Det gör så ont, så sjukt jävla ont. Önskar att det var annan sorts smärta, bryter hellre alla ben i kroppen än det här. När det gör sådär ont att man bara vrider sig och inte vet vart man ska ta vägen. När tårarna rinner tills man inte kan andas, huvudet känns som det ska sprängas och man blir alldeles snuvig. Blöta tröjärmar och rödsprängda ögon. En klump i magen som känns som en sten och hjärtat som bara är tungt, svart och känns som att det slits itu. Och till sist tomheten. Ensam och så jävla ynklig. Och tom.
Jag är som en kameleont. Kopierar hur folk rör sig, hur de pratar, vad de skrattar åt, hur de känner. Ler när alla andra ler fastän jag bara vill skrika rätt ut. Anpassar mig. Men vad finns kvar om man plockar bort allt det där? Det där som inte är jag. Någon som är liten, rädd och trasig. Något svart, svårt och sorgset. Inget som är vackert. Ingen som är lycklig. Någon sa nyss att jag är modig, det är inte sant. Jag är bara rädd. Det finns så mycket som jag vill men så lite jag vågar och än mindre jag tror på.
Hoppas att jag är mer än jag tror och mindre än det känns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar