Det var någonting jag ville skriva om men så blev allting blankt. Det händer ofta nu för tiden, jag tänker på någonting och så plötsligt är tanken borta. Lämnar bara en skugga, an aning, som enda spår. Det är skrämmande. Jag har alltid kunnat lita på min hjärna förut men nu vet jag varken in eller ut längre. Och huvudvärken, ibland känns det som att jag ska falla ihop och aldrig resa mig mer. Det var nästan så att det hände idag. Men jag var ensam, ute, långt borta från allt, och det var så kallt. Jag tänkte att det var en vacker plats om jag inte skulle orka mer. För skulle jag inte orkat ett steg till så hade jag ju frusit ihjäl, antagligen innan någon hittat mig. Det kändes inte rätt. Det är ju inte vad jag vill, jag vill bara slippa känna för en stund. En liten, liten stund.
Jag har svårt att somna igen. Det blev faktiskt bättre ett tag och jag kunde sova ganska bra i några nätter. Vaknade bara en gång, till synes utan anledning, och kunde somna om snabbt igen. Nu har det blivit värre igen. Kan inte somna, ligger vaken i timmar, vrider, vänder. Känner hur hjärtat slår i bröstet och hur det susar i öronen. Lyssnar efter ljud, minsta tecken på liv. Paranoia. Insomnia. Somnar till slut, vaknar ett par timmar senare. Två eller tre. Andan i halsen, panik i bröstet och hjärtslag i öronen. Lyssnar. Hör honom, vet att det är han, han kommer för att skada mig, igen, hämnas, förstöra. Jag vet det. Jag vill skrika men jag kan inte. Allt är så verkligt och så overkligt. Och sen så vet jag plötsligt att det inte är sant. Som att vakna upp, fast jag var redan vaken. Eller? Klarvaken, igen. Vrider, vänder. Utmattad men klarvaken. Dåsar till, hamnar i landet mellan sömn och vakenhet, drömmer. Händer, andetag, svett, tårar, smärta. Kan inte ta mig därifrån, kan inte springa, kan inte röra mig. Är fast hos honom igen. Återupplever allt. Så plötsligt klarvaken, igen. Det börjar närma sig tidig morgon innan jag faktiskt somnar, sover på riktigt. Eller nästan i alla fall. Vaknar igen men klarar av att hålla paniken borta. Är för trött för panik, utmattad. Bara ligger, stirrar rätt ut i luften eller drar täcket över huvudet och försöker glömma. Om så bara för en stund.
Hoppas dina demoner jagar dig
I sömnen om natten
I tankarna om dagen
Till insikt om vad du gjort
Det är vad vi gör som definerar vilka vi är
Jag vet vad du gjorde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar