Jag har en vän som är så fin. Han tar sig tid och lyssnar även fast han ibland kanske inte borde. Han lyssnar på det som smärtar både mig och honom. Mig för att det hänt mig och honom för att han bryr sig så otroligt mycket. Det finns inte många som jag faktiskt vet att de tycker om mig. På riktigt liksom. Men med honom vet jag. När jag är ologisk så lyssnar han, omfamnar om det behövs. Ler ett snett leende och säger sådant som får mig att andas igen. Ett djupt andetag, ett till och plötsligt känns allt lite bättre igen. Han är den som sätter sockor på mina kalla fötter när jag inte vet att göra det själv.
Ett vackert ljus i mörkret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar