Det blev aldrig någon promenad i det fina vädret, jag blev alldeles distraherad. Inte av något dåligt utan av en massa bra saker så det gjorde väl ingenting tycker jag. Kommer fler tillfällen att promenera.

Huvudvärken är kvar men håller sig på avstånd. Den ligger och moler lite i bakgrunden så jag försöker att ignorera den allt vad jag kan. Mestadels ångestfri idag också så det känns skönt. Jag njuter av varje sekund.

Jag kan ignorera dig

Fem veckor

Jag sov inatt. Somnade vid tolv nån gång och vaknade vid nio. Tjoho! Drömde såklart några konstiga saker men det var inte förrän framåt morgonen och inget panik- eller ångestartat. Mest konstigt. Det är sol ute idag så nu ska jag se till att äta lite frukost och sen ge mig ut på en promenad i det fina vädret. Jag hoppas på en bra dag idag.

Jag kan trots allt

Är så extremt trött så nu hoppas jag på en drömlös natt. Snälla?

Både nätter och dagar
Lämna mig ifred

34 dagar

Mina testreslutat kom tillbaks idag. Alla var negativa! Gud vad skönt det känns. Behöver visserligen göra ett till HIV-test om ca två månader bara för att vara säker men allt annat är i alla fall kollat och det fanns ingenting där. Ytterligare ett steg i rätt riktning. Gå vidare.

Ett steg fram och två tillbaka

Jag skrev tidigare idag att jag längtade efter snö. Min önskan uppfylldes bara någon timma senare. Det gjorde mig glad. Som ett barn. Barnsligt glad. Jag gillar snö. Det är vackert. Vackert och oskuldsfullt vitt.

Paranoia
Insomnia
Smitta
Mardrömmar

Insåg för ett tag sedan att tiden för inläggen här på bloggen var helt fucked up. Vissa inlägg var tidsinställda så nu är de helt fucked up men de flesta har nu rätt tid och från och med nu kommer inläggen att ha rätt tid. D.v.s tiden då jag faktiskt skrev inläggen.

Jag kan inte sova. Är klarvaken. Om jag lägger mig ner så smyger paniken sig över mig vilket inte heller gör det lättare att somna. Släcker jag lampan så börjar jag lyssna efter tecken på liv. Fotsteg, en dörr som öppnas, något som knakar, andetag. Det jagar mig. Vet att jag ska upp tidigt imorgon, att jag måste sköta mitt jobb, att jag har ansvar för små liv imorgon. Jag behöver min sömn men vad ska jag göra. Enda gången jag kan sova utan panik är på dagen. När det är ljust och långt ifrån allt som hände. Jag orkar inte med flera mardrömmar. På dagen har jag inga mardrömmar. Drömmar javisst men jag vaknar inte kallsvettig med panik i bröstet. Sover inte djupt heller men mer än ingen sömn alls.

Jag undrar vem som är mest skadad
Du eller jag

Precis ätit middag och nu bultar huvudet så där härligt igen...har inte tid eller plats för någon ångest när det är såhär illa. Vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Vet bara att det gör ont.

Folk är på dåligt humör här hemma också, det hjälper inte. Det gör allt bara värre. Sluta klaga, sluta försöka bestämma, sluta idiotförklara, låt varandra bara vara. Kan inte folk bara vara snälla och börja uppskatta varandra lite mer, ta folk för vilka de är utan att försöka ändra på varandra, ge uppmuntran och stärkande ord hellre än att få sin egen vilja igenom jämt. Det är tröttande och idiotiskt.

Jag är trött på att minnas dig

33 dagar

Har ångest över imorgon. Då får jag tillbaka mina provsvar men jag är inte säker på att jag vill veta. Worst case scenario som sköterskan sa är hiv. Vad fan gör jag då? Då går allt jag någonsin drömt om i kras. Fy fan. Tänk positivt. Positivt. Positivt. Positivt. Det ska nog gå bra.

Jag får huvudvärk när jag äter. Så fort jag äter någonting så kommer den brutala och plågsamma huvudvärken tillbaka. Ju mer socker det är i maten desto mer huvudvärk. Blir nog Atkinsdiet eller fasta om det ska fortsättta såhär för jag har hellre ont i magen för att jag inte ätit än den där huvudvärken. Den är dödande. Den suger det lilla liv som finns kvar i mig ur min kropp och det klarar jag inte just nu. Mådde bra fam tills klockan tre då jag tänkte att jag borde äta någonting, åt en fullkornsmacka med tomat, ost och skinka och huvudvärken kom som på beställning. Inte lika illa som igår men fortfarande ligger den där och gnager. Försvinn!

Idag längtar jag hem så jävla mycket. Längtar efter mamma. Längtar efter min säng. Längtar efter mina vänner. Längtar efter Sverige. Längtar efter snö. Längtar efter julkänslor. Längtar efter tända ljus. Längtar efter pepparkakor. Första advent brukar betyda julpynt med mamma och första glöggen, i år betyder första advent ångest och huvudvärk. Jag fryser.

Låt mig vara
Låt mig andas
Låt mig leva igen

32 dagar

Det var någonting jag ville skriva om men så blev allting blankt. Det händer ofta nu för tiden, jag tänker på någonting och så plötsligt är tanken borta. Lämnar bara en skugga, an aning, som enda spår. Det är skrämmande. Jag har alltid kunnat lita på min hjärna förut men nu vet jag varken in eller ut längre. Och huvudvärken, ibland känns det som att jag ska falla ihop och aldrig resa mig mer. Det var nästan så att det hände idag. Men jag var ensam, ute, långt borta från allt, och det var så kallt. Jag tänkte att det var en vacker plats om jag inte skulle orka mer. För skulle jag inte orkat ett steg till så hade jag ju frusit ihjäl, antagligen innan någon hittat mig. Det kändes inte rätt. Det är ju inte vad jag vill, jag vill bara slippa känna för en stund. En liten, liten stund.

Jag har svårt att somna igen. Det blev faktiskt bättre ett tag och jag kunde sova ganska bra i några nätter. Vaknade bara en gång, till synes utan anledning, och kunde somna om snabbt igen. Nu har det blivit värre igen. Kan inte somna, ligger vaken i timmar, vrider, vänder. Känner hur hjärtat slår i bröstet och hur det susar i öronen. Lyssnar efter ljud, minsta tecken på liv. Paranoia. Insomnia. Somnar till slut, vaknar ett par timmar senare. Två eller tre. Andan i halsen, panik i bröstet och hjärtslag i öronen. Lyssnar. Hör honom, vet att det är han, han kommer för att skada mig, igen, hämnas, förstöra. Jag vet det. Jag vill skrika men jag kan inte. Allt är så verkligt och så overkligt. Och sen så vet jag plötsligt att det inte är sant. Som att vakna upp, fast jag var redan vaken. Eller? Klarvaken, igen. Vrider, vänder. Utmattad men klarvaken. Dåsar till, hamnar i landet mellan sömn och vakenhet, drömmer. Händer, andetag, svett, tårar, smärta. Kan inte ta mig därifrån, kan inte springa, kan inte röra mig. Är fast hos honom igen. Återupplever allt. Så plötsligt klarvaken, igen. Det börjar närma sig tidig morgon innan jag faktiskt somnar, sover på riktigt. Eller nästan i alla fall. Vaknar igen men klarar av att hålla paniken borta. Är för trött för panik, utmattad. Bara ligger, stirrar rätt ut i luften eller drar täcket över huvudet och försöker glömma. Om så bara för en stund.

Hoppas dina demoner jagar dig
I sömnen om natten
I tankarna om dagen
Till insikt om vad du gjort
Det är vad vi gör som definerar vilka vi är
Jag vet vad du gjorde

31 dagar

En tomhet som gör så jävla ont och en känsla av att folks anledningar inte är anledningar. Sluta klaga och börja lev istället, medans ni kan, innan någon annan förstör allting.

Polisen ringde idag. Jag fick knappt fram ett ord. Kunde inte andas. Mina händer skakade och jag trodde att jag skulle tappa allt, falla sönder, i bitar. Det enda verkliga att hålla fast vid var min vackra ängel. Och snart kommer jag inte ens ha er, mina fina små änglar. Polisen sa att han säger att jag ville. Att jag var med på det, att vi båda ville. Jag ville ju inte! Hur kan han säga så? Du gjorde ju illa mig för fan. Jag sa aj, jag sa nej. Du höll fast mig och jag grät. Vadå jag ville? Min värld rasar samman igen.

Ett tag så går det lättare
Jag kan andas igen
Sen kommer du tillbaka
Och jag måste börja om

30 dagar

Kan bara fokusera på att mitt huvud känns som att det ska sprängas, kan knappt röra mig. Insomnia.

Det gör så jävla ont

29 dagar

Skapar nya problem för att glömma det värsta. Ställer mig upp från sittande och håller på att svimma av smärtan som blixtrar till i huvudet. Det går bra nu?

Kan inte tänka
Orkar inte

Fyra veckor

Jag grät idag. Tappade greppet om mig själv helt, försökte verkligen hålla ihop men det gick inte. Jag gick sönder, nånting brast och jag grät som ett litet barn. Kände mig så jävla ensam. Så jävla trasig. Som om ingen förstår vad jag går igenom och som om jag är helt utlämnad. Tvingas möta världen helt jävla ensam. Fy fan.

Det gör så ont när man gråter så. I hjärtat. Tror att man verkligen kan ha ett trasigt hjärta, känslomässigt trasigt fast på riktigt. Satt med armarna hårt runt mig själv, vaggandes fram och tillbaka och grät hejdlöst. Var tvungen att hålla ihop mig själv, fysiskt, för jag trodde verkligen att jag skulle falla sönder. Att jag inte skulle orka hålla mig uppe längre. Kollapsa i en lealös hög på golvet. På mitt kalla golv.

Räddad av några ord på en skärm. Något att gripa tag i, något verkligt, något som inte ännu hänt, något som inte ännu är ett minne. En förhoppning. En längtan. En positiv känsla. Du räddade mig idag, jag vet inte om du förstår hur mycket du räddade mig men du fick mig att le. Det är stort. Jag försöker minnas hur kärlek känns, för jag vet att före så kände jag en massa kärlek till dig. Så som man gör med riktigt bra vänner. Nu känner jag oftast ingenting så jag kan inte skriva all min kärlek till dig. Men det är det jag menar, så som det kändes före. All sådan kärlek till dig vännen.

Ser mig inte i spegeln längre
Kan inte identifiera mig med hon som stirrar tillbaka
Vem är flickan med tom blick?
Varför har hon svarta skuggor under ögonen?
Kroppen känns som ett skal
Jag är någon annan stans

27 dagar

Går runt med ett ständigt illamående, känner mig svullen, lite yr och väldigt trött hela tiden. Min förkylning eller vad det nu är vägrar släppa och jag orkar inte längre.

Du tar allt

Det gör så ont. Så ont att jag vill skrika högt, ropa på mamma som när man var liten, gråta, ta för många smärtstillande tabletter, somna och veta att det känns bättre imorgon. Fysiskt ont. Hela ryggen, nacken, axlarna och ut i armarna gör så extremt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och ännu en gång vet jag att det är psykiskt, det beror på det som hände, det jag inte kan prata om, inte ens skriva. Och ännu en gång har jag ingen aning om vad jag ska göra för att slippa, komma undan, ta mig härifrån. Jag fokuserar på att andas, in och ut, om och om igen. Maniskt, som om det skulle hjälpa, mot smärtan, mot minnena. Det hjälper inte. Allt gör fortfarande lika jävla ont.

Är det såhär det ska vara från och med nu? Då vet jag inte om jag vill faktiskt. Det är inte det att jag vill dö, jag vill leva. Det är bara det att just nu handlar det inte om att leva, just nu handlar varje sekund om att överleva. Varje andetag, varje tugga, varje steg, varje allt. Jag vet inte om jag orkar det. Inte igen.

Kan det verkligen vara så att du tog mitt liv?

26 dagar

Det blev så jobbigt. Alldeles för jobbigt. Igår. Så att jag inte kan andas, inte orkar röra mig, apatisk. Känner mig äcklig och smutsig och vill bara kräkas. Önskar att jag kunde gråta men det är som att han tog tårarna också. Som att de tog slut den där kvällen när jag grät mig till medvetslöshet på golvet framför elden. Så jag somnade, eller i alla fall något som liknar sömn. Man ligger ner och är inte riktigt vaken. Konstiga bilder flimrar förbi och de kallas drömmar. Men jag kan inte minnas att drömma brukade vara så plågsamt. Nu tolv timmar senare känner jag mig fortfarande lika äcklig men jag kan i alla fall andas. Det är ett steg.

Du jagar mig genom snårig skog
Jag går sönder när jag försöker komma undan
Faller gång på gång och går vilse i mörkret
Du jagar mig men jag tänker inte ge upp
Jag tänker hitta ut

Det är lördagskväll och jag sitter i mina mjukisbyxor och läser inte alltför upplyftande saker. Köpte en bok för ett tag sedan, för kanske två månader sedan. Tänkte att jag skulle läsa den nu. Den handlar om sexuella övergrepp på en liten flicka. Jag ville bara kräkas.

Jag känner mig svullen, som att min mage och resten av min kropp är fylld med vatten. Och så känns det som att mitt huvud är fyllt med bomull. En overklighetskänsla infinner sig. Det är som att sväva lite utanför sin kropp och ifrågasätta allt. Ganska skönt men aningens förvirrande också. Inser att jag måste bort från datorn för en stund innan trycket över bröstet ökar och paniken är ett faktum. Tvinga mig till interaktion.

Jag fryser nästan jämt nu
All värme försvann när du tog mitt liv

25 dagar

Lyckades sova igenom den värsta ångesten och nu känns det inte så farligt ändå. Drömmer mycket på nätterna så särskilt utvilad blir jag ju inte och min huvudvärk verkar inte vilja ge med sig alls tyvärr. Förkyld är jag också, känns som att jag varit konstant förkyld i drygt tre veckor nu. Tror ni kronisk förkylning kan vara psykiskt? Har inte hört om den sortens psykiska besvär förut, haha.

Det är sol idag. Jag har en fin familj här. Men jag vill bara åka hem. Idag orkar jag inte. Jag vill hem. Vet att det inte är långt kvar tills jag ska åka hem och att jag inte kommer att känna såhär om ett par timmar. Men just nu, just nu vill jag hem. Sitta i din mysiga soffhörna och dricka te och äta lyxglass till en svensk film som bara du ville se med mig.

Jag tänker aldrig ge upp
Fuck you

Nu förstår jag plötsligt varför folk väljer drickat som utväg. Är lite lagom lullfull efter lite vin och cider och plötsligt känns många saker lättare. Har dansat och skrattat idag. Lyssnat på musik så högt att det känns som att jag har bomull i huvudet nu. Det yr lite i huvudet och jag har lite svårt att träffa tangenterna när jag skriver men det är det värt för jag lyckades glömma en liten stund.

Jag vet att jag snart kommer att skriva igen när ångesten kommer ikapp mig men det skiter jag i nu. Antar att det är därför man måste ta till flaskan igen, och igen, och igen. Det är i alla fall inte min lösning, jag kommer att få handskas med brutal jävla ångest. Woho! Någon som vill byta skor med mig för ett tag? Näää tänkte väl det.

Jag skrattar och jag ler
Trots allt du gjorde
Så det så

24 dagar

Det är konstigt men just nu känner jag mig nästan glad. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Får bli en promenad ut i det soliga vädret tror jag. Leva på de få tillfällen som ges.

Jag tänker överleva vad du än gör

23 dagar

Huvudvärk, illamående, yrsel, hjärtklappning, tryck över bröstet and it's all in my head. Jag vet att det bara är psykiskt men ibland är det jobbigt att det känns som att man ska dö. Fast det är nästan jobbigare att låtsas som att allt är bra. När jag inte kan få ner en endaste tugga och när jag tvingar mig själv att le fast jag bara vill sjunka genom jorden och försvinna. Är rädd att jag ser ut som någon form av läskig docka med mina tillgjorda leenden och glansiga, livlösa ögon. Väntar på att någon ska komma på mig, se att jag inte är på riktigt längre. Att någon ska upptäcka att mitt hjärta inte längre slår. Livlös.

Du dödade mig den kvällen
Du målade världen i svart och grått
Du väckte mina demoner
Du lämnade mina änglar att dö

Jag är så himla rädd att jag inte ska kunna släppa någon riktigt nära igen. Fysiskt eller psykiskt. Mest psykiskt. För fysiskt kan man alltid klara genom att bara stänga av, för att överleva. Jag vill inte att det ska behöva vara så men jag vet att det lätt kan bli så. För mig i alla fall. Destruktivitet kanske ligger i generna, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag kan stänga av, behövs det så vet jag hur. Men så är det ju det där med att jag inte vill. Jag vill inte behöva stänga av, jag vill inte känna mig smutsig och sårbar. Jag vill känna tillit och åtrå igen. Jag vill kunna släppa in människor som förtjänar det och lita på att de inte kommer att skada mig. Men sen så inser jag ju att det kommer att bli svårt, för det kunde jag ju inte ens innan det här hände.

Jag måste sluta vara så självdestruktiv. Först berättade jag inte för någon och då visste jag inte hur jag skulle klara av att andas ytterligare en dag. Nu har jag berättat för alldeles för många, eller kanske för fel människor, så nu kvävs jag istället av tanken på hur jag framstår. Tanken på hur de ser på mig och hur det ändrats. Tänker att jag sagt för mycket eller för lite eller att jag mår fel, gör fel, säger fel saker. Det blir destruktivt. Jag måste sluta. Det finns redan för många saker att hantera just nu, jag behöver inte göra det värre för mig själv.

Du tystade mig
Så nu skriker jag
Du tryckte ner mig
Så nu utmanar jag allt
Du krossade allt som var jag
Så nu trampar jag på bitar av glas

22 dagar

Jag vill bara gå och gömma mig idag. Lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och stanna där tills allting blir bra igen. Tills jag kan vakna upp ur den här mardrömmen och återgå till mitt liv igen.

Jag vill kräkas. Så känns det. Jag känner mig äcklig, trasig, förstörd. Som att jag är smittsam och har hans bakterier över hela mig och som att det syns på mig vad han gjort. Äcklig äcklig äcklig.

Du förstör mig
Du sliter mig itu
Tortyr är vad det är

Tre veckor

Förut så brukade jag älska att gå ut på stan. Shoppa, fika, träffa folk. Man klär upp sig lite för att känna sig lite mer självsäker, drar lite blickar till sig och njuter av livet. Idag var jag i ett shoppingcenter under några timmar. Halva tiden kämpade jag mot gråten. Det enda jag kunde tänka på första två timmarna var att inte gråta. Sen gick det lite bättre. Jag provade till och med kläder, köpte några, var glad åt det. Paniken började så sakteliga krypa undan och jag anade en skugga av mitt riktiga jag. Sen hände det nånting som för de flesta människor inte är någonting alls. Som för de flesta människor är positivt och smickrande. För mig var det panikångest. Tillbaks på ruta ett. Två män i en affär jag gick in i följde mig med blicken, länge. Jag kunde se hur de kollade inte mig, bytte något ord med varandre och fortsatte sedan att stirra. En sån där "han klädde av henne med blicken" -blick. Deras ögon brände i huden på mig och paniken var ett faktum. Jag skyndade mig ut därifrån och min enda tanke var fortsätt att andas och gråt inte. Kände mig så jävla löjlig. Känner mig så jävla löjlig. Men jag kan inte hjälpa det, jag är rädd. De var utländska också, precis som han. Men jag tänker att det kan inte vara mitt liv från och med nu, att jag ska fly affärer i panik för att en utländsk man kollar efter mig. För det händer lite då och då. Inte för att jag är särskilt vacker utan för att jag är blond. Exotiskt, spännande, åtråvärt. Jag ska köpa en burka.

Det är snart över nu
Snart, fast för tre veckor sedan, är du klar
Snart slutar det värsta jag varit med om
Då börjar den riktiga kampen
Den när jag slåss för att få mitt liv tillbaka

20 dagar

Jag var hos läkaren idag. Tillbaks i helvetet. Vart hände det? När? Kände du honom? Använde han kondom? Berätta, berätta allt. Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL inte!!! Snälla bara låt mig vara, låt mig vara ifred, låt mig glömma. Jag träffade honom frivilligt, jag följde med frivilligt så kanske var det mitt fel. Men jag trodde inte, jag hade aldrig kunnat förutspå vad som skulle hända. Aldrig. Jag tror inte sådant om folk. Eller i alla fall inte förut, innan. Jag trodde på det han sa, att vi skulle prata. Dela med oss av kunskap som var relevant för den andre. Bara ha en trevlig kväll eftersom att vi inte kände så många där heller, varken han eller jag.

Jag vet att det finns de som inte tror mig. Polischefen. Hon som tvingade mig att vittna när jag inte ville längre, när jag var trasig och nedbruten till ingenting, när jag bara grät. Hon gav mig skuldkänslorna och känslan av att jag bara hittat på. Att det inte var sant utan bara i mitt huvud. Men varför skulle det vara en lögn? Kan man verkligen fejka såna känslor? Jag var en trasdocka, så tom, så utsatt, så försvarslös, så hjälplös. Såg hon inte det? Är det därför han gjorde det han gjorde, för att han inte såg? Syns jag inte? Men jag grät ju, jag grät då, hos honom. Jag grät där, hos polisen. Jag sa nej då, hos honom. Jag sa nej där, flera gånger om, hos polisen. Varför räknas inte mina nej för? Jag vet ju att jag sa nej. Visst gjorde jag?

Du tog ifrån mig essensen av jag
Du lämnade så många spår av du
I hjärtat, i själen
I kroppen, i minnet
Jag är en trasdocka nu

19 dagar

Idag är jag arg. Det har varit en bra dag idag och för första gången sen det hände slapp jag tänka på det under ett par timmar. Kanske tre timmar, en välbehövlig paus. Och sen kom det över mig igen, självklart. Men inte lika chockerande som vanligt. Och nu är jag bara arg. Så jävla arg. För jag vet hur glad jag hade varit hela dagen idag om det inte vart för han, det han gjorde. Det gör mig arg. Så jävla arg. Skitförbannad. Jävla äckliga skitstövel! Jag vill skrika och slåss. Skulle det hända nu så skulle jag slåss för mitt liv, jag skulle skada honom så att han önskade att han aldrig fötts. Fy fan! Idag är jag arg.

Idag önskar jag dig att du fick känna hur det känns
Även om det innebär att du fick vara med om samma som jag
Idag önskar jag dig smärtan, ilskan och sorgen som jag lever med var dag
Idag är jag arg

Fortfarande 18 dagar

Paniken växer i bröstet och det susar i öronen. Den växer tills strupen snärjs åt och det blir svårt att andas. Tills magen knyter sig och det känns som man vill kräkas och svimma på samma gång. Jag känner hur mitt hjärta slår i bröstet. Hårt. Fort. Smärtsamt. Jag blir yr och jag skakar, mina händer darrar och jag fryser. Det är så jäkla kallt. Jag kan inte tänka längre, bara minnas. Fast värre. Som att sätta en scen ur en film på repeat, återuppleva gång på gång. Och jag kan känna hans andedräkt mot min hals igen. Känna hans händer på min kropp. Smärtan. Och mitt hjärta slår så hårt att jag tror att jag ska dö. Och för en sekund önskar jag att jag skulle det. Bara för att slippa minnas, bara för det. Men det gör jag ju inte. Såklart.

Det har bara gått 18 dagar men jag är redan så trött på det här. Trött på paniken. Trött på minnena. Trött på huvudvärken. Trött på bröstsmärtor. Trött på mardrömmar. Trött på att inte kunna somna. Trött på att inte kunna sova. Trött på att inte vilja vakna. Trött på att inte känna mig på riktigt. Trött på att inte leva. Trött. Trött. Trött.

När jag ligger upplöst i tårar
Sover du gott om natten?

18 dagar

Lever i dimman mellan minnen och verklighet. Igår var en bra dag och idag väntar jag rastlöst på att det ska komma över mig igen. Eller bra och bra, det var inte en dålig dag. Inte på hela dagen, kanske lite en stund men inget jag fäst mig vid. Så idag lever jag i dimman. Inte här, inte där.

Jag vaggar från sida till sida. Oftast innan jag hinner märka att jag bara sitter så märker jag att jag vaggar, från sida till sida. Jag skyller det på annat men jag vet att jag inte gjorde förut. För 18 dagar sen. Och jag har slutat känna hunger. Jag äter ändå, för de andra gör det men jag tror att skulle det bara vara jag så skulle jag glömma. Nu påminns jag ju, och jag tror det är bra.

Jag har beslut att fatta. Viktiga saker, för de påverkar hur livet blir från och med nu. Hur jag blir från och med nu. Det är läskigt och det finns inte riktigt några lätta val och inte heller några rätt eller fel val. Men jag måste välja. Jag vet bara inte vad. Eller egentligen vet jag nog, om jag litar på magkänslan så vet jag. Men jag finner det svårt att lita på den nu. Det blev ju inte så bra förut. För 18 dagar sen.

Jag vet att allt det här är ditt fel
Men om jag inte varit där hade det aldrig hänt

16 dagar

Trött. Så trött.

Jag tror inte att du förstår hur mycket du förstört.

15 dagar

Jag svävar bort, jag kommer på mig själv med att stirra rakt ut i luften. Ofta. Jag hör inte vad folk säger för jag är inte närvarande. Jag är tillbaks, i hans lägenhet, i hans säng, fasthållen av honom. Jag hör inte vad folk säger för att hjärtat slår så hårt och för att jag måste kämpa så mycket för att fortsätta andas, hålla tårarna tillbaka, hålla uppe min kropps tyngd och fortsätta fungera. Undvika panik, undvika ångesten. Så gott det går, i alla fall under dagarna. På nätterna, när ingen är vaken, när ingen kan se, så kommer paniken och ångesten. Allt jag samlat på mig under dagen ihop med nattens egna ångest sköljer över mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa den.

Jag önskar att jag bara kunde somna, på nätterna. Somna tidigt, sova drömlöst. Slippa ligga vaken med allt i timmar och återuppleva allt gång på gång innan jag äntligen kan falla in i någon slags omedvetet tillstånd mellan sömn och vakenhet. Slippa drömmarna. Speciellt den där han ler och jag vaknar kallsvettig med panik i bröstet. Jag önskar att jag slapp må illa. Jag önskar att den molande värken i som känns som en svart sten i nedre delen av magen skulle försvinna. Jag önskar att det inte skulle göra fysiskt ont i bröstet, där hjärtat sitter. I hjärtat.

Du delade mig
Före och efter
Jag minns inte före
Kan inte leva i efter
Vart ska jag nu ta vägen?

Två veckor

Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man går vidare. Jag kan inte glömma och gå vidare. Det han gjorde var hemskt och oförlåtligt och inte mitt fel men det är jag som skäms. Det är jag som är fast med alla hemska minnen. Det är jag som jagas av mardrömmar. Det är jag som inte sover om nätterna och som inte lever om dagarna. Pendlar mellan ilska och förtvivlan. Hopplöshet, tomhet, panik, ångest, hjärtklappning. Ibland glömmer jag, bara för en sekund, det är så skönt. Men så kommer det tillbaka, hundra gånger värre. Sköljer över mig igen och lämnar en tung, svart sten av sorg efter sig. För det är sorg, jag sörjer och saknar det som var jag. Jag saknar den delen han tog av mig den natten, det som mest av allt var jag.

Du tog min natt
Du tog mina drömmar
Du tog det som var jag