Om att skämta om det

Om att skämta om det. Om våldtäkt alltså. Folk som inte vet och inte ens kan tänka sig att någon i samma rum varit med om det. Det är ju inte som att det står i pannan precis. Ibland kan det visserligen kännas som det. Som när man åker tunnelbana och får en klump i halsen och knappt kan andas för att folk kommer så nära. Och de som tittar på en sådär...ni vet. Då känns det som att det syns. Eller som att det kanske borde synas så folk slutar vara så nära och kolla sådär...obehagligt. Men hur som helst. Att skämta om det. Är det för att det är enda sättet man kan närma sig det? För att det är så avlägset och svårt och...sånt som händer andra men inte en själv. Eller någon nära. Eller är det för att folk är okänsliga? Man kanske inte förstår, jag tror inte att jag förstod förut. Fast jag tror inte heller att jag brukade skämta om det. Men ärligt, så minns jag faktiskt inte. Jag hoppas att jag inte var sån, men hur vet man?