Nej

Det är så sjukt att jag hellre går igenom något jag inte vill, något som påminner om det som hände och något som trasar sönder mig igen än säger nej och riskerar att det inte räknas. Även om jag vet att det kommer att räknas. Även om jag vet att jag är trygg nu. Rädslan är för stor.

Jag är fortfarande rädd

Det löser sig?

Jag vill bara skrika. Det verkar som att det löser sig. Än vågar jag inte hoppas men det vore så skönt. Skola, stad, bostad, flyg, pengar - allt?

Norge 2011-07-23

Det finns saker som inte ska hända. Det finns saker som ingen ska vilja göra. Det finns saker ingen ska behöva bli utsatt för.

Vila i frid

Hybris

Kommer jag någonsin att vara redo att hjälpa andra eller tar jag mig vatten över huvudet? 

Det är bara du som är viktig

Jag mår illa när jag vaknar och tänker på dig. Jag sover dåligt på grund av dig. Jag drömmer om dig.

Jag minns de dagar när vi var oskiljaktiga. Jag minns dagar när du skrattade med mig. Jag minns dagar när du hade drömmar och tankar om framtiden. Jag minns när kärlek och vänskap var viktigt. Jag minns när vi delade värderingar. Jag minns att jag tyckte du var klok, varm och omtänksam. Jag minns när jag såg upp till dig och respekterade dig. Jag minns dagar då jag skulle försvarat dig mot allt. Jag minns dagar jag skulle gjort vad som helst för dig. Jag minns att jag älskade dig. Jag minns att du var min bästa vän. Jag minns att du alltid fanns där för mig. Vart tog du vägen? 

Idag skulle handlat om mig och om framtiden och om lycka. Idag kommer att handla om dig, om oro och om rädsla. För någonstans på vägen blev ditt liv viktigare än min lycka.

Jag har inte valt det här heller

Vännen min, vart tog du vägen?

Jag tycker att du är självisk och det gör mig arg. Jag vill inte göra det här till någonting om mig men när du väljer att göra det såhär så handlar det plötsligt om mig ändå. Du utnyttjar mig samtidigt som du vänder mitt förflutna och mina erfarenheter emot mig. Du tvekar inte att använda din kunskap om mina svaga punkter emot mig och det sårar mig nåt så fruktansvärt. Du är blind för dig själv och tror att du ser andra tydligare än någonsin. Men din värld har krympt och ingenting viktigt finns i den längre. Jag ska göra allt jag kan för att spräcka din bubbla och jag hoppas att du landar hårt när du faller. Så hårt att du aldrig glömmer. Så hårt att du blir rädd. Lika rädd som jag är nu. Så hårt att du aldrig väljer bort kärlek och vänskap igen. Jag försöker att älska dig men du gör det så jävla svårt.

Vakna, snälla vakna

Knarkare

Knarkare, Missbrukare. Beroende. Riskbrukare.

Det är måndag kväll och jag ringer dig i tron att du ska ha nyktrat till efter helgens bravader. Efter någonting som jag hoppades bara var en engångsgrej. Det var det inte. Hög som ett hus svarar du i telefon att du känner dig lugn och glad. Du har precis varit och hämtat en vän som däckat på för mycket droger med en annan vän som knappt är kontaktbar på grund av neråttjack. Du har varit inne i stan och njutit av det fina vädret med en vän idag. Ni tog amfetamin men först vill du inte erkänna vad ni tagit. Du frågar varför det spelar så stor roll och jag svarar att ska du knarka får du faktiskt stå för det. Du vill inte riktigt prata om det och jag tystnar. Tystnaden tolkar du som ett hot och börjar förklara att det inte är farligt. Att du inte tänkt överdosera och att du faktiskt inte är beroende. Enda anledningen till att jag är orolig är tydligen för att min pappa är missbrukare och du är ju inte min pappa. Du säger det argt, som att jag anklagat dig för någonting trots att jag ännu inte sagt ett ord. Du har rätt för jag blir ju faktiskt ledsen av det du säger. Jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag hör hur du resonerar. Först om alkohol, sedan var det marijuana, efter det hasch och nu amfetamin. Jag kan inte låta bli att undra när det ska ta stopp och jag törs inte tänka på hur det ska ta stopp. Jag säger till dig att jag inte vill prata mer nu, att vi kan höras när du är nykter. Du blir arg igen, säger att jag inte har någon rätt att vara arg och ledsen, att du inte är min pappa och jag har fortfarande inte sagt ett ord. Bara att jag inte vill prata nu. Låt mig bara lägga på så kan vi höras en annan gång. Jag vill inte prata med dig såhär.

Det handlar mest av allt om att jag är rädd om dig. Jag är livrädd för vad du kan tänkas göra mot dig själv och hur det kan sluta. Kanske är det bara en fas. Kanske kommer du ut ur det här helskinnad. Kanske hinner du inte ta skada. Men hur ska jag kunna bortse från alla risker? Hur ska jag kunna förneka allt du riskerar? Hur ska jag kunna se på medan du sakta tar livet av dig själv?

Jag tappar all respekt för dig men du är fortfarande min vän. Jag älskar dig och du har varit en av mina bästa och närmsta vänner i flera år men jag är inte säker på att du är värd det här. Du får en chans att skärpa dig men inte flera. Du är alltid välkommen när du vill bygga upp något men inte när allt du gör är att medvetet förstöra. Du vet att jag kämpar med att hålla ihop mig själv, jag kan inte hålla ihop dig också. Du får inte lov att utnyttja min vänskap, mitt tålamod eller min lojalitet. I nästan två år har det handlat om dig och dina behov. Du säger att du finns här för mig också men väljer du det här livet kan du inte välja mig.

Du har förlorat mer än jag

Drogen eller du

Du skrämmer mig. Du skrämmer mig så jävla mycket. Det du gör skrämmer mig. Mot dig själv, mot mig, mot andra. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte vad du håller på med, vad du tänker eller vad du försöker åstadkomma. Jag undrar om du inte ser att du är självisk. Jag undrar om du inte ser hur illa det kan gå eller om du bara ignorerar det du redan vet. Jag trodde att det var ett långt steg även för dig. Från oskyldigt festligt till tungt och farligt. Tydligen var det inte så långt som jag trodde och den insikten är skrämmande. Jag tror inte att du förstår hur idiotiskt det är. Ändå vet du hur illa det kan gå. Du vet det genom mig, du har sett hur det påverkar de som är nära genom mig. Du vet vad jag redan slåss mot och ändå väljer du den här vägen. Du väljer att lägga det på mig och jag förstår inte varför. Det är inte okej. Ditt beteende är inte okej. Att jag ska ta på mig att vara din stöttepelare genom det här är inte heller okej. Att du ska förstöra dig själv på det här sättet är inte okej. När jag säger åt dig att inte göra något dumt med oro i rösten har det gått för långt. När jag är glad att du överlevt kvällen har det gått för långt. När jag får en klump i magen av ängslan av att tänka på dig har det gått för långt. Sluta medan du kan. Sluta innan det gått så långt att du inte hittar tillbaka. Sluta innan det är för sent. Du är för bra för det här.

Du är blind men det är inte jag

Ångestvingar i vinden

Pendlar mellan eufori, hopp, ångest och panik.
Sån extrem jävla ångest som gnager i bröstet. Livrädd och skräckslagen. Rädd för att vara nära och precis lika rädd för att inte vara det. Rädd för att visa mig, att vara sårbar men också det fysiska. Det var som att all säkerhet, all trygghet, försvann den kvällen för sju månader sedan. Så osäker på mig själv, på min kropp, på det sexuella, det fysiska, det intima, att vara nära. Jag vet inte längre hur man gör, jag är blyg och känner mig borttappad. Mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska kunna njuta av nära utan att vara rädd. Jag vet inte hur jag visar vad jag vill, vad som är okej och vad jag inte vill. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på att det jag inte vill respekteras. Jag är rädd att rädslan för att inte bli lyssnad på igen ska göra att jag går med på sådant som inte känns rätt hellre än att riskera att samma sak händer igen. Att jag inte vill men att det sker ändå. Men det blir ju ett övergrepp på mig själv. Jag är också rädd för stunden då jag måste berätta för någon vad som hände. Jag är rädd för hans reaktion och rädd för att bli särbehandlad, lämnad och för att bli någon som är för skadad för att orkas med. Rädd för att bli en börda.

Jag undrar hur länge man kan träffa någon och inte ligga innan den tappar intresset. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli trygg igen. Jag undrar om det finns någon som kan orka med mig och mitt bagage någon längre tid. Jag undrar om ångesten någonsin kommer att släppa taget om mina lungor.

Är jag värd det? 

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

Skräckslagen

Det är inte roligt längre. Jag vill inte mer. Snälla, sluta. Låt mig gå. Jag vill inte. Jag orkar inte längre. Det  är för tröttsamt att känna såhär jämt. Att aldrig veta när paniken och ångesten ska kasta sig över mig. Äta mig inifrån och ut. Ta över hela mig och tvinga mig rusa hem för att inte bryta ihop mitt framför ögonen på dig. Jag vill inte få panik för att du råkar ha mörkblå lakan. Precis som han. Eller för att du tar för dig och visar vad du vill. Jag vill inte få ångest för att en del av mig vill ha dig. Vill inte känna mig äcklig. Äcklad av mig själv, av dig, av tanken. Tanken på att ligga med dig. Ångest när jag känner att du vill. När andningen ändras och varje rörelse betyder lite mer. Det ska vara något bra. Du menar något bra. Varför kan jag inte bara känna rätt? Få det att kännas bra. Egentligen är det ju det jag vill. Att det ska vara bra. Vill inte vara trasig mer. Är trött på tårar, olust, rädsla, oro, ångest, minnen och panik.

Jag är rädd för att glömma och för att aldrig glömma. Rädd för att jag aldrig kommer att hitta tillbaka till mig själv. Rädd för att aldrig kunna komma någon riktigt nära igen. Men mest av allt är jag rädd för att inte våga säga nej. Jag är rädd för att du ska vilja och att mina ord inte ska betyda någonting. Jag är rädd för att du ska ta för dig av det som är mitt. Jag är rädd för att jag inte får bestämma över min kropp. Jag är rädd att det ska hända igen. Jag är så jävla rädd.

Jag ville ju inte

Starka band

Så lite vet jag om dig som jag bryr mig om så mycket. Du är där jag varit en gång förut och jag är tacksam för att du berättar. Att du släpper in mig och vet att jag bryr mig trots att vi inte hörts på alldeles för länge. Jag hoppas att du vet att du är fin och att du är värd så mycket mer. Jag vet hur läskigt det är att välja att verkligen leva men snälla tro mig när jag säger att det är värt det. Du kan bara göra det här i din takt och så länge du behöver tänker jag vandra vid din sida, rädda dig när du faller, stötta dig när du behöver och hålla dig sällskap på resan. På den här resan och så länge du vill efter det.

Tjockare än vatten

Med full kraft

Jag mår illa. Minnen snurrar i huvudet och jag kan inte svälja klumpen i halsen. Skräcken slår till med full kraft och det är som att jag är tillbaka igen. Kan känna hans andedräkt i mitt öra och jag kippar efter luft. Det kryper i kroppen av paniken, känner tryck över bröstet och hur hjärtat slår vildare och högre. Det susar i öronen och jag blir alldeles kall. Världen snurrar, jag blir yr och vet inte vem jag är eller vad jag gör här. Alla instinkter säger åt mig att fly, men vart? Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Kan inte fly från mina tankar. Kan inte fly ifrån ett minne. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Rädda mig härifrån.

Försvinn ur mitt liv!

Ta - Tog - Våldtagen

Det har gått mer än sex månader sedan det hände och jag undrar fortfarande när jag kommer att bli den jag var då. Innan. Jag har inte förlikat mig med tanken på att det här är något jag kommer att vara tvungen att bära med mig in i alla relationer, i alla möten, i allt jag gör resten av livet. Förlåt att jag stirrar ut i luften när ni diskuterar hon som är en slampa och får skylla sig själv. Förlåt att jag slutar andas när det står om överfallsvåldtäkter i tidningen. Förlåt att jag inte längre kan skratta åt sex på radio utan att tänka på det som hände mig. Förlåt att jag inte alltid kan hålla din hand. Förlåt att jag drar mig undan din famn. Förlåt att jag ångrar mig och ångrar mig igen. Förlåt att jag gråter när vi ligger.

Det är förvirrande att behöva men inte kunna vara nära. Det är förvirrande att vilja vara närmare än aldrig förr, under ditt skinn är knappast nära nog, men inte tillåta någon att komma in. Det är förvirrande när nya intryck blandas med gamla minnesbilder och förvandlar något vackert till ångest i bröstet och panik under skorna när jag tvingas rusa därifrån. Springa för mitt liv.

Jag kan inte släppa in dig för du vet inte hur skadad jag är. Du vet inte att jag övat länge på att inte känna. Du vet inte att jag vet hur man aldrig blir besviken. Du vet inte att jag vaknar genomsvettig i panik om natten och sedan inte kan somna om. Du vet inte de regler jag satt upp för mig själv. Du vet inte att det finns stunder då jag inte är någonting värd. Jag kan inte släppa in dig. Det är så mycket du inte vet. Det vore inte rättvist.

Du tog men lämnade aldrig tillbaka

Så stark

Jag får höra att jag är stark. Ofta. Att jag varit med om mycket och hur stark jag är som ändå orkar. Som är glad, som tar för mig, som skrattar och ler. Jag säger att jag inte önskar någonting ogjort, för trots allt är det alla de där sakerna som gjort mig till den jag är. Men jag känner mig inte stark, inte någonsin. Jag känner mig rädd, jag känner mig svag och jag känner mig liten. Och jag är avundsjuk. Avundsjuk på alla som ger sig iväg och letar efter spänning, efter nya saker, efter det okända. Och jag blir arg på de som inte förstår vad de har i form av tryggheten i en familj. En familj som alltid finns där för en. Jag känner mig otillräcklig och hjälplös. Som om jag inte klarar av att genomföra någonting från början till slut längre.

Så jävla rädd

Du får aldrig dö

Rädslan biter tag och förlamar. Bara du finns i mitt huvud, uppfyller hela mig med skräckblandad ångest. Varför hör du inte av dig? Jag kan inte låta bli att tänka tanken - tänk om - att du är död.

Du skrämmer mig. Jämt.

Jag var aldrig rädd

Varje dag är jag rädd. För din skull. Varje gång jag ser numret på min mobil, varje gång det ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Slår fortare. Eller extra högt. Så rädd är jag. Att det har hänt dig någonting. Mest av allt är jag rädd att du inte finns mer. Aldrig förut har jag varit rädd för döden men du väcker en skräck värre än allt. Finns du inte längre vet inte jag hur man lever. Jag älskar dig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det för du lyssnar inte längre. Du har redan bestämt dig. Du har redan valt. Egentligen väntar vi bara på att det ska ske. Inte är du stark nog att aktivt välja själv. Inte är du stark nog att välja om. Så vi väntar. Vi väntar och det finns inget jag kan göra. Jag är så rädd.

När tiden tar ut sin rätt

Nytt år, nya rubriker

De senaste dagarna har varit fruktansvärt roliga och fruktansvärt jobbiga men jag är stolt över mig själv. Jag har vågat hångla med någon och det var bara kravlöst och mysigt. Ingen ångest!!! Jag har berättat för någon mer och vågat vara sårbar, fått prata lite utan att bli sårad. Nyår var jobbigt för att han skulle varit i Sverige över nyår och det blev för mycket så att jag inte kunde andas ett tag. "Du förtjänar så mycket mer än du tror" räddade mig då. Det ska jag bära med mig när det blir tungt. Några få ord från en person vars åsikter jag respekterar som betyder så mycket. Det glädjer mig att det finns så bra människor i min närhet. Det finns så många som bryr sig.

2011 är en nystart. Jag ska våga, jag ska jobba mig igenom, jag ska lära mig. Nytt år, nya rubriker helt enkelt.

Du förtjänar så mycket mer än du tror

55 dagar

Sista natten. Kluven inför morgondagen. Längtat hem så länge, vill inte härifrån. Vill åka härifrån, rädd att komma hem. Som sagt, kluven. Kanske kommer jag gråta.

Du tog inte alla känslor trots allt

54 dagar

Nu är det inte långt kvar tills jag ska åka hem. Jag vet att det är rätt beslut men det är också sorgligt och svårt. Tänker hela tiden att det är sista gången jag kommer att göra allt jag gör. Imorgon är sista morgonen som C kommer att väcka mig med ett glatt utrop och kräva att hon ska få hoppa i min säng. Och imorgon är sista dagen jag kommer att få mata F, kunna kolla på film och ha långa diskussioner med J och skratta tillsammans med B. Det är sorgligt. Dessutom är det svårt. Jag vet inte hur det kommer att kännas att komma hem. Veta att alla vet, veta att alla vill veta hur det är med mig. Jag har ingen aning hur jag kommer att reagera på alla som kommer vilja vara nära, både fysiskt och psykiskt. Jag tror att jag har skaffat mig ett behov av större personligt utrymme nu, mer integritet. Hur förklarar jag det för de jag inte vill ska veta? Jag vet fortfarande inte hur man gör och nu är det inte långt kvar tills jag måste sluta låtsas och kliva in i verkligheten igen.

Jag vill fortsätta leva
men jag har glömt
hur man gör