Nu är den tillbaka igen, panikångesten. Det är nästan på dagen sex år sedan våldtäkten och ännu en gång är jag fast i ångestens och panikens klor. Det är lätt att tro att det är våldtäktsspökena som spökar igen eftersom flashbacks och minnen alltid kommer i samband med ångesten men jag tror inte att det är anledningen den här gången. Det finns annat som också spökar, det är bara att de här minnena är de mest smärtsamma så det är de här minnena jag minns.
Någonting som är nytt är att jag inte längre känner lika mycket skuld. Jag är inte längre flickan och skulden. Jag har växt, jag har blivit starkare och likt ett träd har jag fått tjockare bark. Jag är kvinna och skulden är hans. Jag kan skriva det nu, att det var en våldtäkt. Jag kan berätta det utan att skämmas ögonen ur mig. Det var hans val, aldrig mitt. Jag förstår det nu. Inte för att det är lätt att prata om, eller skriva om, men jag kan i alla fall göra det. Jag kan, och det kväver mig inte. Ångesten kväver mig inte. Den är där men jag andas fortfarande.
Rörelse. Jag rör mig framåt.
Utveckling.
Du står kvar.
