon som är här. Jag behöver dig. Du är inte här och jag är inte hos dig. Jag känner inte att jag kan be dig att vara här så att jag kan testa om det verkligen är dig jag vill ha. Här. Jag vill inte testa någon annan istället för dig. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna veta. Jag vet inte vad jag vill. Jag tycker det är läskigt att du verkar så säker. Det här är svårt för mig.

Det är svårt att leva upp till din kärlek

Krogen

Det är inte okej att tafsa på mig. Det är inte okej att trycka sig mot mig. Och det är inte okej att följa efter mig när jag tydligt visar att jag inte vill. Det var inte okej innan och det är definitivt inte okej nu. Jag vet att det inte syns utanpå, även om det känns som det ibland, men det betyder inte att det är okej att bara ta för sig. Det är aldrig okej. Inte mot mig. Inte mot någon.

Köttmarknad

Släpp taget, annars gör jag det

Ibland tvekar jag om oss. Jag undrar om det är värt det när det blir såhär. Jag känner att jag offrar ganska mycket för dig, om jag ska fortsätta med det så måste det kännas som att det ger mig någonting. Det får inte bli en börda för det är det redan på grund av situationen. Du måste lita på mig, men än viktigare är att du måste lita på dig själv. Du måste veta dina gränser, veta vart ditt ansvar slutar och vart mitt börjar. Lita på att jag vet mitt ansvar för mina känslor och mina handlingar som påverkar oss. Lita på att jag berättar för dig allt du behöver veta. Lita på att du är bra nog. Lita på att det som händer utanför din kontroll inte alltid kommer att skada dig.

Jag måste få känna saker som inte är positiva. Jag måste få reagera på oss och på dig utan att du går under. Utan att du förstör dig själv i dina grubblerier. Utan att det är ditt fel. Jag tänker mycket, jag känner mycket och jag har många åsikter. Jag delar med mig av det mesta till dig men jag måste få vara redo för att det ska bli rätt. Jag vill inte alltid reagera på alla mina känslor. Väljer jag att ta ett steg tillbaka och inte berätta måste det vara okej med dig. Då måste du släppa det och inse att det inte är något du kan påverka. Du kan inte rädda mig, laga mig eller alltid hjälpa mig. Det jag känner gör inte heller att du inte är nog. Du räcker alltid till. Ibland behöver jag fundera över det jag känner för ibland är det inte helt enkelt. Ibland är det helt irrationellt och det skulle skada dig mer om jag berättade med en gång. Ibland kommer jag fram till att jag vill berätta för dig vad jag kände och tänkte men lika ofta var det inte så viktigt och lika ofta kommer jag fram till att jag inte alls känner så längre. Kanske hade jag bara en dålig dag. Kanske var jag bara trött. Kanske överreagerade jag. Kanske var det egentligen något annat som låg till grund för min reaktion. Nästan aldrig är det ditt fel.

Jag tror att du är rädd för att förstöra oss. Jag tror att du är rädd för att förlora det du tycker är bra, den du tycker om. Jag tror att du är livrädd för att tappa kontrollen. Får inte jag utrymme att känna alla sorters känslor så förstör du oss. Känner jag mig tvingad till att visa upp något som inte är sant förlorar du mig. Och det du inte inser är att så fort du kände kärlek hade du redan tappat all kontroll.

Litar du på mig? 

Nej

Det är så sjukt att jag hellre går igenom något jag inte vill, något som påminner om det som hände och något som trasar sönder mig igen än säger nej och riskerar att det inte räknas. Även om jag vet att det kommer att räknas. Även om jag vet att jag är trygg nu. Rädslan är för stor.

Jag är fortfarande rädd

365 dagar är ett år

Idag, ikväll, inatt var det 365 dagar sedan jag mötte en man som tog ett beslut att göra någonting mot mig där jag inte hade någonting att säga till om. Idag är det 365 dagar sedan ingenting ändrades medan allt blev sig olikt.

Återupplever varje minut. Snart är det över.

Kämpar fortfarande

Under mitt skinn

Ibland är det för svårt. Det är därför jag gör sådär. Knuffar undan dig. Så att du ska få din chans att fly, liksom innan det är för sent. Fast du sa att det redan är för sent. Att ingenting gör ondare än att inte försöka. Att du inte kommer ångra dig. Och så sa du att du tycker ju så himla mycket om mig. Och ja, jag känner ju så också. Mot dig alltså. Men det är ju därför det är läskigt och svårt och jobbigt. Det är ju därför jag försöker knuffa bort dig. Bort. Bort. Bort. När jag säger så och du envisas med att komma närmare ändå. Då tänker jag att kanske, kanske, är det här rätt trots allt.

Kärlek är en gåva, kasta inte bort den

Världens bästa känsla

Jag är kär. Så att det känns i hela kroppen. Kärlek som pirrar i tårna, värmer i hjärtat och lyser ur ögonen.

Räknar varje sekund

Distraherad

Jag vet ingenting.

Väntan
 

Så mycket, så enkelt, så underbart

Ibland är det som att jag översköljs av känslor. Det kommer fort och slår till hårt. Positiva och negativa känslor. Jag saknar dig så himla mycket. Det finns så mycket jag vill dela med dig, uppleva med dig, lära känna med dig. Hos dig. Du gör mig glad. Även fast det känns så att det gör ont i hjärtat när jag tänker på dig gör du mig lycklig. Det är så enkelt med dig. Med oss. Du vill mig väl, jag vill dig väl. Vi kan prata. Vi kan skratta. Vi kan gråta. Det jag känner är okej. Det jag går igenom är okej. Det jag gått igenom är okej. Jag är okej. Du tycker om mig för den jag är, allt som jag är. Du är nyfiken på mig. Du accepterar mig. Du lyfter mig, får mig att tro, får mig att vara mitt allra bästa jag. Jag tycker om dig så himla mycket. Jag tror att jag älskar dig.

Vackra värld
 

Din jävel

Jag ringde dig men nu är jag inte så säker på varför längre. Jag vet inte vad jag hoppades på. Att du skulle ändrats? Att du inte skulle försöka skylla allt på mig längre? Att du skulle lärt dig att ta ansvar över ditt liv och dina val? Du kan inte försöka vara någonting du inte varit på så länge. Det var tio år sedan du slutade vara den du ska vara, nu är det för sent. Jag kommer aldrig att lita på dig igen och även om jag aldrig kommer sluta hoppas kommer jag aldrig igen att börja tro. Jag får det bekräftat varje gång vi pratas vid, att jag inte ska tro. Att jag inte har någon anledning att tro på dig längre. Du är vuxen men beter dig fortfarande som om allt som händer är någon annans fel. Det var dags att växa upp för länge sedan. Alltför länge sedan.

En kamp jag inte kan vinna
 

Det är svårt med känslor

Jag är kär och rädd. Rädd och kär.

Han kommer tillbaka. I november. Och jag åker dit i december.

Förälskad och galen
 

Du och jag och ingen annan

Jag har levt i en dröm de senaste dagarna. En bra dröm. En dröm om kärlek.

Jag vill vara där du är

Bara en dröm

Drömde härom natten att jag blev attackerad. Av någon som först verkade harmlös men som var så mycket starkare än jag trott och som bara ville mig illa. Vaknade med skriket i halsen. Hjärtat bultade så hårt i bröstet att det gjorde ont och paniken kröp i kroppen. Och då var det bara en dröm.

Alltid kvar

Förvirring, glädje, tro och kärlek

Jag blev ledsen och förvånad och så ledsen igen. Kände något jag inte trodde, trodde att jag inget kände sen var jag ärlig och blev ledsen igen.

Du tröstar mig när jag är ledsen. Jag känner mig klok, älskad och respekterad i dina ögon. Du gör mig till en bättre människa. Någon som vågar, någon som vill, någon som hoppas och någon som vågar tro. Förut var jag rädd men nu längtar jag bara. Ingen kan förutspå hur det kommer att bli men jag vet att vad som än händer har jag en vän i dig. Det är det viktigaste. Jag saknar dig.

Kluven

11 månader

Idag var det 11 månader sedan. Det har hänt så mycket sen då.

En resa

Det som är personligt

Det finns det som gör ondare än våldtäkten. För det var inte personligt. Det var ingen jag kände, ingen jag bryr mig om och ingen jag kommer träffa igen. Jag kan se på honom som en ond varelse om jag vill. Jag kan se på honom som ett monster.

Jag saknar dig så

Söndagsångest

 Det är för mycket nu

Misstag? 

Be here now

Don't lose your faith in me
and I will try not to lose faith in you
Don't put your trust in walls
'cause walls will only crush you when they fall

Vetskap

Gör jag det här mot mig själv?

Osäker

Utlämnad

Jag måste påminna mig igen och igen att det är skillnad på att veta och att känna. Det är okej att det inte känns bra. Det är okej att veta att känslan inte är verklighet.

Intimitet

Vackra livet

Jag lät någon komma nära. Höll inte garden uppe och så hände det här. Jag blev förälskad. I helt fel person egentligen men det hindrar inte fjärilarna i magen från att fladdra. Det gör inte mindre ont sådär som kärlek gör när den är på riktigt bara för att det egentligen inte är någon bra idé. Jag har aldrig varit den som följer strömmen och andras idéer. Jag går min väg och den är nåt utav det snårigaste jag sett men jag får se mycket på vägen. Det är ju det som räknas säger de visa, resan, inte målet.

Han kommer hit. Långt bortifrån hela vägen hit. Underbara människa.

Jag kan inte sluta le fastän det gör ont när jag tänker på dig

Omöjlig ekvation?

Jag tror att jag är kär.

Whatever makes you happy
Whatever you want
You're so very special
I wish I was special

315 dagar

Om 50 dagar är det exakt ett år sedan det hände. Mycket har hunnit hända på ett år. Mycket är fortfarande kvar. Om någon hade berättat för mig för 317 dagar sedan vad som skulle hända mig det kommande året hade jag aldrig trott på det. Två dagar senare trodde jag aldrig att jag skulle le igen.

Idag frågade någon mig vad jag är mest stolt över. Jag svarade mitt körkort, men det jag är mest stolt över är att jag lever. Jag är inte bara vid liv.

Jag älskar

Blanka sidor

Första dagen i nya skolan, i nya staden, i nya livet. Det verkar som att det här kan bli ett bra kapitel. Kärlek, vänskap, kunskap - livet. 

Finaste vän

Jag berättar allt för dig. Jag gör det. Allt som är mitt att berätta. Allt som är viktigt för mig. Och det som är oviktigt. Jag lovar.

Jag skulle lägga mitt liv i dina händer

Till en favoritplats

Nu tar jag semester från allt. En välförtjänt semester innan allt det nya börjar. Det stora äventyret. Hej då till allt jag känner och hej till allt jag inte vet något om. Den största utmaningen blir att inte fly. Jag ska stanna, i fem år. Det är länge. O så länge. Men först - semester.

Glöm mig inte käre vän
Även när jag är långt borta är jag nära
Så nära

Allas våra hemligheter

Ibland ser jag saker som inte du ser. Jag vet inte om du inte vill se och att det är därför, för jag vet att du alltid är klok och klarsynt annars. En blick, en gest, ett ord. Prat som är en ridå för att dölja det som gör för ont. En hemlighet.

Om sanningen ska fram

Ringar på en stilla yta

Det har stått ganska stilla på minnenas vatten de senaste veckorna och livet har knatat på som det ska utan obehagliga påminnelser. Men sen så för någon dag sedan krusades ytan igen av minnen. Helt oprovocerat med full kraft. Ångest är fortfarande jobbigt, jag är bara glad att jag lärt mig hantera det nu.

Kommer alltid finnas kvar

Sliten ångest

Känner mig sliten nästan så fort jag kommer till jobbet vilket är jobbigt då jag egentligen trivs väldigt bra. Dessutom är det bara två veckors jobb kvar och sen får jag vara ledig i tre veckor innan nästa stora äventyr börjar. Jag pratade med en vän idag och vi delar vår ångest, för även om den handlar om helt olika saker så var vi på helt och hållet samma frekvens idag. Det är så skönt med såna vänner. De som bara förstår.

Stressad men älskad

Det löser sig?

Jag vill bara skrika. Det verkar som att det löser sig. Än vågar jag inte hoppas men det vore så skönt. Skola, stad, bostad, flyg, pengar - allt?

Norge 2011-07-23

Det finns saker som inte ska hända. Det finns saker som ingen ska vilja göra. Det finns saker ingen ska behöva bli utsatt för.

Vila i frid

Hybris

Kommer jag någonsin att vara redo att hjälpa andra eller tar jag mig vatten över huvudet? 

Om att ta mitt liv

När jag var 16 år ville jag bara dö. Varje morgon önskade jag att någonting skulle hända så att jag slapp leva mer. Varje kväll önskade jag att jag inte skulle vakna upp till ännu en dag. I min värld fanns nästan bara mörker. Jag kommer ihåg hur jag beskrev det som att gå på ett fält där varje steg är att riskera att ramla ner i ett djupt mörkt hål. Hål som bara tycktes bli djupare, mörkare och allt svårare att klättra upp ur.

När jag var 17 år orkade jag inte längre. Då hade jag mått dåligt så länge att det i min värld inte längre gick att komma upp till ytan igen. Då bestämde jag mig för att jag skulle dö. Jag skrev till och med ett slags avsked men det är det bara jag som någonsin sett. Jag kommer aldrig att glömma smaken av smärtstillande som så lätt sköljdes ner. En efter en. Det var inte svårare att svälja än att det gick på en rast mellan två lektioner i skolan. Fyrtio smärtstillande tabletter av varierande sort på mindre än tio minuter. Det var sen det blev svårt.

Det är inte så lätt att dö som man kan tro. Inte ens när allt är svartare än natten. Det är lätt att önska att någon annan ska ta hand om det åt en. Att göra det själv är något helt annat. Jag minns efteråt, när mina två, vid den tiden bästa vänner, upptäckte vad jag gjort. Deras blickar och ansiktsuttryck skrämde mig något så enormt. Jag visste inte längre hur jag skulle kunna försvara något så själviskt och sårande som att ta mitt eget liv. Jag kunde inte längre stå för att helt enkelt ge upp. Det var inte en sådan människa jag ville vara. Men mest av allt var jag så himla rädd.

Den gången hade jag tur. Det fanns människor omkring mig som räddade mig. En psykolog, en ambulans, en bästa vän och en pojkvän. Idag skrämmer tanken på hur det hade kunnat gå mig. Idag vet jag allt jag hade förlorat. En hel värld.

Min tur att vara för någon annan

En annan Uggla

Ansökan om studielån.
Om fem år kommer jag att vara 330 000 kronor fattigare men förhoppningsvis lite klokare.

Psykolog? Jag?

Give me a break!

Men vafaan, nu får det faktiskt ta och fungera!

Skit också!

Som syskon

Jag tänkte på dig igår. Jag tänkte att jag inte minns senaste gången jag såg dig. Jag tänkte att det är tråkigt att det är så. Vi ska ju vara nära egentligen. Det är så det ska vara. Och inte bor du långt borta heller. Inte ännu. Idag ska jag få träffa dig. Inte på grund av mig. Inte på grund av dig. Men på grund av den enda som någonsin kunnat föra oss närmre. Jag är glad att hon finns.

Tack fina du

Kom igen!

Men nej! Jag orkar inte mer strul nu...

Hopplöst

Fix

Och så löste sig allt och jag tror att jag kan andas en liten liten stund.

In och ut

Sviker

Usch, det här känns inte alls bra. Att svika någon annan blev enda sättet att inte svika mig själv. Men jag vill inte sätta dig i knipa och jag vill inte verka otacksam. Jag vill bara att allt ska fungera smidigt, inte att någon ska bli sårad.

Det här är en chans jag inte kan missa. Det skulle jag ångra resten av mitt liv. Jag vill göra det ordentligt, från början till slut. Jag är trött på att göra saker hastigt, halvdant eller kaosigt. Jag vill inte hoppa av, tröttna eller byta den här gången. Jag vill inte börja för sent eller sluta för tidigt.

Förlåt

Nästa kapitel

Då är det bestämt. Ett nytt kapitel i mitt liv tar fart och jag väntar med spänning på vart det ska leda mig. Igår pratade vi om att det sällan blir som man har tänkt sig, inte i mitt liv i alla fall, men att det ofta blir ganska bra ändå. Som i höstas, det var hemskt men det har lett till många insikter, vänskap och erfarenheter jag kan ta med mig på resten av resan. Som i våras med spontanflytten, det var tungt men också galet och roligt. Som i att jag hade tänkt jobba och resa i höst men att jag råkade komma in på en utbildning jag aldrig trott var möjlig och nu ska jag plötsligt flytta norrut. Det var inte alls vad jag tänkt. Men jag tror att det kan bli ganska bra ändå.

Oväntade vändningar

Ödet

Finns det något som heter ödet och är det i såna fall meningen att jag ska ta den här chansen?

Oväntat

Nej men vänta nu. Det här var inte alls meningen. Och inte vad jag planerat heller. Hm...

Beslut beslut

Herregud alltså

Jag förstår mig inte på det motsatta könet för tillfället. Den ena säger upp kontakten med mig ena dagen via sms för att sedan skicka hjärtan nästa dag. Den andra frågar chans på facebook men har ångest för att han är för gammal.

Bestäm er!

Ingen respekt för dig

Driver du med mig? Efter allting du har gjort, allt du skyllt på andra, alla du svikit, är det du som ska vara sårad? Är det dig det är synd om? Säga upp kontakten via sms, trodde mycket om dig men inte att du var så feg. Fy fan!

Så trött på sanningen, behövde en ny

Dröm

"Jag drömde att du var en zombie och att jag försökte bränna dig med ett strykjärn, men det tålde du din jävel så då fick jag golva dig. Då förvandlades du till ett lättdryckspaket med lingonsmak som jag slängde i sopen. Sen kom mamma hem." 

Det berättade min bror för mig igår att han drömt. Det förklarade varför han såg så rädd ut när han upptäckte att jag var hemma när han vaknade. Klockren dröm tyckte jag!

Betyder allt något? 

Att leva på riktigt

En ny inställning gör så mycket. Förut var du bitter och arg. O så arg. Nu känns du plötsligt annorlunda. Som om du fått nog av att inte leva ut ordentligt. Som att du vill skratta och njuta av det lilla. Det är uppfriskande att se. Jag blir glad för din skull.

Du som egentligen aldrig varit min vän

Jag kan inte mer än så här

Om jag kunde vara allt det där jag inte är. Om jag aldrig var självisk men utan att trampa på mig själv. Om jag alltid uppfyllde alla andras behov och samtidigt kunde uppfylla mina egna. Om jag alltid kunde förstå. Om jag aldrig kunde döma. Om jag alltid var ordentlig, snäll och omtänksam. Om jag aldrig glömde eller gjorde fel. Om jag jämt hade alla rätt. Om jag alltid var duktig. Om jag alltid var älskvärd. Om jag alltid gjorde som du sa. Om jag aldrig ifrågasatte något. Om jag var perfekt. Skulle jag vara tillräcklig för dig då?

Aldrig nöjd

Anledningar

Jag skriver inte så mycket för jag hinner knappt andas när jag är hemma. Den här gången för att jag fyller dagarna med vänskap, segling, äventyr, kärlek och människor. Inte med ångest. Nu ska jag iväg igen.

Det är sommar

Oro

Vad hände? 

Så.

Huvudvärk, jobb och imorgon ska vi segla.

Vardagsdag

Lyssna, för jag vill dig väl

Jag hoppas du förstod vad jag sa till dig igår. Annars har du förlorat ännu en vän.

Fäller en tår för dig

En vän jag hade en gång

Jag känner mig mest utnyttjad av dig för tillfället. Du snackar en massa skit och tänker bara på dig själv. Kom inte tillbaka till mig förrän du är dig själv igen för jag är trött på den där egoistiska idioten du är nu.

Saknar min vän

Därför

Men jag trodde ju faktiskt inte att ni ville ha mig där.

En speciell människa

Gråter så att det gör ont. Det finns bara en människa som kan få mig att känna mig helt jävla värdelös. Det finns bara en människa som kan krypa under skinnet på mig såhär och såra där det gör som mest ont. Det finns bara en människa vars förväntningar jag gång på gång försöker leva upp till trots att jag vet att det aldrig kommer att lyckas. Det finns bara en människa som på ett ögonblick får mig att känna mig liten, sårbar och oviktig. Med en blick, ett ord eller den fasansfulla tystnaden. När stämningen går att skära genom med knivar vassa som rakblad och när ingenting är rätt och allting är fel.

Jag vågar inte känna runt dig

Jag och du?

Jag skriver ett brev. Tänker en tanke. Fäller en tår. Jag kan inte vara mer än såhär. Om det inte passar, låt mig veta så att jag kan välja att gå.

Tillräcklig för dig?

Det du inte vill lyssna på

Jag blir sårad när du talar om mig som om jag vore en hemsk och självisk människa så fort du är arg på mig. Det suddar ut alla gånger du säger att jag är omtänksam. Jag blir ledsen när det verkar som att du tror att jag är uträknande och gör dåliga saker med flit. Varför skulle jag vilja vara elak? Jag blir frustrerad när du inte lyssnar utan bara skriker och det inte spelar någon roll vad jag säger. Då känner jag mig som fem år igen. Jag förstår inte de gånger då det känns som att du är arg bara för sakens skull. Tycker du om att klaga på mig? Jag försöker verkligen förstå dina anledningar till att saker och ting ska vara på vissa sätt och jag försöker att rätta mig efter dem, men när det blir fel ändå vet jag inte hur jag ska göra. Då känns det som att du aldrig blir nöjd. Jag blir arg när du säger åt mig vad jag tänker. Du vet inte vad jag tänker för du lyssnar nästan aldrig och jag tror inte att du ens försöker förstå. Jag blev glad när vi sa att vi verkligen skulle försöka att kommunicera den här gången. Nu känns det som att det aldrig kommer att fungera och då vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Jag kan inte försöka ensam

Jag kan inte ta ställning till det här för jag vet inte vad det är

Alltså det är himla knepigt det här med att lära känna människor. När jag väl kommit över den första artighetsfasen så blir jag liksom lite bortkommen. Jag är jävligt bra (ursäkta självgodheten) på att mingla och att kallprata. Jag kan nog kallprata med vem som helst om nästan vad som helst, det är inga problem. Men sen då? De flesta av de vänner jag har nu har jag känt i flera år och jag kommer inte riktigt ihåg hur man kommer förbi den där osäkerhetsfasen innan man börjat lära känna varandra på riktigt.

Och sen det där med att människor säger en sak och menar en annan. Det har jag inte heller några problem med. För oftast kan jag läsa vad folk egentligen menar oavsett vad de säger. Dessutom är jag en sådan person som pressar folk att vara raka och ärliga för oärlighet är det värsta jag vet. Skit samma om man tycker knäppa saker, bara man är ärlig om det. Men det jag inte förstår och inte vet hur jag ska varken läsa eller hantera det är människor som gör emot sig själva. Först gör de en sak som tyder på något och sedan gör de en annan sak som tyder på motsatsen och så säger det ingenting om nåt. Hur sjutton ska jag, eller någon, kunna tolka det?! Jag förstår faktiskt inte.

Så när du först verkar helt ointresserad av mig över huvud taget men sedan undrar om vi ska umgås mera så blir jag förvirrad. Och när du verkar uttråkad av mitt sällskap men frågar om jag vill stanna över natten men inte för att du verkar vilja ligga med mig, då blir jag ännu mer förvirrad. Och inte kan jag säga att du är motsägelsefull för du har egentligen inte sagt någonting alls om någonting. Kom igen liksom!

Förvirringen är total

Villkorslöst heter det

Jag kan inte andas när du är nära. Jag kan inte leva när jag är rädd och orolig jämt. Jag orkar inte med dig när du leder till ångest. Det finns för mycket redan. Jag behöver någonstans där jag kan få bara vara. Där det som är mitt är mitt och om jag vill ha kaos så får det vara kaos. Jag behöver friheten att få vara spontan och möjligheten att välja. Jag sa till dig en gång att jag varit rädd för dig. Det gjorde dig ledsen men jag ser inte hur du försöker ändra dig för att jag inte ska vara det längre. Jag är äldre nu och kan säga ifrån så jag är inte rädd, men jag mår inte bra såhär heller. Du säger att jag är välkommen här och att du älskar mig för den jag är. Lämna rum för mig att vara precis som jag är då. Annars sluta ljug för mig.

Jag kan inte bo här

Sånt som tydligen händer

Jag har inte berättat för någon vad vi gjorde. Jag har inte berättat för någon vad som hände. Vad vi inte pratade om och vad jag är som mest rädd för. Inte för någon. Det är bara du som vet.

Vänner? 

Så länge man lever

Vem behöver sova när man kan ägna sig åt att leva? Jag får leva åt någon annan under dagarna. Behöver inte, hinner inte, fokusera på mig själv. Kan vara helt osjälvisk, uppskatta mitt liv som jag lever nu och förgylla det sista för någon annan. Det är att växa och bli lite lyckligare som medmänniska. Jag är glad att jag har fått den här chansen och det känns som att jag börjar hitta rätt. I alla fall för ett tag.

Ett skratt är så viktigt

Att spela ett spel

Nej jag vet inte hur man gör sånt här. Jag kan inte reglerna i spelet, jag vet inte hur länge man ska vänta eller vad en extra smiley betyder. Jag vet inte när jag ska backa eller när jag ska vara framåt. Jag kan inte läsa eller tolka och jag vet inte när jag bör vara tyst. Jag är en sådan som säger vad jag tycker och visar vad jag känner, jag spelar inga spel och jag vill inte göra det heller. Jag kan nöja mig med att bara vara vän och jag kan bli smickrad när någon vill mer. Det spelar inte så stor roll. Det vore lättare om alla bara var ärliga, raka och uppriktiga jämt.

Knepigt

En för alla

En dag

Möblera

Göra om, starta om, nystart, boa in mig, känna mig hemma. Jag har möblerat om, packat upp det mesta och insett att jag har både mer kläder och fler vänner här än jag trodde. Vänner kan jag inte få för många av och kläder kan jag ju faktiskt slänga bort när det blir för mycket så det löser sig nog.

Nu väntar jag på att det ska smälla. Att vi ska tvingas in i något som ska eskalera till ett stort gräl. Det brukar vara det som krävs för att vi ska kunna prata. Och prata behöver vi verkligen för jag kan inte gå runt med en klump i magen av oro jämt. Det är inte roligt när det känns som att jag alltid riskerar att göra fel. Vara fel. Jag behöver rum att andas också. Och att bara vara.

Ska jag säga till dig vad jag tycker? 

Äta pannkakor och dricka te

Jag har så fina vänner.

Kärlek

Prioriteringar

Igår gjorde någon annan så att jag lärde mig någonting om mig själv. Jag lärde mig exakt hur viktig vänskap är för mig. Vännerna kommer alltid först och det är viktigast att värna om sina relationer med de människor man älskar och bryr sig om. Jag visste redan innan att vänner är extremt viktigt för mig men igår fick jag det verkligen bekräftat.
   Jag förstår verkligen inte hur du kunde välja att svika din vän på det sättet. Det som är så viktigt för henne borde vara viktigt för dig. Det borde varit självklart. Och sättet du skötte det på visade en sida av dig som jag inte förstår eller tycker om. Trots förutsättningarna fanns det tusen bättre sätt du kunde agerat på. Besviken.

Förutom det var gårdagskvällen jättebra och mysig. Det var kul att få träffa alla igen och att få ansikten på människor jag bara hört talas om innan. Jag hade även några riktigt bra samtal med vänner om saker som legat och gnagt hos mig ett bra tag. Nu känns det utrett och det känns riktigt bra. Jag klarade också av att säga nej och göra ett rätt val som var viktigt för mig. Känns skönt.

Jag förstår inte

Förväntan

Sov dåligt inatt. Drömde konstiga drömmar om människor jag inte träffat på länge och egentligen inte har någon relation till alls. Sedan förändrades drömmen från konstigt positiv till en stressdröm där jag sprang men aldrig kom fram och där allting var fel och ingenting gick som det skulle. Så jag vaknade alldeles stressad tio i sex i morse och kunde inte somna om. Typiskt det när att jag är ledig idag och hade tänkt sova till åtta i alla fall.

Jag är förväntansfull inför ikväll. Jag ska få träffa många mysiga och fina vänner som jag saknat när jag varit borta. Det ska bli roligt och jag tror att det kommer bli en lyckad kväll.

Ler och glömmer skuggan över min axel för en stund

Oavsett hur trasig man är

Var inte rädd, jag går bredvid dig

Kom ta min hand, jag håller i dig

Här i min famn, kan du våga tro

Sänk dina murar, jag ger dig ro

För att jag älskar dig  så som du är

Och jag vill ge dig allting jag har

Låt mig få bära dig när du är svag

För du betyder allting för mig

Var inte rädd, jag går bredvid dig

Nu är jag din och nu kan jag andas

Här blir jag kvar för här vill jag stanna

Se på oss nu, livet är vårt

Ser du den framtid som vi, vi kommer få

(Kärleksvisan)

Finns det en för alla

Vara viktig

Jag är så glad. Jag blir det av mitt jobb och jag blir det av mina vänner. Jag känner mig mer lösningsinriktad och mer förstående när jag varit på jobbet. Det känns som att jag blir en bättre människa av det. Samtidigt som jag även känner mig uppskattad, viktig och som att det jag gör verkligen behövs. Det är en underbar känsla.

Jag blir också glad av mina fina vänner. En som jag prioriterat bort och som varit extremt förstående trots allt. En som jag saknar men som alltid finns med ändå. En jag inte riktigt känner men som får mig att skratta. En som jag saknat men får träffa imorgon. Och flera andra. Jag ser fram emot morgondagen. Fest!

Värdefull

Så fort

Ibland kan det vända snabbt. En och en halv timme som flög förbi lika fort som en sekund och sedan somnar jag med ett leende på läpparna.

En gnista

Jag ska inte hoppas

Försäker låtsas vara oberörd. Försöker vara alla till lags. Blir besviken på mig själv. Blir trött.


Världen är mycket finare bakom mina solglasögon, där får allting ett mjukare ljus och ingen kan se att jag gråter. 

Hemma?

Det känns jättekonstigt att jag har flyttat hem igen. Jag borde packa upp men det känns inte längre som mitt rum och mitt hus. Jag har ju en lägenhet någon annan stans. Eller? Nej det har jag ju inte längre. Nu är det här jag ska bo på obestämd tid. Bo här, jobba här, umgås här, leva mitt liv här. Det finns både bra och dåliga saker med det, som med allt. Vännerna är bra, likaså jobbet. Den där stämningen när jag bara vet att det är något som är fel men som inte uttalas, den är dålig. Likaså att vara så nära inpå den som vet att såra som bäst och som kommer in under skinnet på mig och sakta förstör. Inte med flit, det vet jag, men ändå.

Jag ska försöka fokusera på det som är bra. Inte förvänta mig det värsta för en gångs skull. Se till alla möjligheter, jobba på det som är dåligt och komma ihåg att skratta mycket.

På fredag är det fest

Nu är det dags

Sista dagen på den här platsen idag. Ikväll flyttar jag hem.

Längtar

Påmind

Jag ryser i hela kroppen och känner hur pulsen går upp. Magen knyter sig och det blir svårt att andas. Minnen, minnen, minnen. Att tappa kontrollen, inte kunna göra någonting för att slippa undan, smärtan, mörkret, dimman. Sen kommer tårarna.

När slutar minnena?

Sista natten

I mig finns ett hjärta med många minnen. Det är som om hjärtat är splittrat i tusentals delar och att varje del innehåller ett eget minne. Det finns en del som är krossad, en annan är lycklig, en tredje nykär, en fjärde livrädd och en femte övergiven. Tillsammans bygger de ihop ett pussel och motivet är jag. Det är ett svårt pussel med så många bitar att det inte går att överblicka dem alla samtidigt. Ibland tappas en bit bort och då blir det omöjligt att lägga resten av pusslet.

Idag har jag tittat på många av pusselbitarna. I ena stunden blir jag så arg och känner mig lika hjälplös som när jag var fem år gammal. I nästa stund är jag förväntansfull och full av skratt och busiga upptåg. Jag har känt ångest, sorg och saknad. Ledsen för det som inte blev som jag tänkt och de relationer där jag inte fick välja hur de skulle sluta. Sen har jag varit otålig och längtansfull. Jag är hoppfull inför framtiden. Jag tror att den kommer att innebära stora prövningar på flera plan men att det kommer att gå bra. Idag har jag även känt en känsla som legat i ide en lång tid. Någonting har väckts och igen kan jag sakna känslan av att vara två. Att få vara en del i ett sammanhang och att få komma så nära. Jag är fortfarande rädd, livrädd, men en längtan har vaknat och det känns hoppfullt.

Berg- och dalbana

Som då

Bara några timmar och sen är ni igång. Precis som när vi var små och ni aldrig kunde hålla sams. Jag blir så trött och besviken och jag undrar hur jag ska orka. Det är meningen att jag ska stå ut med er under lång tid. Vi ska stå ut med varandra. Det finns ingen energi för onödig ilska, irritation och dålig stämning. Jag blir så trött.

Tillbaka på en sekund

Dagar

Räknar ner nu. Snart är det måndag. Bara två dagar kvar och sen kommer jag hem. Så mycket att se fram emot. Så många fina människor.

Ett nytt kapitel

Innan jag kände dig

"Jag hade slutat prata

Jag var så van att stänga av

Du fråga vem som förstört mig

Och jag gav dig inget svar

Jag tog allting för givet

Det var nåt fel på mig

Jag måste varit nån annan

Innan jag kände dig"

Melissa Horn          

Lite kanske

Trött efter en bra men lång dag. Kommer att sova gott i natt.

Fått höra idag att jag ska ge det en chans. Hoppas på det bästa och förbereda mig på det värsta. Inte bara av en, av flera. Kanske är det så att det inte är så farligt att hoppas ibland. Jag ska försöka att våga hoppas lite i alla fall. Lite.

Ler när jag tänker på dig

Påminnelse

En klump i magen. Man ska aldrig hoppas. Så lätt att bli besviken då.

Hmm...

Kära mor

Så lika. Så olika. Det är som att vi talar olika språk, du och jag. Det finns så mycket du inte ser. Sådant som du inte förstår och aldrig kommer att förstå. Saker jag aldrig kommer att berätta. Det är för smärtsamt för dig och för nära för mig. Du dömer utifrån din världsbild. Jag säger att jag förstår men det betyder inte att jag tänker ändra mig. Jag kan förstå dig och tycka annorlunda ändå. Du kan inte förstå. Jag tror inte att du vill det.

Ändå älskar vi varandra

Ont

Det är en ganska mörk dag idag. Har mensvärk som dödar mig lite för varje andetag. Hoppas att dagen blir bättre.

Inte på humör

Väx upp någon gång!

Jag blir så ledsen för jag orkar egentligen inte med det här. Jag orkar inte bära dig. Jag orkar inte vara den som är mest vuxen. Mest mogen. Jag orkar inte alltid vara den större människan som backar och låter andra ha rätt. Jag orkar inte vara den som anpassar sig och jag orkar inte vara den som alla kan anklaga för allt som går fel. Det finns inte tillräckligt mycket av mig för att vara allt för alla andra hela tiden. Speciellt inte nu. Jag orkar inte heller att du vänder det emot mig, att jag inte orkar. Jag blir ledsen när du inte ser mig. När du inte hör hur illa det är för att du aldrig tar dig tid. Jag blir så ledsen på mig själv när jag finns där för dig och du aldrig för mig. Jag blir ledsen när jag backar och du inte ens tittar åt mig. Jag har bett om ursäkt, varför kan du inte bara vara vuxen och se mig i ögonen?

Jag har inte bett om något av det här

Tenta

Nu gäller det. Fokusera. Prestera. Engagera mig. Fem timmar, sen är det över.

Tänk

Min vän du är underbar

En sån liten gest som betyder så extremt mycket. Bara att du kom ihåg det vi pratat om betyder så extremt mycket! Jag kommer alltid att bära med mig presenten jag fick och tänka på dig flera gånger varje dag. När det blir jobbigt ska jag alltid minnas barbapappa. Kommer sakna dig något så otroligt mycket!

Lycka och kärlek. Vänskap

Flera gånger

Jag tänker på dig fast jag egentligen inte vågar.

Hoppas

Det är bara du som är viktig

Jag mår illa när jag vaknar och tänker på dig. Jag sover dåligt på grund av dig. Jag drömmer om dig.

Jag minns de dagar när vi var oskiljaktiga. Jag minns dagar när du skrattade med mig. Jag minns dagar när du hade drömmar och tankar om framtiden. Jag minns när kärlek och vänskap var viktigt. Jag minns när vi delade värderingar. Jag minns att jag tyckte du var klok, varm och omtänksam. Jag minns när jag såg upp till dig och respekterade dig. Jag minns dagar då jag skulle försvarat dig mot allt. Jag minns dagar jag skulle gjort vad som helst för dig. Jag minns att jag älskade dig. Jag minns att du var min bästa vän. Jag minns att du alltid fanns där för mig. Vart tog du vägen? 

Idag skulle handlat om mig och om framtiden och om lycka. Idag kommer att handla om dig, om oro och om rädsla. För någonstans på vägen blev ditt liv viktigare än min lycka.

Jag har inte valt det här heller

Vännen min, vart tog du vägen?

Jag tycker att du är självisk och det gör mig arg. Jag vill inte göra det här till någonting om mig men när du väljer att göra det såhär så handlar det plötsligt om mig ändå. Du utnyttjar mig samtidigt som du vänder mitt förflutna och mina erfarenheter emot mig. Du tvekar inte att använda din kunskap om mina svaga punkter emot mig och det sårar mig nåt så fruktansvärt. Du är blind för dig själv och tror att du ser andra tydligare än någonsin. Men din värld har krympt och ingenting viktigt finns i den längre. Jag ska göra allt jag kan för att spräcka din bubbla och jag hoppas att du landar hårt när du faller. Så hårt att du aldrig glömmer. Så hårt att du blir rädd. Lika rädd som jag är nu. Så hårt att du aldrig väljer bort kärlek och vänskap igen. Jag försöker att älska dig men du gör det så jävla svårt.

Vakna, snälla vakna

Knarkare

Knarkare, Missbrukare. Beroende. Riskbrukare.

Det är måndag kväll och jag ringer dig i tron att du ska ha nyktrat till efter helgens bravader. Efter någonting som jag hoppades bara var en engångsgrej. Det var det inte. Hög som ett hus svarar du i telefon att du känner dig lugn och glad. Du har precis varit och hämtat en vän som däckat på för mycket droger med en annan vän som knappt är kontaktbar på grund av neråttjack. Du har varit inne i stan och njutit av det fina vädret med en vän idag. Ni tog amfetamin men först vill du inte erkänna vad ni tagit. Du frågar varför det spelar så stor roll och jag svarar att ska du knarka får du faktiskt stå för det. Du vill inte riktigt prata om det och jag tystnar. Tystnaden tolkar du som ett hot och börjar förklara att det inte är farligt. Att du inte tänkt överdosera och att du faktiskt inte är beroende. Enda anledningen till att jag är orolig är tydligen för att min pappa är missbrukare och du är ju inte min pappa. Du säger det argt, som att jag anklagat dig för någonting trots att jag ännu inte sagt ett ord. Du har rätt för jag blir ju faktiskt ledsen av det du säger. Jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag hör hur du resonerar. Först om alkohol, sedan var det marijuana, efter det hasch och nu amfetamin. Jag kan inte låta bli att undra när det ska ta stopp och jag törs inte tänka på hur det ska ta stopp. Jag säger till dig att jag inte vill prata mer nu, att vi kan höras när du är nykter. Du blir arg igen, säger att jag inte har någon rätt att vara arg och ledsen, att du inte är min pappa och jag har fortfarande inte sagt ett ord. Bara att jag inte vill prata nu. Låt mig bara lägga på så kan vi höras en annan gång. Jag vill inte prata med dig såhär.

Det handlar mest av allt om att jag är rädd om dig. Jag är livrädd för vad du kan tänkas göra mot dig själv och hur det kan sluta. Kanske är det bara en fas. Kanske kommer du ut ur det här helskinnad. Kanske hinner du inte ta skada. Men hur ska jag kunna bortse från alla risker? Hur ska jag kunna förneka allt du riskerar? Hur ska jag kunna se på medan du sakta tar livet av dig själv?

Jag tappar all respekt för dig men du är fortfarande min vän. Jag älskar dig och du har varit en av mina bästa och närmsta vänner i flera år men jag är inte säker på att du är värd det här. Du får en chans att skärpa dig men inte flera. Du är alltid välkommen när du vill bygga upp något men inte när allt du gör är att medvetet förstöra. Du vet att jag kämpar med att hålla ihop mig själv, jag kan inte hålla ihop dig också. Du får inte lov att utnyttja min vänskap, mitt tålamod eller min lojalitet. I nästan två år har det handlat om dig och dina behov. Du säger att du finns här för mig också men väljer du det här livet kan du inte välja mig.

Du har förlorat mer än jag

Att tillverka någonting vackert

Jag skulle vilja skriva någonting som är viktigt. Någonting som berör och som når ända in till hjärtat. Jag skulle vilja lämna ett avtryck i någons minne. Jag vill skriva någonting vackert, kanske om livet eller om kärleken. Jag vill skriva någonting nytt. Det finns så mycket jag vill men jag vet inte hur. Jag skulle vilja berätta en historia som kan hjälpa någon annan. Hjälpa någon annan med att fördriva tiden eller med ett viktigt beslut. Hjälpa någon finna styrkan eller fundera på vad som är viktigt. Få någon att le eller att fälla en tår. Jag skulle vilja väcka en känsla och en tanke. Få ta form i någons medvetande. Tänk att för en stund få vara en bit av en annan människas frivilliga liv genom det skrivna ordet. Tänk om jag kunde.

Drömmar

Jag vågar älska dig

Det är klart att jag vill men jag är inte säker på att jag vågar. Vågar inte lita på att du vill. Vågar inte tro på att jag kommer att våga berätta. Vågar inte lita på att du kommer vilja när du får reda på sanningen. Vågar inte tro på att du ska bli den som inte sviker.

Det finns olika saker jag vill säga till olika personer i mitt liv. Jag vill säga;

- att jag saknar dig och att jag behöver dig trots allt ont du gör, P
- att jag är så stolt över dig, E
- att du inte förstår hur mycket du betyder och att jag önskar jag fick känna dig bättre, D
- att du sårar mig när du behandlar dig själv illa, F
- att jag hoppas, M
- att du kan mer än du tror och att du aldrig ska ge upp, P
- att du är den enda som alltid är på min sida och att jag älskar dig, F
- att jag alltid räknar dig som en av mina bästa vänner och att jag alltid kommer att finnas här, D
- att jag beundrar ditt mod och värderar din vänskap mer än du förstår, M
- att jag saknar dig när du är där borta, E
- att jag vet att du alltid finns där oavsett vad jag gör, M
- att jag älskar dig som en bror, D
- att jag alltid saknar att höra ditt skratt och dina kärleksfyllda ord, E
- att jag är glad att jag mött dig och att vi blivit så nära, M


Det finns så många människor, säkert hundra glömda, och ni betyder alla så mycket för mig. Endast er vänskap och kärlek är det som får mig att önska efter ytterligare en morgon om natten. Jag lever av er, genom er och aldrig utan er.

Kärlek som syre

Nytt

Samma blogg. Samma känslor. Ny design.

Förändring

Drogen eller du

Du skrämmer mig. Du skrämmer mig så jävla mycket. Det du gör skrämmer mig. Mot dig själv, mot mig, mot andra. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte vad du håller på med, vad du tänker eller vad du försöker åstadkomma. Jag undrar om du inte ser att du är självisk. Jag undrar om du inte ser hur illa det kan gå eller om du bara ignorerar det du redan vet. Jag trodde att det var ett långt steg även för dig. Från oskyldigt festligt till tungt och farligt. Tydligen var det inte så långt som jag trodde och den insikten är skrämmande. Jag tror inte att du förstår hur idiotiskt det är. Ändå vet du hur illa det kan gå. Du vet det genom mig, du har sett hur det påverkar de som är nära genom mig. Du vet vad jag redan slåss mot och ändå väljer du den här vägen. Du väljer att lägga det på mig och jag förstår inte varför. Det är inte okej. Ditt beteende är inte okej. Att jag ska ta på mig att vara din stöttepelare genom det här är inte heller okej. Att du ska förstöra dig själv på det här sättet är inte okej. När jag säger åt dig att inte göra något dumt med oro i rösten har det gått för långt. När jag är glad att du överlevt kvällen har det gått för långt. När jag får en klump i magen av ängslan av att tänka på dig har det gått för långt. Sluta medan du kan. Sluta innan det gått så långt att du inte hittar tillbaka. Sluta innan det är för sent. Du är för bra för det här.

Du är blind men det är inte jag

Ångestvingar i vinden

Pendlar mellan eufori, hopp, ångest och panik.
Sån extrem jävla ångest som gnager i bröstet. Livrädd och skräckslagen. Rädd för att vara nära och precis lika rädd för att inte vara det. Rädd för att visa mig, att vara sårbar men också det fysiska. Det var som att all säkerhet, all trygghet, försvann den kvällen för sju månader sedan. Så osäker på mig själv, på min kropp, på det sexuella, det fysiska, det intima, att vara nära. Jag vet inte längre hur man gör, jag är blyg och känner mig borttappad. Mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska kunna njuta av nära utan att vara rädd. Jag vet inte hur jag visar vad jag vill, vad som är okej och vad jag inte vill. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på att det jag inte vill respekteras. Jag är rädd att rädslan för att inte bli lyssnad på igen ska göra att jag går med på sådant som inte känns rätt hellre än att riskera att samma sak händer igen. Att jag inte vill men att det sker ändå. Men det blir ju ett övergrepp på mig själv. Jag är också rädd för stunden då jag måste berätta för någon vad som hände. Jag är rädd för hans reaktion och rädd för att bli särbehandlad, lämnad och för att bli någon som är för skadad för att orkas med. Rädd för att bli en börda.

Jag undrar hur länge man kan träffa någon och inte ligga innan den tappar intresset. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli trygg igen. Jag undrar om det finns någon som kan orka med mig och mitt bagage någon längre tid. Jag undrar om ångesten någonsin kommer att släppa taget om mina lungor.

Är jag värd det? 

Jag vill, jag vill, jag vill. Fly.

Så tryggt och så ångestfyllt. Vill vara nära samtidigt som jag vill fly.

Rädsla

Andrum

Hemma bland älskade människor. Hinner inte tänka eller känna. Paus från alla minnen.

Hinner andas

En saltvattendroppe ner för min kind

Det finns stunder då jag fylls av en känsla, av sorg, en sorts ledsamhet över allt som är förlorat och allt som är trasigt. Om jag kunde skulle jag gråta men det finns inga tårar. Istället bär jag runt på sorgen, skriver ner sorgen och känner den ända ut i fingerspetsarna. Tar tillbaka, sätter ihop och bygger nya bitar av mig i förhoppning om att någon gång bli hel igen.

Som krossat glas

M

Du är inte en dålig vän.

  

Igenkännlighet

Så stark och så svag. Tänk om du kunde få vara fri att lägga energi på det som är viktigt egentligen. Fastlåst i förvridna tankar om lycka. Jag vet precis hur det känns för vissa dagar är jag också där.

Lycka som går att mäta

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

Konstigt

Vaknar upp illamående, dödstrött och med rivmärken på ryggen. Vad gör jag i sömnen egentligen?

Demoner

Insikter som sätter spår

Kommer till insikt ett steg i taget. Det är inget fel på dig, allt jag kommer på är egentligen bara ursäkter. Ursäkter för mig att slippa undan. Vi har saker gemensamt, annars hade vi aldrig blivit vänner. Jag tycker du ser bra ut, annars hade jag aldrig låtit dig kyssa mig. Jag irriterar mig på dig, men det är bara för att du börjar komma nära. Så nära att jag snart måste berätta sanningen. Det är vad som irriterar mig, för jag är inte redo för det än.

Jag inser också att jag måste sluta berätta för människor vad de ska tycka om mig. Måste sluta säga att jag är skadad, att de ska hålla sig borta och att jag inte är bra för dem. Det är inte rättvist. Mot dem för att de aldrig får en chans att välja. Mot mig för att ingen någonsin får komma nära. Jag förbereder mig på att bli sårad och att bli övergiven och det blir jag alltid men det är mitt fel. Förväntar man sig alltid att folk kommer svika en så gör de det till slut, förr eller senare.

Nästa person ska jag ge en chans. En ärlig chans. En chans att välja själv och en chans att ta reda på saker själv. Lite i taget, i sin takt. Nästa person ska få bestämma själv. Nästa person ska få sätta sin egen stämpel.

Väntar på dig

När jag inte vet

Jag undrar vad jag gör när jag sover. Jag vet ju att jag drömmer men på senaste tiden har jag vaknat och haft jätteont i nacke och rygg. Som om jag legat och spänt mig en massa under natten. Vad kan man göra åt det liksom?

Förundrad

Trött

Jag vet inte om jag någonsin varit såhär trött. Helt knäckt.

Låt mig sova i fred

Stormen före crashen

Jag känner mig alldeles trött i själen och ända ut i fingerspetsarna. Tog på mig att skriva en uppsats ur en juridisk synpunkt kring införandet av en samtyckeslag i nuvarande sexualbrottslag. Det var kämpigt. Inte själva skrivandet, Gud ska veta att engagemang och intresse finns, men det inre. Det väcker så många minnen och så mycket känslor. Tror att det var bra att jag inte hade mer tid på mig. Jag chock-skrev och redovisade innan jag hann tänka. Nu ska jag få respons på uppsatsen, finjustera och sedan lämna in. Sen kan jag landa. Sen kan jag känna. Sen kan jag crasha.

Det är spännande när man märker fysiskt på kroppen att man är stressad. Jag har haft jätteont i två dagar i muskler och leder men jag har inte fattat att det är stress. Idag kom huvudvärken också. Ska försöka lindra spänningarna i kroppen genom att ge mig ut på en springtur nu. Kanske släpper det då. Eller så släpper det efter rundan, när jag får stretcha, eller i den varma duschen jag kan unna mig efteråt. Förhoppningsvis hjälper det mig att komma i säng i någorlunda vettig tid också. Sov bara fyra timmar i natt och drömde en massa också. Obehagliga drömmar om myror och vaktmästare.

Allt hör ihop

Samtycke

Jag läser och läser och läser på olika sidor kring debatten om införandet av en samtyckesreglering i sexualbrottslagen och jag kan inte sluta hänföras av de som verkligen slåss för att slippa samtycke till sex. Jag börjar undra vad de är för sorts människor om de nu tycker att det är så hemskt att den man ska ha sex med måste vilja ha sex med en för att det ska vara okej. Varför skulle man vilja ha sex med någon som inte vill? Om man inte är säker på att den andra vill, kan man inte fråga då? Eller bör man ens ha sex då?

Det handlar inte om att man vill sätta dit medelsvensson som ibland går med på att ha sex trots att h*n egentligen är för trött. Det handlar inte heller om att man måste skriva några kontrakt kring samtycke till sex. Det handlar inte om att stämpla oskyldiga som offer och förövare. Och det handlar definitivt inte om någon omvänd bevisbörda som många påstår. Bevis för att övergreppet ägt rum måste fortfarande vara det viktigaste. Ord kommer fortfarande att stå mot ord och kanske kommer införandet inte heller leda till att fler mål går till åtal och att fler fälls men det sänder ut en signal. Det sänder ut en signal om att det är inte okej att ligga med någon som inte vill trots att h*n inte gjorde motstånd. Det sänder ut en signal som säger att sex bara är okej om båda vill, om båda har ett fritt val och fortfarande vill. Det visar att sex inte är en rättighet utan något som bara ska ske i samtycke mellan två personer. Dagens lagstiftning gör partnern tillgänglig för sex ända tills denne säger nej. Med en ny lagstiftning är partnern inte tillgänglig förrän denne säger ja. Är det verkligen så konstigt?

Psykologer vittnar om att passivitet under ett övergrepp är vanligare än att offret gör motstånd. Det handlar om chock och rädsla men även om överlevnad. Instinkten säger åt människan att göra allt för att överleva, i dessa fall är passivitet ett av sätten. När man som offer inser att ett "nej" inte spelar någon roll och att det som håller på att hända kommer att ske mot ens vilja, då är det lätt att reagera med passivitet. Det finns till och med en engelsk term för detta fenomen; frozen-fright. Det är i fall som dessa, då offret inte gör motstånd, som en samtyckeslag skulle kunna göra nytta. Lagen skulle kunna lägga fokus på gärningsmannens beteende och frågor om hur den misstänkte försäkrat sig om den andre personens samtycke skulle bli aktuella. De mål som idag inte leder till fällande dom där offret varit halvsovande eller måttligt berusad skulle kunna fällas med en samtyckeslag om den innebar att det inte var okej att ha sex med någon som inte samtyckt till detta.

Sex är inte en rättighet och ingen har rätt till någon annans kropp innan den tydligt förmedlat att den vill. Kan man inte läsa sådana signaler så kanske man inte ska ha sex helt enkelt.

Nej till ofrivilligt sex

I all oändlighet

Vaknar utmattad och vågar inte somna om. Drömmer drömmar jag inte kan ta mig ur och som hänger kvar när jag vaknat. Skruvade och förvridna minnen. Äkta känslor.

Trött. Så trött.

Ont i hela kroppen. Ingen ork. Minns alldeles för mycket. Nya saker, människor, som komplicerar och tar energi. Jag vill inte mer.

Igen och igen, tar det någonsin slut?

Ett misstag

Jag hatar när jag känner på mig någonting, att någonting är fel, och så är det så. Har kännt det i flera dagar, sen i helgen. Bara vetat att det var något som hände och att allting förändrats. Jag blir arg och ledsen. På mig för att jag inte förstod bättre. På dig för att du inte sa ifrån. Säg åt mig, berätta, skrik, var arg, var ledsen, låt mig få veta att jag har gjort fel, vad jag har gjort fel. Det värsta du kan göra är att låtsas som ingenting. Jag märker ju sånt. Och vänner behandlar inte varandra så, de är ärliga. Jag vill ju bara vara din vän.

Förlåt, jag menade aldrig att såra dig

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.



Fan också

Farväl

Nu har jag sagt farväl till en plats där jag har fått göra något gott under våren. Nämligen kommunens härbärge där jag volontärarbetat fram tills nu. Det har varit både häftigt och skrämmande att få vara en del av. Det är skrämmande att se hur mycket brister det finns i vår samhällesstruktur och hur illa det kan gå för den som inte har ett stort socialt nätverk. Samtidigt är det häftigt att se hur många godjärtade människor det finns som gärna tar av sin egna tid för att ge något till den som har det sämre. Det har varit en lärorik och inspirerande resa.

Tack

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.



Fan också

Det var ingen våldtäkt

Sitter och läser delar ur debatten om införandet av en samtyckeslag för sex. I korta drag skulle det innebära att det är förbjudet att ha sex med någon mot dennes vilja. Enligt dagens lagstiftning är det endast våldtäkt om det förekommer hot och/eller våld alternativt om personen sover, är kraftigt berusad eller av andra skäl oförmögen att säga ifrån (t.ex. handikapp). Men om offret inte slåss för att komma därifrån, om offret blir så chockat att han eller hon inte gör något motstånd och ett nej inte biter på förövaren då är det enligt dagens lagstiftning fortfarande inte våldtäkt.

6 kap. 1 § brottsbalken Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till  omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet
eller råhet.

Jag sa nej flera gånger. Jag sa att jag inte ville. Jag sa att det gjorde ont. Jag grät genom hela övergreppet. Jag slogs inte. Jag blev så chockad att jag inte gjorde något motstånd. Jag var för rädd, det gjorde för ont och det var för overkligt. Det är inte säkert att han hade blivit fälld även om det funnits en samtyckeslag men det skulle ändå varit en bekräftelse på att det inte var jag som gjorde fel. Jag ska inte behöva slåss för att slippa bli penetrerad. Det ska ingen behöva göra. 

Det var en våldtäkt

Inspirerad av dig

"Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for


Well, you came and opened me
And now there's so much more I see
And so by the way I thank you


And then for the times when we're apart
Well, then close your eyes and know
These words are coming from my heart
And then if you can remember


Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for"


Älskar dig min vän

Stopp

Jag kan inte alltid vara den som ger. Den som berättar sin historia. Den som alltid delar med sig av tankar och känslor. Jag kan inte vara den som alltid är mest sårbar. Jag kan inte vara den som älskar mest, som sörjer mest, som bryr sig mest. Jag kan inte vara vännen som alltid finns där för alla andra när jag inte får någonting tillbaka. För vad vet jag egentligen om dig? Vad delar du med dig av till mig? På vilket sätt är du sårbar? Vilka känslor visar du? Hur vet jag att du är ärlig? Jag vet inte det. Jag vet inte det så jag kan inte längre. Jag måste säga nej. Den här gången säger jag nej. Jag har redan passerat så många av mina egna gränser att jag nästan förintat mig själv på vägen. Det finns så mycket jag aldrig trott om mig själv, så mycket jag inte är stolt över, det måste få ett slut.



Ett nej är inte alltid ett nej

Inte en vän

Jag är alltid, alltid, alltid där för dig, är det verkligen för mycket begärt att du ska finnas här för mig en endaste gång när jag verkligen behöver det? Inte 24 timmar senare, utan när det verkligen behövs. Inte när det passar dig, utan när du behövs. En endaste gång? Jag behövde dig igår.

Besviken

Det blir aldrig vi

Jag är ledsen men jag kan inte göra det här. Jag kan inte låta någon komma så nära. Inte ännu. Inte dig. Det måste vara över nu.

Kan bara inte

Det vackra i oss alla

Sträck på dig och var stolt för den du är. Identifiera dig inte med det som hänt, det var då. Nu är en annan tid och du är en annan nu. Du har lärt dig så mycket, om andra och om dig själv, på vägen. Du har växt och blivit starkare. Du har insett vad som är viktigt i livet. Du vet att prioritera rätt nu. Visst finns det dagar då det förflutna hälsar på, dagar du är svag, ledsen, omotiverad och känner dig förvirrad men det gör dig inte mindre bra. Det gör dig till människa. Det finns dagar du tar dåliga beslut och det finns dagar du känner dig egoistisk men du gör det aldrig för att såra någon därför att det är sådan du är. Vänlig, omtänksam, empatisk, godhjärtat, snäll och varm. Förstående och klok. Den som får vara nära dig, den som får vara din vän, den som får vara en del av din familj har blivit tilldelad en ängel i livet. Glöm aldrig att bara genom att vara dig själv, ditt helt ocensurerade jag, ger du så mycket till andra. Vem du än möter och vad du än tar dig för tappa aldrig bort den underbara människan som är du. Ge aldrig upp. Och det viktigaste av allt; glöm aldrig att du är älskad av många, bara för att du är du.

Blessed with an angel

Skräckslagen

Det är inte roligt längre. Jag vill inte mer. Snälla, sluta. Låt mig gå. Jag vill inte. Jag orkar inte längre. Det  är för tröttsamt att känna såhär jämt. Att aldrig veta när paniken och ångesten ska kasta sig över mig. Äta mig inifrån och ut. Ta över hela mig och tvinga mig rusa hem för att inte bryta ihop mitt framför ögonen på dig. Jag vill inte få panik för att du råkar ha mörkblå lakan. Precis som han. Eller för att du tar för dig och visar vad du vill. Jag vill inte få ångest för att en del av mig vill ha dig. Vill inte känna mig äcklig. Äcklad av mig själv, av dig, av tanken. Tanken på att ligga med dig. Ångest när jag känner att du vill. När andningen ändras och varje rörelse betyder lite mer. Det ska vara något bra. Du menar något bra. Varför kan jag inte bara känna rätt? Få det att kännas bra. Egentligen är det ju det jag vill. Att det ska vara bra. Vill inte vara trasig mer. Är trött på tårar, olust, rädsla, oro, ångest, minnen och panik.

Jag är rädd för att glömma och för att aldrig glömma. Rädd för att jag aldrig kommer att hitta tillbaka till mig själv. Rädd för att aldrig kunna komma någon riktigt nära igen. Men mest av allt är jag rädd för att inte våga säga nej. Jag är rädd för att du ska vilja och att mina ord inte ska betyda någonting. Jag är rädd för att du ska ta för dig av det som är mitt. Jag är rädd för att jag inte får bestämma över min kropp. Jag är rädd att det ska hända igen. Jag är så jävla rädd.

Jag ville ju inte

Behandlar mig själv sämst

Jag vet att jag inte borde göra så här. Jag vet att jag testar dig. Jag vet att det inte är snällt, varken mot mig eller mot dig. Jag vet att någon kommer att bli sårad och att det med största sannolikhet är jag. Jag vet att jag förväntar mig att bli sviken. Jag vet att jag ökar risken att bli sviken genom att göra så här. Ändå gör jag det. Tveksamt om jag någonsin kommer att lära mig.

Hjälp mig sluta

With me

When my patience's wearing thin

When I'm ready to give in

Will you pick me up again?

When you see me drift astray

Outta touch and outta place

Will you tell me to my face? 

Then I guess you can hang with me

Starka band

Så lite vet jag om dig som jag bryr mig om så mycket. Du är där jag varit en gång förut och jag är tacksam för att du berättar. Att du släpper in mig och vet att jag bryr mig trots att vi inte hörts på alldeles för länge. Jag hoppas att du vet att du är fin och att du är värd så mycket mer. Jag vet hur läskigt det är att välja att verkligen leva men snälla tro mig när jag säger att det är värt det. Du kan bara göra det här i din takt och så länge du behöver tänker jag vandra vid din sida, rädda dig när du faller, stötta dig när du behöver och hålla dig sällskap på resan. På den här resan och så länge du vill efter det.

Tjockare än vatten

Även en snäll

Det verkar inte som att det spelar någon roll vem det är, det är alltid jobbigt. Jag kan inte, jag klarar det inte, det går bara inte. Nära. Närhet. Närmre. Panik. Ångest. Flashbacks. Fan.

Jag kan ingenting

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.

Fan också

Ett misstag

Jag hatar när jag känner på mig någonting, att någonting är fel, och så är det så. Har kännt det i flera dagar, sen i helgen. Bara vetat att det var något som hände och att allting förändrats. Jag blir arg och ledsen. På mig för att jag inte förstod bättre. På dig för att du inte sa ifrån. Säg åt mig, berätta, skrik, var arg, var ledsen, låt mig få veta att jag har gjort fel, vad jag har gjort fel. Det värsta du kan göra är att låtsas som ingenting. Jag märker ju sånt. Och vänner behandlar inte varandra så, de är ärliga. Jag vill ju bara vara din vän.


Förlåt, jag menade aldrig att såra dig

Don't look back in anger

Jag måste få välja, det är viktigt. Jag måste få välja när någon ska få komma nära. Det måste vara på mina villkor. Det är själviskt, jag vet, men annars kan jag inte. Jag kan bara inte. Ska du vara nära måste jag få bestämma. Pressa mig inte, då flyr jag. Ta inte för dig. Ta dig inga friheter. Ta ingenting för givet. Kan du förstå att jag är rädd ibland, dumdristig ibland och väldigt sårbar när du är nära så kanske jag kan lära mig att lita på dig. Kanske. Kanske någon gång. Inte nu och inte imorgon men om ett tag, när det gått en tid och jag fått testa dig. Igen och igen. Jag förstår om du inte orkar, jag förstår verkligen men då behöver du inte ens försöka.

En dum idé

Vännen min

Jag vill att du ska veta att mitt i paniken och mitt i ångesten, när ingen nådde fram, då fanns du där. När jag inte kan vända mig till någon och inte litar ens på mig själv, då finns du där. Du hittar alltid vägar att nå mig, även när jag gör allt för att inte bli nådd. Du ser det ingen annan ser och saker jag försöker gömma även för mig själv. Du dömer inte. Du förstår. Dina ord berör, på gott och på ont. Det du säger är viktigt. Du kan lugna mig, du kan göra mig orolig. Du får mig att skratta ofta och gråta ibland. När jag inte litar på vad jag ser, hör eller känner så berättar du att det är sant. Jag vill att du ska veta att mitt i paniken var du den första jag tänkte på, inte för att jag vet att du förstår utan för att du är min vän.

Jag älskar dig

I min takt med min hemlighet

Så uppmärksam på dig. Hur du rör dig, varje andetag, din hand på min axel, ett leende, en blick. Jag kommer bara närmre när jag får bestämma. Försöker du så backar jag. Ett steg fram och två tillbaka. Aldrig har jag varit så uppmärksam som nu.

Ha tålamod min vän

Härdsmälta

Efter dagar med återkommande ångest och panikattacker så innehöll gårdagen droppen som fick bägaren att rinna över så att säga. Var på fest, hånglade med fel person, tappade bort en vän, var ute och sprang på stan, ramlade in i en väns trygga armar och då brast det. En av de värsta panikattacker jag någonsin haft. Jag kommer inte ihåg jättemycket men min vän berättade att jag skrikit "nej, sluta, jag vill inte och låt mig vara, inte igen" och gråtande försökt springa ifrån honom. Först hade jag kollapsat på en trapp ute och de fick inte kontakt med mig så det kom en ambulans dit också. Jag har ingen aning om hur lång tid det hela pågick men jag slapp åka med ambulansen och min vän tog med mig hem till sig. Hur mycket jag än bönade och bad om att bara få gå hem så sa han att han inte på några villkor skulle låta mig spendera natten själv. Jag tror att jag funnit mig själv en riktigt bra vän i honom.

Det var en galet obehaglig upplevelse men jag kunde nog inte ha varit bland bättre människor när det hände och det är jag galet tacksam för.

En stjärna i mörkret

Det är okej att reagera såhär

Vårdguiden skriver såhär om våldtäkt:

Reaktioner efter en våldtäkt

Att bli våldtagen innebär nästan alltid ett stort trauma. En vanlig reaktion är att man söker en förklaring, ofta hos sig själv. Du kanske känner skuldkänslor och tycker att det var ditt fel eller att du kunde ha handlat annorlunda.
Hur man reagerar efter en våldtäkt skiljer sig från person till person. Vanliga reaktioner är:

• skuld- och skamkänslor
• overklighetskänslor
• nedstämdhet
• humörsvängningar
• ångest, oro och stress
• sömnproblem och mardrömmar
• "flashbacks" (påträngande minnen av det inträffade)
• att man vill undvika allt som påminner om händelsen
• fysiska reaktioner, som till exempel dålig aptit, migrän och sexuella problem.

Ibland kan du uppleva känslor och reaktioner som du inte känner igen hos dig själv. Det kan kännas som att man håller på att bli tokig. Men det kan vara bra att tillåta sig själv att ta plats och ställa krav. Det tar tid att återhämta sig efter ett övergrepp. Du får må dåligt. Du har varit med om något mycket påfrestande och det är inte konstigt att visa att du mår dåligt. Genom att acceptera dina känslor har du goda förutsättningar att bearbeta dem och gå vidare.

Jag tror att jag i omgångar redan lyckats checka av alla "symptom" som beskrivs. Det har blivit så att jag inte sökt hjälp efter det som hände då jag flyttat runt en massa på senaste tiden. Jag sa till min mor att när jag flyttar hem igen till sommaren så ska jag nog hitta någon att prata med. Hon lät väldigt undrande när hon då frågade om jag fortfarande tyckte att det var jobbigt. Jag kanske är jättekonstig men hur skulle det inte längre vara jobbigt? Det var sex månader sedan det hände och sedan dess har ingt varit sig likt. Jag vet inte riktigt vem jag är och allt jag trodde mig klarat av blev aktuellt igen. Så ja mor, det är fortfarande jobbigt. Jävligt jobbigt.

Oförstånd

Inuti

Kämpar så mycket för så lite. För att somna, för att vara vaken, för att slippa tänka, för att le. Le gör jag bara när någon ser, när jag måste. De dagar någon frågar hur jag mår. Då ler jag. Då är det bättre än någonsin. Då finns inte timmarna på badrummets golv, minutrarna i fönstret om natten, sekund efter sekund i mardrömmens grepp. Då ignorerar jag det ständiga trycket över bröstet och hur svårt det är att andas. Jag önskar att jag kunde gråta när jag inte behöver le men det är som att tårarna tagit slut för länge sen.

Värre än allt är likgiltigheten

Lovade dig

Igen gör det sådär ont i bröstet. Det känns som att jag ska dö. Jag vet att det inte är så, att allt sitter i huvudet. Att det är psykiskt. Men det känns som att jag ska dö. Ont i bröstet, kippandes efter luft och darrande händer. Kan inte sluta tänka på att jag ska dö. Vet tusen sätt att lindra ångest men inga bra. Tusen självdestruktiva sätt. Jag lovade det minst destruktiva jag vet så jag sätter mig i mitt fönster än en gång idag och röker.

Allt för att överleva

Två sidor av samma mynt

Det är svårt hur saker kan kännas så dubbla ibland. Jag är så tacksam att du förstår, att du har varit där så att du inte blir rädd när jag behöver berätta hur jag har det. Det kan vara skönt att höra "jag vet, jag förstår" och inte känna sig ensammast och knäppast i världen för en stund. Men när jag inser vad det egentligen innebär att du vet. Att du förstår. Då blir jag så ledsen och så rädd. Ingen ska behöva förstå. Ingen ska behöva veta. Kunde jag ta ifrån alla som vet och alla som förstår händelsen som gjort att de förstår så skulle jag göra det. Kunde jag skulle jag ta på mig allas händelser. Fick jag välja, skulle jag vara helt ensam. För det finns ingen man någonsin kan önska detta. Hade jag haft fiender hade jag aldrig önskat ens dem detta. Därför önskar jag att jag vore ensam.

Ledsen för din skull men tacksam för min skull

Jag säger att det är bra

"I've said it once, I've said it twice, I've said it a thousand fucking times
That I'm okay, that I'm fine, that it's all just in my mind
But this has got the best of me and I can't seem to sleep
It's not just you're alone with me, it's just you'll never leave"

Om det är så att du aldrig kommer försvinna. Ur mina tankar, ur mina minnen, ur mina drömmar. Kommer du alltid att förfölja mig med ditt hånfulla leende och dina andetag i mitt öra. Om det är så att du tagit resten av mitt liv. Då önskar jag att du tagit hela mig. Där och då, med en gång, bara tagit mitt liv. Om det inte är så, när ska du låta mig gå?

Jag orkar inte prata med någon idag

Obefogad oro

Tankar som skrämmer. Tankar från ett tidigare liv. Trodde att de inte fanns inom mig längre. Förstod dem inte. Nu är de tillbaka och det skrämmer mig. Har vuxit och kommer inte agera som då men tanken finns där, hela tiden som en skugga över axeln.

Det finns saker som man inte pratar om. Vissa saker för att det är obekvämt, andra för att det känns för personligt eller så kanske man är rädd. Ämnen kan vara för svåra så istället låter vi dem bara vara. Trycker undan, förnekar och glömmer bort. Döden är ett sådant ämne. Det var meningen att den här bloggen skulle vara helt anonym så att jag skulle kunna skriva precis vad jag vill här. Så att jag skulle kunna skriva om alla såna ämnen. Som döden. Nu är den inte det och jag inser att jag inte skriver allt för att jag är rädd för folks reaktioner. Reaktioner från människor jag känner. Nu tänker jag ta kontrollen över bloggen igen och skriva precis allt och lita på att de som känner mig vet att skrivandet är en process, ett sätt att bearbeta för mig. Jag måste få utlopp för tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ta det som skrivs för vad det är, tankar och känslor, inget annat. Promise?

Det är långt från tanke till handling

Med full kraft

Jag mår illa. Minnen snurrar i huvudet och jag kan inte svälja klumpen i halsen. Skräcken slår till med full kraft och det är som att jag är tillbaka igen. Kan känna hans andedräkt i mitt öra och jag kippar efter luft. Det kryper i kroppen av paniken, känner tryck över bröstet och hur hjärtat slår vildare och högre. Det susar i öronen och jag blir alldeles kall. Världen snurrar, jag blir yr och vet inte vem jag är eller vad jag gör här. Alla instinkter säger åt mig att fly, men vart? Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Kan inte fly från mina tankar. Kan inte fly ifrån ett minne. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Rädda mig härifrån.

Försvinn ur mitt liv!

Utan kraft, utan mening

Det finns inte ord. Det gör bara så ont.

Att välkomna vore fel

Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna dra in någon annan i min värld igen? Det är en sak att berätta för någon vad som har hänt och en annan att låta någon leva sida vid sida med det som har hänt. Att låta någon annan leva med drömmarna, minnena, dagar då jag inte orkar göra just någonting alls, tårar, ilska, ångest, att inte kunna släppa taget, flykten, distansen, när ingen får komma nära och rädslan. Hur rättfärdigar man att ge det, tillsammans med allt annat bagage, till någon?

Jag tyr mig till dig för jag vet att du inte vill ha mig

Kom inte närmre

"I know you've given all that you could give to me
I know there'll come a day I understand
Until then I'll be trying to solve your mystery
Wonder why I couldn't make you stay"

Jag kan inte göra så mot dig. Inte mot någon. Och inte kan jag berätta. Du är för fin för det. För oskuldsfull.

För ditt bästa

Den lätta vägen ut

"Jag är så trött på tjejer som du som säger att de blivit våldtagna. De drar hem med nån random snubbe de inte känner och har sex. Jävligt enkelt att hävda att man inte ville när man dagen efter kommer på att man ångrar sig. Tjejer borde inte få vara ute själva."

Men hur kan du säga så? Du säger att du är min vän, att du är mer än jag gett dig credit för och att jag kan prata med dig och så säger du så. Trots att du vet säger du så. Att vi får skylla oss själva. Tror du inte att jag tänkt den tanken själv tusentals gånger? Jag är den förste att säga att det var mitt fel, att jag borde valt annorlunda, att jag kunde gjort något för att aldrig hamnat i den situationen men jag ångrade mig aldrig. Jag ångrade mig aldrig för jag ville aldrig. Säg inte att jag valde den lätta vägen ut, det finns ingenting som är lätt med det här. Ingenting.

Ingen dömer mig hårdare än jag

Lika söker lika

Jag blir rädd när jag ser hur många det är ändå som läser denna blogg. Det är få jag känner som ens vet om att denna blogg finns, mycket färre än de som vet om vad som hänt och det är inte många. Så jag undrar vilka är ni? Hur hittade ni hit och varför läser ni? Jag blir rädd att ni är som jag och söker efter lika. Jag blir rädd att det har hänt er eller någon ni är nära. Tanken är skrämmande. Jag hoppas att ni bara är nyfikna och att ni aldrig behövt eller kommer att behöva uppleva det jag gått igenom men jag är rädd att det inte är så. Mina tankar går till alla er som vet precis hur det är, hur ont det gör och hur ensam man blir. Ni är starkare än ni tror.

Låt ingen annan bestämma vem du är

Memories

Will this ever go away? Will I ever stop feeling like this? Will these memories always be with me? Will it ever stop hurting?

I wish for you to just go away

Någon annans hemlighet

Jag undrar vad det är med mig som gör att vi kan sitta på ett golv tillsammans, halvt inne i dimman men ändå klarare än någonsin och prata om sådant som är viktigt. Vi känner knappt varandra och ändå öppnar du dig själv och delar med dig av en liten men viktig bit. Det är en present jag tacksamt tar emot och bevarar i mitt hjärta där ingen annan får ta del av den. Dagen efter vaknar jag och ler.

Vänner för livet?

Lobotomi

Jag är så trött på att minnas. Ständigt dessa minnen som attackerar, river, bits och klöser. Gärna när man minst anar det. När man sitter med vänner och pratar och skrattar. Det verkar som att det inte finns någon gräns för hur mycket som kan påminna om den där dagen. Låt mig bara vara. Snälla! Bara en liten stund. En dag, några timmar.

Du har mina nätter, du har mina drömmar, du har mina tankar och du har mina önskningar
Du tog en natt och med den hela mitt liv, när ska du låta mig gå?

Skälver vid tanken

Snälla visa mig en vackrare verklighet. Beröra, förföra. Förstöra. Hur hamnade jag här? Varför kan jag inte sudda ut minnet av dig? Låt mig gå. Släpp mig fri. Det räcker nu. Snälla.

Det som definierar mig

Ta - Tog - Våldtagen

Det har gått mer än sex månader sedan det hände och jag undrar fortfarande när jag kommer att bli den jag var då. Innan. Jag har inte förlikat mig med tanken på att det här är något jag kommer att vara tvungen att bära med mig in i alla relationer, i alla möten, i allt jag gör resten av livet. Förlåt att jag stirrar ut i luften när ni diskuterar hon som är en slampa och får skylla sig själv. Förlåt att jag slutar andas när det står om överfallsvåldtäkter i tidningen. Förlåt att jag inte längre kan skratta åt sex på radio utan att tänka på det som hände mig. Förlåt att jag inte alltid kan hålla din hand. Förlåt att jag drar mig undan din famn. Förlåt att jag ångrar mig och ångrar mig igen. Förlåt att jag gråter när vi ligger.

Det är förvirrande att behöva men inte kunna vara nära. Det är förvirrande att vilja vara närmare än aldrig förr, under ditt skinn är knappast nära nog, men inte tillåta någon att komma in. Det är förvirrande när nya intryck blandas med gamla minnesbilder och förvandlar något vackert till ångest i bröstet och panik under skorna när jag tvingas rusa därifrån. Springa för mitt liv.

Jag kan inte släppa in dig för du vet inte hur skadad jag är. Du vet inte att jag övat länge på att inte känna. Du vet inte att jag vet hur man aldrig blir besviken. Du vet inte att jag vaknar genomsvettig i panik om natten och sedan inte kan somna om. Du vet inte de regler jag satt upp för mig själv. Du vet inte att det finns stunder då jag inte är någonting värd. Jag kan inte släppa in dig. Det är så mycket du inte vet. Det vore inte rättvist.

Du tog men lämnade aldrig tillbaka

Utvald

Jag blir stolt och glad när jag får vara utvald. Den enda som får veta precis vad du tänker.

Du är min vän

Dina och mina sorger

Måndagen den 25e oktober 2010 förlorade du din älskade. Tisdagen den 26 oktober 2010 förlorade jag mig själv. Det var ingen bra vecka.

När allt vänds upp och ner

Att dela min hemligaste hemlighet

Än en gång öppnat mitt hemligaste rum för någon. Den här gången gjorde jag det för min skull. Jag trodde verkligen att jag kunde göra det för min skull. För att det var en bra person jag berättade det för. Jag hade rätt. För en gångs skull hade jag rätt. För en gångs skull kände jag inte att jag behövde skämmas. Jag har vackra vänner.

Frihet är att kunna lita på känslan

Sex månader senare

För sex månader sedan satt jag i en lägenhet bara minuter från det som skulle vara de värsta i mitt liv. För sex månader sedan log jag åt de olikheter som började visa sig hos mannen jag skulle komma att frukta mest av alla jag någonsin mött. För sex månader sedan var jag lyckligt omedveten om hur snabbt allting kan vända. Omedveten om hur fort vitt kan bli svart och dag kan bli natt. För sex månader sedan visste jag inte att samma sol kunde skina på samma saker men att allt ändå kunde vara helt annorlunda.

Aldrig kan det bli som förr

Att samla på lycka

Jag har fått en bok. Den har tomma bruna blad som väntar på att fyllas. Det är en vacker bok med rött omslag i fint tyg. Vävt, glansigt tyg med fjärilar på. Jag funderar på att göra det till en bok fylld med bara drömmar och lycka. Små och stora lyckliga ögonblick och funderingar om fina saker och om framtiden. Att det ska få blir en bok utan rädsla, utan tårar och utan otäcka minnen. Jag skriver så ofta om det som är svårt och jag tänker att någonstans måste jag samla det som är fint. Man glömmer så lätt att livet är fullt av vackra stunder och jag har egentligen aldrig samlat på någonting så jag tänker att vore det inte ganska fint att samla på lycka?

Lycka är summan av alla de små vackra stunderna

Öpnna dina ögon och se

Jag blir arg på dig när du inte förstår hur jag känner. När du inte förstår att det inte bara är du som känner dig ledsen, förbisedd och trampad på. När du inte förstår att det är fler än du som släpar på ett tungt bagage. Jag blir ledsen när du är egoistisk och jag blir rädd att du ska såra även andra än mig. Människor som vill dig väl, människor som älskar dig. Titta på hur du beter dig.

If you love something set it free

Amicus verus est rara avis

Du ler mot mig och jag vet inte vad du menar. Det du säger passar inte ihop med det jag känner. Jag börjar ifrågasätta, men för en gångs skull inte mig. Utan den här gången, dig. Vi skrattar ihop men tvivlet fungerar som en sköld mellan oss. Jag känner mig plötsligt utlämnad när jag påminns om allt det där du inte sagt och aldrig säger. När jag tänker på allt det som jag inte utelämnat och än en gång förbannar jag min oförmåga att bara hålla käften. Än en gång faller jag handlöst. Än en gång är den som ska fånga den som fäller. Jag slår mig illa. Ännu en gång.

Lär mig aldrig

Huvudvärk

Var och tränade igår kväll, kom hem, åt och sen kom huvudvärken. Brutal jävla huvudvärk. Helt omänskligt ont.

Smärta

På repeat

Jag är så trött på dig. På dina eviga löften, på dina eviga "jag ska", på allt som aldrig blir av. Skärp dig någon gång bara. Hur svårt kan det vara egentligen? Att du inte bara kan ändra på dig istället för att klaga jämt. Istället för att kritisera allt in i minsta detalj och tvivla jämt, förändra istället. Är så trött på att höra samma saker om och om och om igen. Nu får det vara nog.

Inte hållbart längre

En helt ny jag

En helt ny människa tittar tillbaka på mig genom spegeln idag. Var så trött på den deppiga, gråa och trötta personen som brukade vara i spegeln så jag bestämde mig för att göra någonting nytt. Vet inte hur länge känslan kommer att sitta i men det har i alla fall gett mig energi idag. Hoppas att lite energi sitter kvar tills imorgon för jag måste gå upp tidigt och så ska jag träffa folk och träna. Har inte tid med deppighet och trötthet.

Förändring

Mardrömmar

Ställde klockan på nio. Gick upp tjugo över elva. Vaknade inte första gången klockan ringde. Drömde mardrömmar, sov oroligt och vaknade med panikkänsla i kroppen. Nu har jag en massa saker jag ska göra idag. Känner inte för att göra någonting alls.

Likgiltig

Varning på stan

Jag känner mig inte som mig själv just nu. Jag har kommit fram till att jag nog är ganska mycket i vanliga fall. Ganska mycket människa. Tar plats, gör mycket, lever mycket. Nu orkar jag inte det i lika stor utsträckning. Jag har börjat att planera mina dagar. Imorgon ska jag vara nöjd om jag; städar min lägenhet och diskar, godkänner min deklaration, skriver en uppgift i juridiken, äter tre mål mat och går och tränar. Det är inte mycket för den vanliga mig men en massa för mig nu. Det känns helt värdelöst men någonstans är det nog att förlika mig med att jag inte kan vara på topp jämt. Att jag måste ta det lugnt ibland och att jag måste låta kropp och sinne komma ikapp. Jag tror att jag bearbetar och förändrar nu, det tar energi. Jag sover ungefär tio timmar varje natt och har gjort det i flera veckors tid. För en gångs skull har jag bestämt mig för att lyssna på kroppen och tillåta mig själv att sova jävla tio timmar per natt om den nu ska hålla på och envisas sådär.

Har kännt mig såhär ett tag nu. Orkeslös och även viljeslös men varningsklockan var när jag i veckan började blöda näsblod av ingen anledning. Två gånger på ett dygn. Förra gången det hände var för många år sedan, då var det början på en period med många destruktiva delar som till slut ledde till överdos och fyra dagar på sjukhus. Dit ska jag inte igen. Jag ska lyssna den här gången.

Jag torkar dina tårar