Jag grät idag. Tappade greppet om mig själv helt, försökte verkligen hålla ihop men det gick inte. Jag gick sönder, nånting brast och jag grät som ett litet barn. Kände mig så jävla ensam. Så jävla trasig. Som om ingen förstår vad jag går igenom och som om jag är helt utlämnad. Tvingas möta världen helt jävla ensam. Fy fan.
Det gör så ont när man gråter så. I hjärtat. Tror att man verkligen kan ha ett trasigt hjärta, känslomässigt trasigt fast på riktigt. Satt med armarna hårt runt mig själv, vaggandes fram och tillbaka och grät hejdlöst. Var tvungen att hålla ihop mig själv, fysiskt, för jag trodde verkligen att jag skulle falla sönder. Att jag inte skulle orka hålla mig uppe längre. Kollapsa i en lealös hög på golvet. På mitt kalla golv.
Räddad av några ord på en skärm. Något att gripa tag i, något verkligt, något som inte ännu hänt, något som inte ännu är ett minne. En förhoppning. En längtan. En positiv känsla. Du räddade mig idag, jag vet inte om du förstår hur mycket du räddade mig men du fick mig att le. Det är stort. Jag försöker minnas hur kärlek känns, för jag vet att före så kände jag en massa kärlek till dig. Så som man gör med riktigt bra vänner. Nu känner jag oftast ingenting så jag kan inte skriva all min kärlek till dig. Men det är det jag menar, så som det kändes före. All sådan kärlek till dig vännen.
Ser mig inte i spegeln längre
Kan inte identifiera mig med hon som stirrar tillbaka
Vem är flickan med tom blick?
Varför har hon svarta skuggor under ögonen?
Kroppen känns som ett skal
Jag är någon annan stans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar