Om att ta mitt liv

När jag var 16 år ville jag bara dö. Varje morgon önskade jag att någonting skulle hända så att jag slapp leva mer. Varje kväll önskade jag att jag inte skulle vakna upp till ännu en dag. I min värld fanns nästan bara mörker. Jag kommer ihåg hur jag beskrev det som att gå på ett fält där varje steg är att riskera att ramla ner i ett djupt mörkt hål. Hål som bara tycktes bli djupare, mörkare och allt svårare att klättra upp ur.

När jag var 17 år orkade jag inte längre. Då hade jag mått dåligt så länge att det i min värld inte längre gick att komma upp till ytan igen. Då bestämde jag mig för att jag skulle dö. Jag skrev till och med ett slags avsked men det är det bara jag som någonsin sett. Jag kommer aldrig att glömma smaken av smärtstillande som så lätt sköljdes ner. En efter en. Det var inte svårare att svälja än att det gick på en rast mellan två lektioner i skolan. Fyrtio smärtstillande tabletter av varierande sort på mindre än tio minuter. Det var sen det blev svårt.

Det är inte så lätt att dö som man kan tro. Inte ens när allt är svartare än natten. Det är lätt att önska att någon annan ska ta hand om det åt en. Att göra det själv är något helt annat. Jag minns efteråt, när mina två, vid den tiden bästa vänner, upptäckte vad jag gjort. Deras blickar och ansiktsuttryck skrämde mig något så enormt. Jag visste inte längre hur jag skulle kunna försvara något så själviskt och sårande som att ta mitt eget liv. Jag kunde inte längre stå för att helt enkelt ge upp. Det var inte en sådan människa jag ville vara. Men mest av allt var jag så himla rädd.

Den gången hade jag tur. Det fanns människor omkring mig som räddade mig. En psykolog, en ambulans, en bästa vän och en pojkvän. Idag skrämmer tanken på hur det hade kunnat gå mig. Idag vet jag allt jag hade förlorat. En hel värld.

Min tur att vara för någon annan

Påmind

Jag ryser i hela kroppen och känner hur pulsen går upp. Magen knyter sig och det blir svårt att andas. Minnen, minnen, minnen. Att tappa kontrollen, inte kunna göra någonting för att slippa undan, smärtan, mörkret, dimman. Sen kommer tårarna.

När slutar minnena?

Ont

Det är en ganska mörk dag idag. Har mensvärk som dödar mig lite för varje andetag. Hoppas att dagen blir bättre.

Inte på humör

Väx upp någon gång!

Jag blir så ledsen för jag orkar egentligen inte med det här. Jag orkar inte bära dig. Jag orkar inte vara den som är mest vuxen. Mest mogen. Jag orkar inte alltid vara den större människan som backar och låter andra ha rätt. Jag orkar inte vara den som anpassar sig och jag orkar inte vara den som alla kan anklaga för allt som går fel. Det finns inte tillräckligt mycket av mig för att vara allt för alla andra hela tiden. Speciellt inte nu. Jag orkar inte heller att du vänder det emot mig, att jag inte orkar. Jag blir ledsen när du inte ser mig. När du inte hör hur illa det är för att du aldrig tar dig tid. Jag blir så ledsen på mig själv när jag finns där för dig och du aldrig för mig. Jag blir ledsen när jag backar och du inte ens tittar åt mig. Jag har bett om ursäkt, varför kan du inte bara vara vuxen och se mig i ögonen?

Jag har inte bett om något av det här

Ångestvingar i vinden

Pendlar mellan eufori, hopp, ångest och panik.
Sån extrem jävla ångest som gnager i bröstet. Livrädd och skräckslagen. Rädd för att vara nära och precis lika rädd för att inte vara det. Rädd för att visa mig, att vara sårbar men också det fysiska. Det var som att all säkerhet, all trygghet, försvann den kvällen för sju månader sedan. Så osäker på mig själv, på min kropp, på det sexuella, det fysiska, det intima, att vara nära. Jag vet inte längre hur man gör, jag är blyg och känner mig borttappad. Mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska kunna njuta av nära utan att vara rädd. Jag vet inte hur jag visar vad jag vill, vad som är okej och vad jag inte vill. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på att det jag inte vill respekteras. Jag är rädd att rädslan för att inte bli lyssnad på igen ska göra att jag går med på sådant som inte känns rätt hellre än att riskera att samma sak händer igen. Att jag inte vill men att det sker ändå. Men det blir ju ett övergrepp på mig själv. Jag är också rädd för stunden då jag måste berätta för någon vad som hände. Jag är rädd för hans reaktion och rädd för att bli särbehandlad, lämnad och för att bli någon som är för skadad för att orkas med. Rädd för att bli en börda.

Jag undrar hur länge man kan träffa någon och inte ligga innan den tappar intresset. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli trygg igen. Jag undrar om det finns någon som kan orka med mig och mitt bagage någon längre tid. Jag undrar om ångesten någonsin kommer att släppa taget om mina lungor.

Är jag värd det? 

Igenkännlighet

Så stark och så svag. Tänk om du kunde få vara fri att lägga energi på det som är viktigt egentligen. Fastlåst i förvridna tankar om lycka. Jag vet precis hur det känns för vissa dagar är jag också där.

Lycka som går att mäta

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

När jag inte vet

Jag undrar vad jag gör när jag sover. Jag vet ju att jag drömmer men på senaste tiden har jag vaknat och haft jätteont i nacke och rygg. Som om jag legat och spänt mig en massa under natten. Vad kan man göra åt det liksom?

Förundrad

Trött

Jag vet inte om jag någonsin varit såhär trött. Helt knäckt.

Låt mig sova i fred

I all oändlighet

Vaknar utmattad och vågar inte somna om. Drömmer drömmar jag inte kan ta mig ur och som hänger kvar när jag vaknat. Skruvade och förvridna minnen. Äkta känslor.

Trött. Så trött.

Ont i hela kroppen. Ingen ork. Minns alldeles för mycket. Nya saker, människor, som komplicerar och tar energi. Jag vill inte mer.

Igen och igen, tar det någonsin slut?

Inuti

Kämpar så mycket för så lite. För att somna, för att vara vaken, för att slippa tänka, för att le. Le gör jag bara när någon ser, när jag måste. De dagar någon frågar hur jag mår. Då ler jag. Då är det bättre än någonsin. Då finns inte timmarna på badrummets golv, minutrarna i fönstret om natten, sekund efter sekund i mardrömmens grepp. Då ignorerar jag det ständiga trycket över bröstet och hur svårt det är att andas. Jag önskar att jag kunde gråta när jag inte behöver le men det är som att tårarna tagit slut för länge sen.

Värre än allt är likgiltigheten

Obefogad oro

Tankar som skrämmer. Tankar från ett tidigare liv. Trodde att de inte fanns inom mig längre. Förstod dem inte. Nu är de tillbaka och det skrämmer mig. Har vuxit och kommer inte agera som då men tanken finns där, hela tiden som en skugga över axeln.

Det finns saker som man inte pratar om. Vissa saker för att det är obekvämt, andra för att det känns för personligt eller så kanske man är rädd. Ämnen kan vara för svåra så istället låter vi dem bara vara. Trycker undan, förnekar och glömmer bort. Döden är ett sådant ämne. Det var meningen att den här bloggen skulle vara helt anonym så att jag skulle kunna skriva precis vad jag vill här. Så att jag skulle kunna skriva om alla såna ämnen. Som döden. Nu är den inte det och jag inser att jag inte skriver allt för att jag är rädd för folks reaktioner. Reaktioner från människor jag känner. Nu tänker jag ta kontrollen över bloggen igen och skriva precis allt och lita på att de som känner mig vet att skrivandet är en process, ett sätt att bearbeta för mig. Jag måste få utlopp för tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ta det som skrivs för vad det är, tankar och känslor, inget annat. Promise?

Det är långt från tanke till handling

Med full kraft

Jag mår illa. Minnen snurrar i huvudet och jag kan inte svälja klumpen i halsen. Skräcken slår till med full kraft och det är som att jag är tillbaka igen. Kan känna hans andedräkt i mitt öra och jag kippar efter luft. Det kryper i kroppen av paniken, känner tryck över bröstet och hur hjärtat slår vildare och högre. Det susar i öronen och jag blir alldeles kall. Världen snurrar, jag blir yr och vet inte vem jag är eller vad jag gör här. Alla instinkter säger åt mig att fly, men vart? Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Kan inte fly från mina tankar. Kan inte fly ifrån ett minne. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Rädda mig härifrån.

Försvinn ur mitt liv!

Utan kraft, utan mening

Det finns inte ord. Det gör bara så ont.

Att välkomna vore fel

Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna dra in någon annan i min värld igen? Det är en sak att berätta för någon vad som har hänt och en annan att låta någon leva sida vid sida med det som har hänt. Att låta någon annan leva med drömmarna, minnena, dagar då jag inte orkar göra just någonting alls, tårar, ilska, ångest, att inte kunna släppa taget, flykten, distansen, när ingen får komma nära och rädslan. Hur rättfärdigar man att ge det, tillsammans med allt annat bagage, till någon?

Jag tyr mig till dig för jag vet att du inte vill ha mig

Memories

Will this ever go away? Will I ever stop feeling like this? Will these memories always be with me? Will it ever stop hurting?

I wish for you to just go away

Lobotomi

Jag är så trött på att minnas. Ständigt dessa minnen som attackerar, river, bits och klöser. Gärna när man minst anar det. När man sitter med vänner och pratar och skrattar. Det verkar som att det inte finns någon gräns för hur mycket som kan påminna om den där dagen. Låt mig bara vara. Snälla! Bara en liten stund. En dag, några timmar.

Du har mina nätter, du har mina drömmar, du har mina tankar och du har mina önskningar
Du tog en natt och med den hela mitt liv, när ska du låta mig gå?

Ta - Tog - Våldtagen

Det har gått mer än sex månader sedan det hände och jag undrar fortfarande när jag kommer att bli den jag var då. Innan. Jag har inte förlikat mig med tanken på att det här är något jag kommer att vara tvungen att bära med mig in i alla relationer, i alla möten, i allt jag gör resten av livet. Förlåt att jag stirrar ut i luften när ni diskuterar hon som är en slampa och får skylla sig själv. Förlåt att jag slutar andas när det står om överfallsvåldtäkter i tidningen. Förlåt att jag inte längre kan skratta åt sex på radio utan att tänka på det som hände mig. Förlåt att jag inte alltid kan hålla din hand. Förlåt att jag drar mig undan din famn. Förlåt att jag ångrar mig och ångrar mig igen. Förlåt att jag gråter när vi ligger.

Det är förvirrande att behöva men inte kunna vara nära. Det är förvirrande att vilja vara närmare än aldrig förr, under ditt skinn är knappast nära nog, men inte tillåta någon att komma in. Det är förvirrande när nya intryck blandas med gamla minnesbilder och förvandlar något vackert till ångest i bröstet och panik under skorna när jag tvingas rusa därifrån. Springa för mitt liv.

Jag kan inte släppa in dig för du vet inte hur skadad jag är. Du vet inte att jag övat länge på att inte känna. Du vet inte att jag vet hur man aldrig blir besviken. Du vet inte att jag vaknar genomsvettig i panik om natten och sedan inte kan somna om. Du vet inte de regler jag satt upp för mig själv. Du vet inte att det finns stunder då jag inte är någonting värd. Jag kan inte släppa in dig. Det är så mycket du inte vet. Det vore inte rättvist.

Du tog men lämnade aldrig tillbaka

Sex månader senare

För sex månader sedan satt jag i en lägenhet bara minuter från det som skulle vara de värsta i mitt liv. För sex månader sedan log jag åt de olikheter som började visa sig hos mannen jag skulle komma att frukta mest av alla jag någonsin mött. För sex månader sedan var jag lyckligt omedveten om hur snabbt allting kan vända. Omedveten om hur fort vitt kan bli svart och dag kan bli natt. För sex månader sedan visste jag inte att samma sol kunde skina på samma saker men att allt ändå kunde vara helt annorlunda.

Aldrig kan det bli som förr

Amicus verus est rara avis

Du ler mot mig och jag vet inte vad du menar. Det du säger passar inte ihop med det jag känner. Jag börjar ifrågasätta, men för en gångs skull inte mig. Utan den här gången, dig. Vi skrattar ihop men tvivlet fungerar som en sköld mellan oss. Jag känner mig plötsligt utlämnad när jag påminns om allt det där du inte sagt och aldrig säger. När jag tänker på allt det som jag inte utelämnat och än en gång förbannar jag min oförmåga att bara hålla käften. Än en gång faller jag handlöst. Än en gång är den som ska fånga den som fäller. Jag slår mig illa. Ännu en gång.

Lär mig aldrig