Jag svävar bort, jag kommer på mig själv med att stirra rakt ut i luften. Ofta. Jag hör inte vad folk säger för jag är inte närvarande. Jag är tillbaks, i hans lägenhet, i hans säng, fasthållen av honom. Jag hör inte vad folk säger för att hjärtat slår så hårt och för att jag måste kämpa så mycket för att fortsätta andas, hålla tårarna tillbaka, hålla uppe min kropps tyngd och fortsätta fungera. Undvika panik, undvika ångesten. Så gott det går, i alla fall under dagarna. På nätterna, när ingen är vaken, när ingen kan se, så kommer paniken och ångesten. Allt jag samlat på mig under dagen ihop med nattens egna ångest sköljer över mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa den.
Jag önskar att jag bara kunde somna, på nätterna. Somna tidigt, sova drömlöst. Slippa ligga vaken med allt i timmar och återuppleva allt gång på gång innan jag äntligen kan falla in i någon slags omedvetet tillstånd mellan sömn och vakenhet. Slippa drömmarna. Speciellt den där han ler och jag vaknar kallsvettig med panik i bröstet. Jag önskar att jag slapp må illa. Jag önskar att den molande värken i som känns som en svart sten i nedre delen av magen skulle försvinna. Jag önskar att det inte skulle göra fysiskt ont i bröstet, där hjärtat sitter. I hjärtat.
Du delade mig
Före och efter
Jag minns inte före
Kan inte leva i efter
Vart ska jag nu ta vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar