Det gör så ont. Så ont att jag vill skrika högt, ropa på mamma som när man var liten, gråta, ta för många smärtstillande tabletter, somna och veta att det känns bättre imorgon. Fysiskt ont. Hela ryggen, nacken, axlarna och ut i armarna gör så extremt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och ännu en gång vet jag att det är psykiskt, det beror på det som hände, det jag inte kan prata om, inte ens skriva. Och ännu en gång har jag ingen aning om vad jag ska göra för att slippa, komma undan, ta mig härifrån. Jag fokuserar på att andas, in och ut, om och om igen. Maniskt, som om det skulle hjälpa, mot smärtan, mot minnena. Det hjälper inte. Allt gör fortfarande lika jävla ont.

Är det såhär det ska vara från och med nu? Då vet jag inte om jag vill faktiskt. Det är inte det att jag vill dö, jag vill leva. Det är bara det att just nu handlar det inte om att leva, just nu handlar varje sekund om att överleva. Varje andetag, varje tugga, varje steg, varje allt. Jag vet inte om jag orkar det. Inte igen.

Kan det verkligen vara så att du tog mitt liv?