Orosmoln

Jag kan inte sova på nätterna. Det snurrar i huvudet och jag är orolig. För mig, för vad som ska hända, för andra. Får ingen ro och ligger bara och vrider och vänder mig i det oändliga. Låt detta få ett slut.

Insomnia

Andlös

Ångesten växer i kroppen. Väggarna kommer närmre. Känner hur hjärtat dunkar hårdare än det ska och det susar i öronen. Det blir svårare att andas och en rastlöshet sprider sig genom hela mig. Kan inte koncentrera mig, kan inte tänka. Det snurrar i huvudet. Kan inte sova, orkar inte vara vaken.

Varför är det ingen som reagerar?

Insomnia

Nu sitter jag med en sån där äcklig oroskänsla i kroppen igen. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Sitter med en uppgift från skolan som får det att snurra i huvudet på mig. Det handlar om den egna personen. Hålla ett föredrag om mig själv, inte om vad jag gjort utan om vem jag är. Jag kunde inte sova inatt med alla tankar snurrandes i huvudet. Det finns mycket som inte är vackert men hur mycket kan man berätta?

För ärlig eller för oärlig?

Faser och ovisshet

Kan inte polisen bara höra av sig?! Nu har jag gått från en punkt där jag absolut inte ens kunde tänka mig att åka tillbaka för en rättegång till att jag bara vill veta hur det ska bli för att kunna planera min vår. Blir det rättegång vet jag till exempel inte om jag ska stanna där jag är nu och försöka plugga/jobba. Jag vet inte hur länge jag måste vara borta. Jag vet inte hur jag kommer att må. Jag vet inte vad jag kommer att klara. Det vore skönt att ändå få veta nu. Ovisshet är värre än allt.

Det finns faser som kloka och pålästa människor har kommit fram till att alla människor går igenom vid sorg/trauma/kris/förlust etc. Det är bl.a. chock, förnekelse, ilska, acceptans etc. Men jag tror inte att det finns någon fas där man inte kan prata om ytliga saker. Det går bara inte. Hur jag än gör så lyckas jag driva diskussionerna till djupa och jobbiga saker och det blir så lätt fel. Någonstans kan jag ju se att det bottnar sig i att jag behöver prata om det som hänt men innan jag hittat någonstans där jag kan det så gissar jag att jag kommer att fortsätta försöka gräva i andras liv och psyken. Det är frustrerande för det är inte alls vad jag behöver just nu. Jag vet ju med mig att jag gärna snöar in mig på att försöka hjälpa alla andra istället för mig själv.Det är inte bra. Jag fastnar lätt där. Mind your own business passar nog ganska bra för mig nu.

Mest rädd är jag för mig själv och de sår som blottas

Outtalade spelregler

Jag klarar inte av det, spelet. Det outtalade spelet mellan kvinnor och män där allt i slutändan handlar om vem som ska få ligga och inte. Jag orkar inte med det just nu, det gör jag bara inte. Så prata inte med mig, prata inte med mig om du ens funderat på hur det skulle vara att ligga med mig för jag vill inte. Det kommer inte att hända, inte nu, kanske aldrig. Jag blir bara illamående men jag försöker att le. Jag låtsas men jag kan inte låtsas inför mig själv. Jag vet ju hur det känns. Det är ju jag som ska överleva natten när ljusen och skärmar släcks. När det blir mörkt och tomt i rymderna. När det bara är jag kvar. Jag kan inte både spela spelet och överleva nätterna, jag måste välja.

Faller utanför ramarna

Tillbaka

Usch jag har gått in i något form av tillstånd där jag är lite tillbaka i hur jag kände mig för en tid sedan. Mår illa mycket, går runt med en obehagskänsla och en oro i kroppen hela tiden. Känner mig rädd, frusen och allmänt som att jag mest bara vill gräva ner mig. Jag vill glömma, slippa bli påmind hela tiden, slippa vara ensam, orka vara med andra.

Det jag kämpar med mest är att inte låta andra definiera mig. Inte låta det som hände definiera mig. Jag måste komma ihåg att jag kan saker, att jag är bra just för att jag är jag. Att ingen annan än jag kan sänka mitt värde som människa, oavsett vad de säger till mig eller gör mot mig. Att klara det är att växa.

Migrän

Ologiskt

Jag har börjat drömma mycket igen. Skruvade saker, underliga saker, saker som inte känns förankrade i någonting och om människor jag inte har mycket med att göra nu för tiden. I morse vaknade jag ur en dröm där jag lagade kyckling filéer i brödrosten för jag hade ingen ugn. Undrar om de som säger sig kunna tolka drömmar kan berätta vad det betyder?

Förvirrade nätter

När ingen finns

Ett hus helt för sig själv ger många tillfällen till reflektion. Tänker att när jag ser på TV och blir så berörd av historierna som berättas så handlar det nog mest om att det är saker jag har inom mig som jag inte kunnat bearbeta än. Och hur många vänner jag än har som säger att de finns där, och som verkligen vill finnas där så kan de inte det av olika skäl. För inte träffar du dina vänner mitt i natten när du plötsligt inte kan vara ensam. Eller när man går på stan och en bil som kör förbi tar en tillbaka till tid och rum man helst vill förtränga. Och inte hjälper det heller att ringa de tillfällen man inte kan prata men bara behöver ha någon där.

Och så är det det där med att inte störa. Jag vill ju aldrig störa. Aldrig vara en belastning eller något som är jobbigt för någon annan. När folk inte vet vad de ska säga är jag alltid redo att fylla ut det obekväma. Ta bort det jobbiga för den andres skull. Men kvar blir ju jag med allt det där tunga på mina axlar, tankarna i mitt huvud och stenen i magen. Vem tar bort det jobbiga för mig?

För min skull?

Väntan

Jag funderar på det som kallas ansvar. Det kommer en punkt i livet då vi alla måste sluta skylla ifrån oss och börja ta eget ansvar. När den punkten kommer är olika från person till person. Jag vet människor som gjort det redan när de var barn och jag vet vuxna män och kvinnor som fortfarande gärna skyller ifrån sig på andra. Det vanligaste är nog att man skyller det man har blivit och det man är på sina föräldrar. Man säger att man inte kan ändras och att det inte var ens eget fel. Hur länge är det okej att skylla på taskig uppväxt och när börjar det egna ansvaret för den man är? Finns det någon skillnad på att vara medveten om den skada ens familjeförhållanden åstadkommit en och att skylla ifrån sig? Och vad innebär i såna fall den skillnaden?

Jag har fortfarande inte hört ifrån polisen trots att de sa att jag skulle fått veta den här veckan huruvida mitt mål går till åtal eller ej. Förstår de inte att det är viktigt för mig att veta? Slippa undra. Jag vill inte att han ska gå fri men det sista jag vill är att åka tillbaka och vittna. Är det själviskt av mig? Borde jag "offra" mig för samhällets skull. Åka dit, vittna och hoppas på att de tror mig. Mitt ord mot hans. De utgår från att han är oskyldig, hellre fria än fälla. Lika inför lagen heter det ju men hur rättvist är det egentligen?

Instängda tankar

Påmind

Det är jobbigt när man känner hur ångesten liksom lever och gror i kroppen. När man ständigt påminns om det obehagliga som hänt fast man mest av allt inte vill tänka på det. En grop i halsen och svindel i magen när man minst anar det. Ett ord, en blick, en mening.

En ständig oro

Flyt

Idag är jag så himla glad. Har träffat massa fantaskiska människor idag och jag anar en ljus och rolig framtid. Det här kan nog bli riktigt, riktigt bra.

Hopp och framtidstro

Framme

Nu är jag framme. I två veckor ska jag bo i någon annans hem innan jag får tillgång till min egna lägenhet. De som jag bor hos är jättegulliga men det är jättejobbigt att bo hos någon annan. Man vill inte störa, vara i vägen eller kosta någonting för någon annan. Vet att det kommer att gå fort men det känns som en evighet.

Imorgon börjar skolan och jag börjar bli nervös men jag har inte kalla fötter längre.

Nu när jag är här måste jag ta tag i att boka en tid för att HIV-testa mig igen. Det däremot har jag kalla fötter inför. Jag tror inte att jag kommer att få ett positivt svar men det känns inte särskilt lockande att gå till en läkare och förklara varför man måste testa sig.

Våga det man inte har mod till

För min skull

Min syster är bäst. Så är det bara. Jag ska höra av polisen den här veckan och få reda på huruvida min anmälan kommer att leda till åtal eller ej. Jag vill inte att det ska göra det för jag orkar inte åka tillbaka och jag vill verkligen inte vittna igen. Men om jag trots allt måste det så sa min syster att hon absolut följer med om jag vill att hon ska göra det. Det kändes i alla fall skönt att veta. Jag skulle ju inte vilja åka själv liksom. Systrar är bra.

Ovillkorlig kärlek

Typisk timing

Det är ruskigt vilken dålig timing man kan ha ibland. Vad är oddsen för att någon som gått runt i snart tre månader och varit livrädd för fysisk beröring ska träffa någon som den bara vill vara nära, bara några dagar innan den ska flytta? Så typiskt att jag blir trött. Men jag blir ju glad också för det är ett gigantiskt jävla steg att faktiskt längta efter att vara nära. Inte bara längta efter att vilja längta. Just nu känns det ganska sämst att jag ska flytta men vad jag än gör så går flyttlasset imorgon och det vore ju dumt att inte ens ge det en chans. Jag ska i alla fall ge det ett par veckor och om det fortfarande känns riktigt illa så flyttar jag tillbaka. Deal.

Att längta är en gåva

Att vilja och le efteråt

Jag känner att det finns någonting jag måste skriva om. Jag vet bara inte hur för i mitt huvud är det något komplext. Förut var det enkelt. Före. Nu när det är efter så är det komplext. Det gör mig glad och stolt men också rädd. Att jag fick ångra mig var nyckeln till allt. Att jag fick bestämma, ha kontroll och veta att minsta antydan till ett nej faktiskt skulle få vara ett nej. Wow. Det är en människa som är mer underbar och fin än han vet. Jag fick som jag ville. Och jag ville. Jag ville. Det kändes bra hela vägen och nästan viktigast, efteråt. Jag tror inte att det här på något sätt kommer att betyda att det kommer att vara lätt från och med nu. Att det blir som förut. Men det är ett stort, riktigt stort, steg. Även om de nästkommande veckorna eller månaderna kommer att gå tillbaka till att vara som det vart fram tills igår så vet jag i alla fall att det inte är omöjligt. På nåt sätt önskar jag att han fick förstå hur viktig han blev för mig genom att bara vara sitt underbara själv. Utan att jag behövde berätta.

Fina människor läker djupa sår men minnena består

Sockor på kalla fötter

Jag har en vän som är så fin. Han tar sig tid och lyssnar även fast han ibland kanske inte borde. Han lyssnar på det som smärtar både mig och honom. Mig för att det hänt mig och honom för att han bryr sig så otroligt mycket. Det finns inte många som jag faktiskt vet att de tycker om mig. På riktigt liksom. Men med honom vet jag. När jag är ologisk så lyssnar han, omfamnar om det behövs. Ler ett snett leende och säger sådant som får mig att andas igen. Ett djupt andetag, ett till och plötsligt känns allt lite bättre igen. Han är den som sätter sockor på mina kalla fötter när jag inte vet att göra det själv.

Ett vackert ljus i mörkret

I fel tid

Det är så typiskt när man träffar någon som man klickar med och vill lära känna precis innan man ska iväg. Det hände mig i somras och det händer mig nu. I somras gjorde det mig inte så mycket men nu känns det bara jobbigt. Jag har absolut kalla fötter inför att flytten. Jag kommer att flytta ifrån alla jag känner och när jag precis blivit en självklar del av gänget igen så känns det bara så dumt. Det blir ju så att varje gång man är iväg så måste man slå sig in i folks vardag igen. Det är tidskrävande och jobbigt men såklart värt det i slutändan. Men hur dumt är det inte att hela tiden åka iväg? Jag går runt med en klump i magen som säger att det här är fel val. Att jag inte borde åka. Usch, jag hatar att jag är så velig hela tiden. Det är bara det att jag vet att jag inte tänkte klart när jag bestämde att jag skulle åka och att det var ett hastigt taget beslut. Hur vet jag om det är rätt? Vad gör jag om jag inte vill längre? Fan.

Vela, ifrågasätta, ändra mig

Inget mer

Jag vill inte längre. Jag orkar bara inte. Det är för svårt.

Faller i bitar

Underbar?

Det finns någon som är underbar. Inte för att han är någon särskild egentligen men för något han sa. "Det är okej, vi behöver inte göra någonting det viktigaste är att du är här." Han vet inte hur rätt han träffade. Då kändes det bra, ett tag. Det ena ledde till det andra och det kändes bra. Tills det inte gjorde det. Ångest, tillbaks till då och jag kunde ingenting igen. Inte först, inte på ett tag. Men så ville jag inte förstöra mig mer, inte bli mer trasig, inte riva upp det lilla som läkt. Jag sa ifrån, jag vill inte mer och det var okej. Det var okej. Jag fick välja. Det var mitt val och det var okej. Jag fick ångra mig. Jag fick inte bara ångra mig jag fick även ett förlåt och ett "jag tycker du är underbar". Det var som att han visste och det var så äckligt träffande. Jag drog därifrån och har hamnat någonstans där jag inte vet om jag ska skämmas eller vara stolt.

Ångestland

Om att skämta om det

Om att skämta om det. Om våldtäkt alltså. Folk som inte vet och inte ens kan tänka sig att någon i samma rum varit med om det. Det är ju inte som att det står i pannan precis. Ibland kan det visserligen kännas som det. Som när man åker tunnelbana och får en klump i halsen och knappt kan andas för att folk kommer så nära. Och de som tittar på en sådär...ni vet. Då känns det som att det syns. Eller som att det kanske borde synas så folk slutar vara så nära och kolla sådär...obehagligt. Men hur som helst. Att skämta om det. Är det för att det är enda sättet man kan närma sig det? För att det är så avlägset och svårt och...sånt som händer andra men inte en själv. Eller någon nära. Eller är det för att folk är okänsliga? Man kanske inte förstår, jag tror inte att jag förstod förut. Fast jag tror inte heller att jag brukade skämta om det. Men ärligt, så minns jag faktiskt inte. Jag hoppas att jag inte var sån, men hur vet man?

Omöjlig acceptans

Våldtäkt. Våldtäkten. En man som våldtog mig. Våldtagen. Jag blev våldtagen.

Våldta
Våldtog
Våldtagit

Våldtäkt

Våldtagen

Försöker acceptera det som inte kunde hända mig. Det händer andra och det är hemskt men det händer inte mig. Det har inte hänt mig för det vill jag inte. Det är jättehemskt ju. Hur tar man sig vidare? Jo, vänta nu. Det hände mig och jag vet fortfarande inte hur man gör. När man tar sig vidare alltså. Jag vaknar varje morgon, eller ibland mitt på dagen, och jag går och lägger mig någon gång på natten. Så skiljer ännu ett dygn mig från en tisdag för elva veckor sedan. Det är bara det att jag fortfarande är kvar. Jag kommer inte ihåg så mycket men jag minns allt. Jag kan fortfarande känna hans händer på min kropp, hur ont det gjorde, hur jag inte kunde röra mig och jag kan fortfarande se mitt tårstrimmiga ansikte i spegeln efteråt. Jag blev våldtagen, hur jag än vrider och vänder på det så var det en våldtäkt. Acceptera, acceptera, acceptera.

Mitt livs största hinder

Stress

Det är som att min kropp är stressad jämt. Jag Känner att jag tappat kontrollen över det mesta, inklusive mig själv. Det finns en miljon grejer jag vill göra och en miljard grejer jag känner att jag borde göra men som alla andra vanliga, dödliga har jag bara 24 timmar varje dygn att hinna med allt på. Och till råga på det flyttar jag nästa vecka. Hur ska man hinna? Sen så finns det saker jag inte kan kontrollera som stressar mig. Som att jag ska höra av polisen den 20e angående min anmälan. Huruvida det blir rättegång eller ej. Mest av allt är jag rädd för att det ska bli rättegång. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill inte åka tillbaka till England i vår. Jag vill leva.

Jag hade en diskussion igår med en människa jag kännt länge om sex. Det är ett ämne som jag tidigare tagit lätt på. Nåt som varit roligt och inte mer komplicerat än att två människor vill vara väldigt nära varandra. Nu känns ämnet STORT, viktigt, svårt och ganska jobbigt. Än så länge vill jag inte ens ha sex men jag vill vilja. Jag önskar att jag ville. Jag tror att jag kommer att vilja så småningom men jag blir ledsen att han lyckades ta det ifrån mig. Sex ska inte kännas skrämmande.

Jag tror att det här kallas rädsla

Otäckt, våldtäkt

Fick reda på natten till igår att en kille som gick i min klass ett par månader på gymnasiet har blivit dömd för våldtäkt på barn. Den här mannen är 23 år gammal och hade sex med en flicka på 13 år som han dessutom var lärare till. Enligt media förekom det inget våld men eftersom att det gäller någon under 15 år så räknas det ändå som en våldtäkt. Att man som vuxen utnyttjar sin roll som både vuxen och som lärare för att få sex är så skruvat och fel. Att dessutom tjata/övertala/hota sig till sex med någon över huvud taget, men speciellt med någon så ung, är inte heller något jag kan förstå. Det är så fel. Hur fungerar folks hjärnor egentligen? Inte alls verkar det tyvärr som.

Det är otäckt att veta hur lite hjärnverksamhet folk är kapabla till

Att inte tänka eller när det inte går som man tänkt sig

När ingenting verkar gå som man tänkt sig och när glädjen över att köra hem genom natten med ett leende på läpparna lyssnandes på superhög, underbar musik förtas av ett onödigt misstag och en olyckshändelse så är det lätt att kännas sig liten. När sedan huvudvärken smyger sig på efter en natt av kass sömn så känns det inte direkt bättre och den där klumpen i magen vill inte ge med sig. Det finns så mycket jag borde göra just idag men det finns ingenting jag har riktigt lust till. Sånt kan ju ändras, förhoppningsvis.

Jag känner mig ofta mindre än vad jag är

Låt mig tänka fritt

Blir irriterad när människor försöker lägga åsikter i mun på mig. Äcklas av tanken på sex. Stressad över den närmsta framtiden. Det är ingen vidare kväll.

Jag tänker mina tankar

Minnen om framtiden

Barn är något som gör mig glad. De får mig att tänka framåt, att orka och att komma ihåg vad det är jag vill ha ut av livet. Har umgåtts med min systerdotter hela dagen och hon är nog den mysigaste jag vet. Full fart hela tiden. Jag minns att jag en gång vill ha en familj.

Ibland är det svårt att minnas

Kategorisering och varför

Hur kommer det sig att så många människor, inte bara kvinnor utan även män, varit med om sex som inte är okej? Läser på prataomdet.se och det skrämmer mig något så fruktansvärt att det är så många människor som mår så dåligt och är märkta av sex. Hur kommer det sig? Handlar det om att vi är för dåliga på att kommunicera eller finns det så många människor som inte bryr sig om andras gränser? Är vårt samhälle fyllt av människor som bara stövlar in, tar för sig och skiter i vad som händer med den som inte vågade säga ifrån ordentligt eller som kanske sa ifrån men som inte blev lyssnad på, tagen på allvar? Jag vet faktiskt inte vilket som skrämmer mig mest. Handlar det om dålig kommunikation så börjar jag genast ifrågasätta mig själv och jag vet att jag inte är ensam. Ifrågasättandet har vi nog alla gemensamt, jag kanske inte sa ifrån tillräckligt. Han kanske inte förstod. Jag kanske ville ändå. Är det bristande kommunikation som leder till sexualla övergrepp och våldtäkter så späs ifrågasättandet på och det är skrämmande. Men att tänka att det finns så många människor som förstår att den andra personen inte vill och ändå fortsätter det är än mer skrämmande. Vad skapar såna individer? Hur möter vi det?

Jag försöker att tänka tillbaka på det som hände i höstas. Jag är fortfarande inte bekväm med att beskriva det som våldtäkten då jag har svårt att sätta mig själv i offerrollen men jag börjar steg för steg att acceptera att det är ordet för vad som hände. Hur som helst, jag försöker att tänka tillbaka på hur det gick till. Hur han var och vilken sorts person han måste varit enligt tankegångarna ovan. Det fanns ju en anledning till att jag bestämde mig för att träffa honom. Det fanns en anledning till att jag var i hans lägenhet. Jag trodde inte att jag skulle bli utsatt för något jag inte ville. Allt detta pekar på att han inte var en ond person eller ens elak, oförmögen att förstå det sociala spelet, han verkade vettig. Jag brukar vara en helt okej människokännare i alla fall och det fanns ingenting som tydde på att han var kapabel till det som senare skulle ske. Alltså tyder det på att det var brist i kommunikationen som gjorde att det gick så fel. Men det håller inte heller. Jag vet att jag sa nej. Fakta. Jag vet att jag backade undan så långt jag kunde. Jag vet att jag bad att få gå därifrån och att han förstod eftersom att vi bytte rum. Att det sedan kanske var det dummaste jag kunde säga eftersom att bytet av rum ledde till att han drog med mig till sitt sovrum kunde jag ju inte veta då. Jag vet sedan att jag grät och jag vet också att han märkte det eftersom att han var human nog att fråga om jag var okej. Att jag då inte svarade utan bara tittade bort vet inte jag hur han tolkade men det fick honom i alla fall att fortsätta. Jag vet också att det gjorde ont. Eftersom att jag grät, betedde mig som jag gjorde och dessutom sa aj ett flertal gånger skulle man kunna tycka att han borde förstått att det inte var okej längre. Det var aldrig okej. Vilken slags man var han? Det är lätt att sätta honom i kategorin ond men det blir också svårt då jag inte vill tro på onda människor. Men att sätta honom inom ramen för kommunikationsbrist gör ju det som skedde delvis till mitt fel. Jag tar på mig skulden för det som hände varje dag men frågan är om det verkligen är min skuld att ta på mig?

Så en man som verkar vettig, omtänksam, trevlig och snäll men sedan gör något som är så brutalt fel, hur fungerar han och vad beror det på? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle gärna vilja veta, få någon slags förklaring till hur det kan gå så fel, hur det kan slå så slint i huvudet på någon. Inte för att det gör någonting ogjort men för att förstå. Om något sådant kan förklaras.

Jag önskar att jag kunde förstå
Jag önskar att du kunde förstå

Det är mycket

Jag har gjort så mycket saker på sista tiden att jag nästan blir alldeles snurrig. Det har varit bra saker, roliga saker, mysiga saker och det är hur kul som helst men eftersom att det snurrar så mycket i mitt huvud hela tiden så blir det också jobbigt. Jag tänker mycket hela tiden, jag funderar, väger mina ord, värderar det jag gör och jag blir knäpp av det. Jag försöker att bara acceptera mig hela tiden utan att lägga något värde i saker men det är svårt. Idag så bestämde jag mig till exempel för att jag skulle väga mig så det gjorde jag och nu har jag gått runt hela dagen och bara försökt acceptera det som visades på vågen utan tycka att det var varken bra eller dåligt. För sanningen är ju den att jag var samma person innan jag vägde mig och jag blev varken bättre eller sämre bara för att jag fick reda på vad jag väger. Detta kanske låter skumt men just vikt har altid varit lite av en grej som jag kan haka upp mig på och det har väl mer än en gång spårat ur det där med mat och vikt. Jag kan nog vara stolt över mig själv idag för någonstans så känner jag ändå att jag kan acceptera det som stod. Sen att jag inte är nöjd med det är ju en annan sak men jag tror aldrig att jag varit nöjd med det så att eftersträva det just nu är inte riktigt verklighetsförankrat.

Förutom att väga mig idag så har jag gjort absolut ingenting och det har varit så skönt. Jag har inte haft kontakt med en endaste person utanför mitt hem idag och jag har inte gjort något mer ansträngande än att kolla på TV och att ta hand om lite disk. Jag tror att jag behövde en paus. Imorgon blir det människor och lite måsten igen men det känns bara roligt efter dagens välbehövda paus.

Det blir lättare

Kaos på alla sätt

Vilket kaos det är i mitt liv just nu. Inte bara tanke- och känslomässigt utan över huvud taget. Jag är mitt emellan två stora förändringar och allt bara händer samtidigt. Det verkar som att allt jag tar i går sönder och att jag själv gått sönder lite och det innebär trubbel och kostnader jag helst varit utan. Men samtidigt har jag flyt också, har kanske fått ett jobb, träffar massa vänner, får hjälp där jag minst anar det. Kaos helt enkelt. Det är uttröttande. Dags att sova.

Upptäcker nya sidor varje dag

Det kursiva vackra

Det är som att mitt livs historia skrivs i fet text med ett tydligt och groteskt fult typsnitt. Det finns inga spår av kursivt och vackert i den här historien längre. Jag har sett glimtar av det vackra och kursiva förut men det blev överkladdat av det i fet text. Jag ska skapa min egna vackra historia nu. En massa kursiv text ska finnas i den. Och det viktigaste av allt, jag ska aldrig ge upp.

Jag frågade idag och det visade sig att det finns hjälpsamma människor. Kursivt.

Glimtar av vackert lever jag på

När tankar inte räcker till

Jag vet att det bara är en känsla, något jag lägger märke till mer nu än vad jag gjorde förut men plötsligt så pratas det våldtäkter överallt. I tidningar, på twitter, på TV, i serier, i filmer, i diskussioner bland vänner. Överallt. Oftast är det inte jobbigt, faktiskt inte. Jag har alltid varit bra på att distansiera mig. Men ibland så blir det lite för mycket. Fast oftast inte förrän efteråt, på kvällen, när det bara är jag lämnad ensam med mina tankar.

Jag har haft en väldigt växlande dag idag. Började väldigt trött och kaosig. Tog sedan tag i det jag skulle och var duktig tills min dator klappade ihop och jag blev lite handikappad. Det känns så sjukt att en så stor del av ens liv och de sysslor jag utför finns på min dator. Nu sitter jag på en helt värdelös dator och har inte kunnat fixa allt jag behövde göra. Tur är att jag var smart nog att göra det viktigaste först i alla fall, innan datorn dog. Lite tur ska man ju ha. Hur som helst var jag extremt negativ där under nån timme och tillslut blev det bara så komiskt att jag inte kunde göra annat än att skratta. Kvällen slutade i alla fall positivt med en mysig middag med fina människor.

Är det inte lite konstigt att radera tankar i en anonym blogg? Att jag kan skriva en text på ganska många rader och sedan radera den för att mina tankar inte är tillräckligt bra? Jag visste faktiskt inte förut att ens egna tankar kunde vara dåliga, dåliga som i inte tillräckligt bra. Fast det kanske mest handlar om att de är ostrukturerade och inte helt klara ens för mig. Eller att det är svårt att nyansera vissa känslor i text. Något som menas undrande blir till exempel lätt cyniskt och så vidare. Ibland är det nog bara svårt att uttrycka sig.

När kärleken blir svår

Fly with me

Har en sån där dag idag då jag behöver göra en massa saker men inte kan riktigt ta mig för någonting. Eller egentligen har jag redan gjort en hel del saker men det tar bara väldigt lång tid emellan. Som att allting har en väldigt lång startsträcka. Och grejen är den att egentligen så hänger det mesta på att jag tar tag i en simpel sak. Jag måste leta reda på en grej som jag tappat bort i mitt för tillfället mycket kaosiga rum. På något sätt känns det ganska övermäktigt just nu. Positivt är dock att jag inte ser lika förjävlig ut längre som jag gjorde när jag vaknade med svullna ögon i förmiddags. Känner mig inte lika hemsk som inatt heller men inte riktigt hel ändå. Ligger väl nånstans mittemellan antar jag, försöker att inte känna efter så mycket. Nu ska jag faktiskt ta tag i det här med att leta upp det som behövs.

Det är konstigt hur tämligen lätta saker plötsligt kan te sig så svårt

Kameleont

Det gör så ont, så sjukt jävla ont. Önskar att det var annan sorts smärta, bryter hellre alla ben i kroppen än det här. När det gör sådär ont att man bara vrider sig och inte vet vart man ska ta vägen. När tårarna rinner tills man inte kan andas, huvudet känns som det ska sprängas och man blir alldeles snuvig. Blöta tröjärmar och rödsprängda ögon. En klump i magen som känns som en sten och hjärtat som bara är tungt, svart och känns som att det slits itu. Och till sist tomheten. Ensam och så jävla ynklig. Och tom.

Jag är som en kameleont. Kopierar hur folk rör sig, hur de pratar, vad de skrattar åt, hur de känner. Ler när alla andra ler fastän jag bara vill skrika rätt ut. Anpassar mig. Men vad finns kvar om man plockar bort allt det där? Det där som inte är jag. Någon som är liten, rädd och trasig. Något svart, svårt och sorgset. Inget som är vackert. Ingen som är lycklig. Någon sa nyss att jag är modig, det är inte sant. Jag är bara rädd. Det finns så mycket som jag vill men så lite jag vågar och än mindre jag tror på.

Hoppas att jag är mer än jag tror och mindre än det känns

Nytt år, nya rubriker

De senaste dagarna har varit fruktansvärt roliga och fruktansvärt jobbiga men jag är stolt över mig själv. Jag har vågat hångla med någon och det var bara kravlöst och mysigt. Ingen ångest!!! Jag har berättat för någon mer och vågat vara sårbar, fått prata lite utan att bli sårad. Nyår var jobbigt för att han skulle varit i Sverige över nyår och det blev för mycket så att jag inte kunde andas ett tag. "Du förtjänar så mycket mer än du tror" räddade mig då. Det ska jag bära med mig när det blir tungt. Några få ord från en person vars åsikter jag respekterar som betyder så mycket. Det glädjer mig att det finns så bra människor i min närhet. Det finns så många som bryr sig.

2011 är en nystart. Jag ska våga, jag ska jobba mig igenom, jag ska lära mig. Nytt år, nya rubriker helt enkelt.

Du förtjänar så mycket mer än du tror