Förut så brukade jag älska att gå ut på stan. Shoppa, fika, träffa folk. Man klär upp sig lite för att känna sig lite mer självsäker, drar lite blickar till sig och njuter av livet. Idag var jag i ett shoppingcenter under några timmar. Halva tiden kämpade jag mot gråten. Det enda jag kunde tänka på första två timmarna var att inte gråta. Sen gick det lite bättre. Jag provade till och med kläder, köpte några, var glad åt det. Paniken började så sakteliga krypa undan och jag anade en skugga av mitt riktiga jag. Sen hände det nånting som för de flesta människor inte är någonting alls. Som för de flesta människor är positivt och smickrande. För mig var det panikångest. Tillbaks på ruta ett. Två män i en affär jag gick in i följde mig med blicken, länge. Jag kunde se hur de kollade inte mig, bytte något ord med varandre och fortsatte sedan att stirra. En sån där "han klädde av henne med blicken" -blick. Deras ögon brände i huden på mig och paniken var ett faktum. Jag skyndade mig ut därifrån och min enda tanke var fortsätt att andas och gråt inte. Kände mig så jävla löjlig. Känner mig så jävla löjlig. Men jag kan inte hjälpa det, jag är rädd. De var utländska också, precis som han. Men jag tänker att det kan inte vara mitt liv från och med nu, att jag ska fly affärer i panik för att en utländsk man kollar efter mig. För det händer lite då och då. Inte för att jag är särskilt vacker utan för att jag är blond. Exotiskt, spännande, åtråvärt. Jag ska köpa en burka.
Det är snart över nu
Snart, fast för tre veckor sedan, är du klar
Snart slutar det värsta jag varit med om
Då börjar den riktiga kampen
Den när jag slåss för att få mitt liv tillbaka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar