Långt bort. Någon annanstans.

Det tar så extremt mycket energi att hela tiden gå runt med minnen av det som hände. De liksom ekar i huvudet hela tiden, vad jag än gör. Som en skugga som följer varenda tanke, varenda ord och varenda handling. Bilder som plötsligt blir tydligare, kraftigare och skarpare än verkligheten och jag befinner mig långt härifrån. Både i tid och rum. Jag blir disträ, svår att kommunicera med och jag minns inte samtal min man påstår att vi haft. Det händer nästan varje dag och jag kan inte hjälpa det.

Jag vill vara närvarande. Jag vill vara här. 

Fortfarande inte fri

Det har gått sex år sedan övergreppet. Sex år och jag är fortfarande inte fri. Så fort pressen är för hög kommer ångesten krypande och då är jag där igen. I tankarna är jag fortfarande kvar hos honom, i smärtan, i rädslan. Fast i ett minne jag önskar att jag inte hade. Det känns inte hållbart längre. Jag har börjat förstå att jag kanske utvecklat PTSD vilket känns helt sjukt. Jag ser mig inte som en person som är traumatiserad men det kanske jag är. Det kanske är dags att jag börjar se det som hände för vad det faktiskt var. Sluta förminska händelsen, mig själv, mina tankar och mina känslor. Men det är svårt. Så jäkla svårt.

Kommer jag någonsin slippa tänka på dig? 

Två steg fram och ett tillbaka

Nu är den tillbaka igen, panikångesten. Det är nästan på dagen sex år sedan våldtäkten och ännu en gång är jag fast i ångestens och panikens klor. Det är lätt att tro att det är våldtäktsspökena som spökar igen eftersom flashbacks och minnen alltid kommer i samband med ångesten men jag tror inte att det är anledningen den här gången. Det finns annat som också spökar, det är bara att de här minnena är de mest smärtsamma så det är de här minnena jag minns.

Någonting som är nytt är att jag inte längre känner lika mycket skuld. Jag är inte längre flickan och skulden. Jag har växt, jag har blivit starkare och likt ett träd har jag fått tjockare bark. Jag är kvinna och skulden är hans. Jag kan skriva det nu, att det var en våldtäkt. Jag kan berätta det utan att skämmas ögonen ur mig. Det var hans val, aldrig mitt. Jag förstår det nu. Inte för att det är lätt att prata om, eller skriva om, men jag kan i alla fall göra det. Jag kan, och det kväver mig inte. Ångesten kväver mig inte. Den är där men jag andas fortfarande.

Rörelse. Jag rör mig framåt.
Utveckling. 
Du står kvar. 

365 dagar är ett år

Idag, ikväll, inatt var det 365 dagar sedan jag mötte en man som tog ett beslut att göra någonting mot mig där jag inte hade någonting att säga till om. Idag är det 365 dagar sedan ingenting ändrades medan allt blev sig olikt.

Återupplever varje minut. Snart är det över.

Kämpar fortfarande

Om att ta mitt liv

När jag var 16 år ville jag bara dö. Varje morgon önskade jag att någonting skulle hända så att jag slapp leva mer. Varje kväll önskade jag att jag inte skulle vakna upp till ännu en dag. I min värld fanns nästan bara mörker. Jag kommer ihåg hur jag beskrev det som att gå på ett fält där varje steg är att riskera att ramla ner i ett djupt mörkt hål. Hål som bara tycktes bli djupare, mörkare och allt svårare att klättra upp ur.

När jag var 17 år orkade jag inte längre. Då hade jag mått dåligt så länge att det i min värld inte längre gick att komma upp till ytan igen. Då bestämde jag mig för att jag skulle dö. Jag skrev till och med ett slags avsked men det är det bara jag som någonsin sett. Jag kommer aldrig att glömma smaken av smärtstillande som så lätt sköljdes ner. En efter en. Det var inte svårare att svälja än att det gick på en rast mellan två lektioner i skolan. Fyrtio smärtstillande tabletter av varierande sort på mindre än tio minuter. Det var sen det blev svårt.

Det är inte så lätt att dö som man kan tro. Inte ens när allt är svartare än natten. Det är lätt att önska att någon annan ska ta hand om det åt en. Att göra det själv är något helt annat. Jag minns efteråt, när mina två, vid den tiden bästa vänner, upptäckte vad jag gjort. Deras blickar och ansiktsuttryck skrämde mig något så enormt. Jag visste inte längre hur jag skulle kunna försvara något så själviskt och sårande som att ta mitt eget liv. Jag kunde inte längre stå för att helt enkelt ge upp. Det var inte en sådan människa jag ville vara. Men mest av allt var jag så himla rädd.

Den gången hade jag tur. Det fanns människor omkring mig som räddade mig. En psykolog, en ambulans, en bästa vän och en pojkvän. Idag skrämmer tanken på hur det hade kunnat gå mig. Idag vet jag allt jag hade förlorat. En hel värld.

Min tur att vara för någon annan

Påmind

Jag ryser i hela kroppen och känner hur pulsen går upp. Magen knyter sig och det blir svårt att andas. Minnen, minnen, minnen. Att tappa kontrollen, inte kunna göra någonting för att slippa undan, smärtan, mörkret, dimman. Sen kommer tårarna.

När slutar minnena?

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

Jag säger att det är bra

"I've said it once, I've said it twice, I've said it a thousand fucking times
That I'm okay, that I'm fine, that it's all just in my mind
But this has got the best of me and I can't seem to sleep
It's not just you're alone with me, it's just you'll never leave"

Om det är så att du aldrig kommer försvinna. Ur mina tankar, ur mina minnen, ur mina drömmar. Kommer du alltid att förfölja mig med ditt hånfulla leende och dina andetag i mitt öra. Om det är så att du tagit resten av mitt liv. Då önskar jag att du tagit hela mig. Där och då, med en gång, bara tagit mitt liv. Om det inte är så, när ska du låta mig gå?

Jag orkar inte prata med någon idag

Obefogad oro

Tankar som skrämmer. Tankar från ett tidigare liv. Trodde att de inte fanns inom mig längre. Förstod dem inte. Nu är de tillbaka och det skrämmer mig. Har vuxit och kommer inte agera som då men tanken finns där, hela tiden som en skugga över axeln.

Det finns saker som man inte pratar om. Vissa saker för att det är obekvämt, andra för att det känns för personligt eller så kanske man är rädd. Ämnen kan vara för svåra så istället låter vi dem bara vara. Trycker undan, förnekar och glömmer bort. Döden är ett sådant ämne. Det var meningen att den här bloggen skulle vara helt anonym så att jag skulle kunna skriva precis vad jag vill här. Så att jag skulle kunna skriva om alla såna ämnen. Som döden. Nu är den inte det och jag inser att jag inte skriver allt för att jag är rädd för folks reaktioner. Reaktioner från människor jag känner. Nu tänker jag ta kontrollen över bloggen igen och skriva precis allt och lita på att de som känner mig vet att skrivandet är en process, ett sätt att bearbeta för mig. Jag måste få utlopp för tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ta det som skrivs för vad det är, tankar och känslor, inget annat. Promise?

Det är långt från tanke till handling

Med full kraft

Jag mår illa. Minnen snurrar i huvudet och jag kan inte svälja klumpen i halsen. Skräcken slår till med full kraft och det är som att jag är tillbaka igen. Kan känna hans andedräkt i mitt öra och jag kippar efter luft. Det kryper i kroppen av paniken, känner tryck över bröstet och hur hjärtat slår vildare och högre. Det susar i öronen och jag blir alldeles kall. Världen snurrar, jag blir yr och vet inte vem jag är eller vad jag gör här. Alla instinkter säger åt mig att fly, men vart? Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Kan inte fly från mina tankar. Kan inte fly ifrån ett minne. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Rädda mig härifrån.

Försvinn ur mitt liv!

Memories

Will this ever go away? Will I ever stop feeling like this? Will these memories always be with me? Will it ever stop hurting?

I wish for you to just go away

Lobotomi

Jag är så trött på att minnas. Ständigt dessa minnen som attackerar, river, bits och klöser. Gärna när man minst anar det. När man sitter med vänner och pratar och skrattar. Det verkar som att det inte finns någon gräns för hur mycket som kan påminna om den där dagen. Låt mig bara vara. Snälla! Bara en liten stund. En dag, några timmar.

Du har mina nätter, du har mina drömmar, du har mina tankar och du har mina önskningar
Du tog en natt och med den hela mitt liv, när ska du låta mig gå?

Skälver vid tanken

Snälla visa mig en vackrare verklighet. Beröra, förföra. Förstöra. Hur hamnade jag här? Varför kan jag inte sudda ut minnet av dig? Låt mig gå. Släpp mig fri. Det räcker nu. Snälla.

Det som definierar mig

Sex månader senare

För sex månader sedan satt jag i en lägenhet bara minuter från det som skulle vara de värsta i mitt liv. För sex månader sedan log jag åt de olikheter som började visa sig hos mannen jag skulle komma att frukta mest av alla jag någonsin mött. För sex månader sedan var jag lyckligt omedveten om hur snabbt allting kan vända. Omedveten om hur fort vitt kan bli svart och dag kan bli natt. För sex månader sedan visste jag inte att samma sol kunde skina på samma saker men att allt ändå kunde vara helt annorlunda.

Aldrig kan det bli som förr

En undran och en önskan

När du skriver som du ibland gör oroar jag mig för dig. Jag undrar hur du mår och vad du tänker. Jag önskar att du ville dela det med mig. Men inte bara går mina tankar till dig utan även till honom som finns i båda våra hjärtan på olika sätt. Allt du tänker och allt du gör påverkar honom och han vill så gärna vara stark. För dig. Men jag kan inte låta bli att undra.

I tvätten ligger kläderna från 21 veckor sedan. De är rena nu men jag vet inte om jag kan använda dem igen. Ännu en gång slår det mig att det är tisdag. Såklart. Det är nästan bara då det känns såhär.

Jag finns här

Nytt år, nya rubriker

De senaste dagarna har varit fruktansvärt roliga och fruktansvärt jobbiga men jag är stolt över mig själv. Jag har vågat hångla med någon och det var bara kravlöst och mysigt. Ingen ångest!!! Jag har berättat för någon mer och vågat vara sårbar, fått prata lite utan att bli sårad. Nyår var jobbigt för att han skulle varit i Sverige över nyår och det blev för mycket så att jag inte kunde andas ett tag. "Du förtjänar så mycket mer än du tror" räddade mig då. Det ska jag bära med mig när det blir tungt. Några få ord från en person vars åsikter jag respekterar som betyder så mycket. Det glädjer mig att det finns så bra människor i min närhet. Det finns så många som bryr sig.

2011 är en nystart. Jag ska våga, jag ska jobba mig igenom, jag ska lära mig. Nytt år, nya rubriker helt enkelt.

Du förtjänar så mycket mer än du tror

Nio veckor

Jag vet aldrig förrän efteråt varför det är sådär extra jobbigt vissa dagar. Sen kommer jag oftast på att det var tisdag. Tisdagar är alltid värst. Även om jag inte ens tänker på att det är tisdag, även om jag är upptagen med annat så mår jag alltid lite sämre på tisdagar. Speciellt på kvällen. Det liksom känns i hela kroppen.

Om tre veckor är det dags för mig att testa mig igen. HIV-test, då har det gått tre månader och man kan helt utesluta HIV-smitta vid ett negativt test.

Det finns en person till som vet nu. Det var jobbigt men skönt att prata om det och jag vet att han aldrig skulle skada mig, han skulle nog göra allt för att skydda mig. Det känns bra. Imorgon ska jag upp och träffa någon som jag nu ångrar lite att jag ska träffa men det är för sent att ändra sig nu. Försöka få till lite sömn innan dess är nog en bra idé.

Kan inte sätta ord på det jag måste prata om

Sju veckor

Det har blivit värre med mina drömmar igen. Har svårt att somna för jag börjar drömma när jag sluter ögonen. Spindlarna är tillbaka och jag vaknar och tror att det är spindlar i min säng. Lyckas somna tillslut men vaknar flera gånger av att jag drömmer. Tror att jag hör saker vilket slutar med att jag inte kan somna igen för att jag ligger och lyssnar på minsta ljud i huset.

Han sätter sig bredvid, alldeles för nära, helt omedveten om hur kvävd jag känner mig. Som att allt syre plötsligt tagit slut i luften jag andas. Lägger armen okring mig, helt oberörd och sen sitter vi så. Jag känner hur paniken kommer krypande och tar över mig. Kan inte röra mig. Egentligen så oskyldigt men så fel det kan bli. Jag vill skrika men kan inte. Samma känsla som då, vill skrika och springa därifrån men jag kan inte. Vaknar med ett ryck och inser att jag vänt på hela täcket och är halvt insnurrad i påslakanet. Kan inte somna om.

Du förföljer mig

Dagen efter det som hände så skrev jag. Det var innan någon visste. Det var innan polisanmälningen, innan flytten, innan allt. Innan jag ens riktigt förstått vad som hänt. Det här skrev jag:

Hur skriver man om något sånt här? Jag vet inte det. Det känns inte verkligt och jag kan inte ens förmå mig att tänka det. Kan inte anklaga någon för något sådant. Men jag ville ju inte, det är poängen. Eller att det gjorde ont, eller att han var hårdhänt, att det aldrig slutade, och sen en gång till. Varför en gång till?! Räckte det inte med en gång? Vafaan liksom!  Och så det äckligt bekväma efteråt, han äckligt bekväm, nakenhet, ett ”are you ok?” och så ciggen. Att han ens hade mage att fråga, efter en jävla cigg! Jag ska aldrig mera röka, fy fan. Fy fan vad äckligt. Jag ville bara därifrån men han ville ha sällskap, bara en cigarett. Lite mer vin? Nej fan heller! Inte mer vin, vill inte hålla dig sällskap. Snälla bara låt mig gå! Låste in mig i badrummet, röda märken kring hals och på bröstet, tårstrimmigt ansikte, mascara på kinden. Hur fan kunde han inte se?! Eller skita i det, vem gör så? Och så hej då, blicken, kroppsspråket, allt krävde en kyss. JAG VILL INTE KYSSA DIG! Vad skulle jag göra? Och så ringen, den förbannande jävla ringen. Tänkte att jag skiter i den, men så kunde jag inte förmå mig att lämna den där, hos honom. Upp igen. Mer kontakt. RÖR MIG INTE! Men det gjorde han förstås. Bort, bort, bort. Ville bara därifrån. Kan knappt gå, det gjorde så jävla ont, Och sätta mig i bilen, jag skrek rakt ut. Hem duscha bort allt, glömma, gå vidare. Krypa ner under täcket och bara försvinna. Aldrig mer.

Jag hade köpt nya skor den dagen. Jag var så glad, hade längtat länge efter mina nya skor. Valde att inte ha på mig de nya skorna den kvällen. Valde också att inte klä upp mig för att träffa honom. Valde att sätta på mig en stor kofta, vanliga, svarta jeans och en stor bylsig halsduk. Det var ingen dejt. Jag ville ingenting annat än att ta en öl och snacka. Byta erfarenheter om hur det är att leva i ett främmande land. Prata. Kanske bli vänner. Han var inte alls min typ. Kort. Mörk. Helt annan kultur med helt andra värderingar. Jag valde att inte klä upp mig. Jag ville aldrig.

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Hur många gånger måste jag skriva det innan jag kan känna att det är sant?

32 dagar

Det var någonting jag ville skriva om men så blev allting blankt. Det händer ofta nu för tiden, jag tänker på någonting och så plötsligt är tanken borta. Lämnar bara en skugga, an aning, som enda spår. Det är skrämmande. Jag har alltid kunnat lita på min hjärna förut men nu vet jag varken in eller ut längre. Och huvudvärken, ibland känns det som att jag ska falla ihop och aldrig resa mig mer. Det var nästan så att det hände idag. Men jag var ensam, ute, långt borta från allt, och det var så kallt. Jag tänkte att det var en vacker plats om jag inte skulle orka mer. För skulle jag inte orkat ett steg till så hade jag ju frusit ihjäl, antagligen innan någon hittat mig. Det kändes inte rätt. Det är ju inte vad jag vill, jag vill bara slippa känna för en stund. En liten, liten stund.

Jag har svårt att somna igen. Det blev faktiskt bättre ett tag och jag kunde sova ganska bra i några nätter. Vaknade bara en gång, till synes utan anledning, och kunde somna om snabbt igen. Nu har det blivit värre igen. Kan inte somna, ligger vaken i timmar, vrider, vänder. Känner hur hjärtat slår i bröstet och hur det susar i öronen. Lyssnar efter ljud, minsta tecken på liv. Paranoia. Insomnia. Somnar till slut, vaknar ett par timmar senare. Två eller tre. Andan i halsen, panik i bröstet och hjärtslag i öronen. Lyssnar. Hör honom, vet att det är han, han kommer för att skada mig, igen, hämnas, förstöra. Jag vet det. Jag vill skrika men jag kan inte. Allt är så verkligt och så overkligt. Och sen så vet jag plötsligt att det inte är sant. Som att vakna upp, fast jag var redan vaken. Eller? Klarvaken, igen. Vrider, vänder. Utmattad men klarvaken. Dåsar till, hamnar i landet mellan sömn och vakenhet, drömmer. Händer, andetag, svett, tårar, smärta. Kan inte ta mig därifrån, kan inte springa, kan inte röra mig. Är fast hos honom igen. Återupplever allt. Så plötsligt klarvaken, igen. Det börjar närma sig tidig morgon innan jag faktiskt somnar, sover på riktigt. Eller nästan i alla fall. Vaknar igen men klarar av att hålla paniken borta. Är för trött för panik, utmattad. Bara ligger, stirrar rätt ut i luften eller drar täcket över huvudet och försöker glömma. Om så bara för en stund.

Hoppas dina demoner jagar dig
I sömnen om natten
I tankarna om dagen
Till insikt om vad du gjort
Det är vad vi gör som definerar vilka vi är
Jag vet vad du gjorde