64 dagar

Ska bara komma ihåg att andas och försöka vara glad, det ska gå bra. Han är trevlig, han är snäll, jag vet att jag kan lita på honom. Andas.

Komma ihåg det man vet

Nio veckor

Jag vet aldrig förrän efteråt varför det är sådär extra jobbigt vissa dagar. Sen kommer jag oftast på att det var tisdag. Tisdagar är alltid värst. Även om jag inte ens tänker på att det är tisdag, även om jag är upptagen med annat så mår jag alltid lite sämre på tisdagar. Speciellt på kvällen. Det liksom känns i hela kroppen.

Om tre veckor är det dags för mig att testa mig igen. HIV-test, då har det gått tre månader och man kan helt utesluta HIV-smitta vid ett negativt test.

Det finns en person till som vet nu. Det var jobbigt men skönt att prata om det och jag vet att han aldrig skulle skada mig, han skulle nog göra allt för att skydda mig. Det känns bra. Imorgon ska jag upp och träffa någon som jag nu ångrar lite att jag ska träffa men det är för sent att ändra sig nu. Försöka få till lite sömn innan dess är nog en bra idé.

Kan inte sätta ord på det jag måste prata om

62 dagar

Det gick bra att möta upp bok-mannen. Hade en vän med mig också så det var inte ens jobbigt. Fick ett mail av polisen idag dock, det var mera jobbigt. Beslutet huruvida fallet går till rättegång eller ej är uppskjutet med ytterligare åtta dagar. Jag vill bara att det ska vara över. Låt mig gå vidare.

Du kväver mig

61 dagar

Idag har varit tungt och svårt och också bra och mysigt. Det är så blandat, så kluvet och så svårt. För ingenting är som det brukade vara. Träffade F idag och han var mysig som alltid. Han har mycket tankar som är roliga att lyssna på men också jobbigt självcentrerad. Så är han mysig och vill kramas, vara nära, förutsätter att allt är som innan, oförändrat. Han vet inte och frågade inte heller så jag berättade ingenting. Tror att han märkte att det var något som var annorlunda dock. Lite mer distans. Jag vill vara nära och jag kan inte vara nära. Det kryper i kroppen så fort det inte helt och hållet är på mina villkor, så fort jag inte riktigt vet vad som ska hända, hur han ska röra sig. Det är jobbigt.

På tåget hem hade jag sån ångest. Hörde bara hjärtats slag i öronen, det susade och ångesten kom i vågor som fick mig att vilja kräkas, kändes som att jag skulle svimma och ögonen tårades. Jag kunde knappt andas. Bad hela vägen att ingen skulle sitta nära, det satt någon snett mitt emot och det var nära nog. Alldeles för nära. Skulle åka vidare egentligen men jag orkade bara inte. Kunde inte. Var tvungen att åka hem, andas och ta bilen istället. Ska till stan en dag här i veckan och shoppa, hur ska det gå? Ska åka tåg imorgon också, vill inte att det ska vara så jobbigt. Ska möta upp med en främmande man och köpa böcker av honom. Känns inte jättebra med tanke på hur det gick sist jag mötte upp med en främmande man som jag trodde var trevlig. Vet att inget sånt kommer hända imorgon men att veta och att känna är två helt skilda saker.

Det jag känner och det jag vet liknar inte längre något av det jag brukade känna och veta

Det var en okej dag idag. Tog det väldigt lugnt och började göra saker som har med framtiden att göra vilket känns både skrämmande och bra. Jag börjar ifrågasätta mina val och huruvida jag kommer klara det som jag åtagit mig eller ej. Det är en jobbig känsla. Var jättetrött tidigare ikväll men det gick över och huvudvärken kom inte förrän nu så det känns skönt ändå.

Imorgon kan bli en bra dag elle en väldigt svår dag, det beror lite på personen jag ska träffa. Vi får se hur mycket han frågar och hur mycket jag orkar berätta/inte berätta.

Jag kämpar allt jag kan

60 dagar

Jag har överlevt julafton. Det var mysigt och nu är jag trött men glad. Tyckte att det var jobbigt när alla frågade varför jag bytte familj efter halva tiden eftersom att jag inte direkt känner för att svara "för att en snubbe våldtog mig". Istället blir det en förfinad version om att familjen var lite konstig. Det är visserligen ingen lögn men långt ifrån anledningen till att jag lämnade.

Är väldigt nöjd med mina klappar och nu vill jag bara fortsätta med mitt liv. Lämna det gamla bakom mig och utforska nya marker. Och gå i terapi som jag lovat mamma. Vet inte hur sugen jag är på det men folk säger att det ska vara bra för en att göra sånt så jag får väl lita på att det är sant antar jag. Usch jag ser inte alls fram emot det.

Jag försöker vara starkare än allt det här

59 dagar

I morse ville jag bara gråta. Vaknade med huvudvärken kvar, tog en bunt med piller och åt lite frukost, funderade på vad man ska ha på sig på denna dag och hittade nåt som kan anses juligt. Tror jag. Sen började stressen, jag ville bara gråta och mamma var på dåligt humör. Stressad som vanligt. Snart kommer det en massa folk och jag hoppas jag kan hålla ihop. Bara alla är glada så ska det nog gå bra. Julen är ju glädjens högtid, eller?

Ta inte ifrån mig allt, snälla

58 dagar

Det tog längre tid innan huvudvärken kom idag. Har bara varit hemma och det har varit skönt. Visserligen har det varit full fart hela dagen och vi har fixat och donat men det har bara varit närmsta familjen hemma så det var okej ändå. Nu är jag trött och ska sova. Imorgon är en stor dag, julafton och allt. Det betyder mycket folk, att vara mycket, att tvingas orka oavsett. Jag hoppas det går bra.

Du gjorde mig trött
Så att jag inte känner igen mig själv

57 dagar

Sitter med brutal huvudvärk. Hela huvudet dunkar och jag kan knappt läsa det som står på skärmen framför mig. Mina huvudvärkstabletter är slut så jag kan bara hoppas att jag kan somna och att huvudvärken kommer att vara borta imorgon när jag vaknar. Vet att min kropp är stressad och att det är vad som framkallat huvudvärken. Trots att jag skrattat mycket idag och umgåtts med folk jag tycker om så är det påfrestande att vara så nära. Vara så mycket. Jag är förvirrad. Vet inte riktigt min plats längre och det känns konstigt. Jag vet inta vart jag har folk men det beror inte på dem, det beror på mig. Det är jag som har ändrats och vad man än kan tro så är det mycket svårare att klura ut sig själv än att klura ut någon annan som förändrats.

Du har förändrat mig
Förändringen skrämmer
Förändringen sårar
Förändringen tröttar

I morse grät jag. Sen har jag gråtit lite till och från under hela dagen. Jag saknar F och C så himla mycket. Mina underbara ungar, de enda jag vågat älska på riktigt de senaste två månaderna. Ni är så fina.

Kärlek

Åtta veckor

Jag skrattade idag, på riktigt, sådär härligt som jag inte gjort på länge. Det var en lång dag men nu är jag äntligen hemma. Än så länge känns det bra. Har bara träffat min närmaste familj än så länge, fler imorgon. Det ska nog gå bra.

Jag kan fortfarande älska

55 dagar

Sista natten. Kluven inför morgondagen. Längtat hem så länge, vill inte härifrån. Vill åka härifrån, rädd att komma hem. Som sagt, kluven. Kanske kommer jag gråta.

Du tog inte alla känslor trots allt

54 dagar

Nu är det inte långt kvar tills jag ska åka hem. Jag vet att det är rätt beslut men det är också sorgligt och svårt. Tänker hela tiden att det är sista gången jag kommer att göra allt jag gör. Imorgon är sista morgonen som C kommer att väcka mig med ett glatt utrop och kräva att hon ska få hoppa i min säng. Och imorgon är sista dagen jag kommer att få mata F, kunna kolla på film och ha långa diskussioner med J och skratta tillsammans med B. Det är sorgligt. Dessutom är det svårt. Jag vet inte hur det kommer att kännas att komma hem. Veta att alla vet, veta att alla vill veta hur det är med mig. Jag har ingen aning hur jag kommer att reagera på alla som kommer vilja vara nära, både fysiskt och psykiskt. Jag tror att jag har skaffat mig ett behov av större personligt utrymme nu, mer integritet. Hur förklarar jag det för de jag inte vill ska veta? Jag vet fortfarande inte hur man gör och nu är det inte långt kvar tills jag måste sluta låtsas och kliva in i verkligheten igen.

Jag vill fortsätta leva
men jag har glömt
hur man gör

53 dagar

Idag är jag sminkad, har på mig kort kjol och höga klackar för första gången på 53 dagar. Eller egentligen längre än så, för jag var ju inte uppklädd den kvällen. Det känns bra. Jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln och tycka att det jag ser är något fint eller något bra men idag är jag uppklädd. Det är ett steg. Tjejkväll på puben, det är vad jag vågar.

Ett litet steg i taget

Att slå någon för att lära att det är fel med våld. Är det sånt som skapar de som inte kan skilja på rätt och fel? Eller är det inbyggt redan från födseln? För vissa människor verkar ju veta vart gränsen går oavsett hur mycket skit de fått ta emot själva och för andra så finns ingen spärr. Människan fascinerar mig och skrämmer mig på samma gång.

Något som skrämmer mig är att jag tror inte att det finns en endaste människa som inte skulle hålla med om att det som hände var en våldtäkt, om de fick vara med om exakt samma sak. Men går det till domstol så kommer han med största sannolikhet släppas fri. Hans ord vägen tyngre i en rättegång än vad mina gör. Det skrämmer mig. Jag kan inte bevisa att jag inte ville för ingen kan ta sig in i min hjärna och återuppleva det som jag återupplever vareviga dag och varje natt. Vad är det för ett öde?

Ifrågasätter allt som en gång var självklart
Ifrågasätter mig själv, mina tankar, mina minnen
Du fick mig att tvivla på mig själv

52 dagar

Polisen ringde precis. Hon frågade om jag ville att det skulle gå till rättegång eller inte. Jag svarade att de sagt att om det händer är jag tvungen att komma tillbaka. Jag vill inte. Jag är rädd för att åka tillbaka. Jag är rädd för att vara någonstans nära honom. Jag fasar för att vara i samma rum som honom. Jag vet inte om jag klarar av att berätta om det i detalj igen. Jag  vill inte bli korsförhörd om den värsta stunden i mitt liv. Jag är livrädd för domen.

Jag polisanmälde honom. Han vet vad han gjort mot mig. Blir han polisanmäld igen så är han körd. Det räcker för mig. Jag vill inte hamna i en situation där ord står mot ord och hans blir rätt. Jag orkar inte brytas ner och plockas isär igen. Mest för att jag inte är säker på att jag kommer orka lappa ihop allt en gång till.

Meningslöst. Hopplöst. Håglös.

51 dagar

Idag såg jag en mamma smälla till sin unge. En örfil över ansiktet så att barnet ramlade omkull. Det fick mig att må illa och jag blev arg. Jag sa ingenting för här är det tillåtet men fy vad dåligt det fick mig att må. Att utnyttja att man är fysiskt större och starkare när man redan är mentalt överlägsen dessutom. Plus att barnet är i beroendeställning till mamman. Hur kan man göra så? Hur kan man vilja slå sitt barn? Hur kan man vilja skada någon annan? Speciellt någon man älskar.

Det finns så mycket jag inte förstår

50 dagar

Kan inte sluta förvånas över allt sjukt jag drömmer. Det skrämmer mig och jag undrar hur mitt undermedvetna fungerar egentligen. Vem är jag liksom? Att drömma är dessutom tröttsamt. Man sover verkligen mycket sämre när man drömmer mycket. Känner mig så löjlig som är trött jämt när jag "sover" så pass många timmar om dygnet ändå. Är ju svårt att förklara hur man ändå kan vara trött.

Tiden går så fruktansvärt långsamt nu. Plågsamt långsamt. Kan det inte åtminstone vara helg snart? Jag vill hem. Även fast det skrämmer mig. Jag vill hem.

Tiden läker alla sår?

Det är alltid värre med att somna på tisdagar. Jag är alltid trött, riktigt trött på tisdagar men ändå är det något som håller mig vaken. En rastlöshet jag inte kan komma undan. Inre stress som inte låter mig glömma. Jag berättade för en vän jag känt länge nyligen. Det känns skönt att veta att hon verkligen är en vän.

Samtidigt som jag känner tacksamhet till de som vet och som inte vänt mig ryggen så känner jag även skuld att belasta någon med mitt öde. Det som hände. Jag vet att de som bryr sig tycker att det är svårt och jobbigt att handskas med och jag vill inte lägga det på någon. Vill ju vara en positiv del av folks liv. Inte en last. Tror det är samma skuldkänslor som säger att det var mitt fel, även fast jag vet att det inte var det. Egentligen. Som att jag gjort något fel. Som att jag dragit detta över mig själv. Som att jag är självisk som berättar och förväntar mig att någon ska bry sig. Behöver att någon bryr sig.

Som att mitt liv är värre än någon annans. Det är det inte.

Sluta ta dig in i min hjärna
Du förgiftar mina tankar

Sju veckor

Det har blivit värre med mina drömmar igen. Har svårt att somna för jag börjar drömma när jag sluter ögonen. Spindlarna är tillbaka och jag vaknar och tror att det är spindlar i min säng. Lyckas somna tillslut men vaknar flera gånger av att jag drömmer. Tror att jag hör saker vilket slutar med att jag inte kan somna igen för att jag ligger och lyssnar på minsta ljud i huset.

Han sätter sig bredvid, alldeles för nära, helt omedveten om hur kvävd jag känner mig. Som att allt syre plötsligt tagit slut i luften jag andas. Lägger armen okring mig, helt oberörd och sen sitter vi så. Jag känner hur paniken kommer krypande och tar över mig. Kan inte röra mig. Egentligen så oskyldigt men så fel det kan bli. Jag vill skrika men kan inte. Samma känsla som då, vill skrika och springa därifrån men jag kan inte. Vaknar med ett ryck och inser att jag vänt på hela täcket och är halvt insnurrad i påslakanet. Kan inte somna om.

Du förföljer mig

48 dagar

Drömmar

47 dagar

På ett sätt vill jag bara hem. Jag längtar varje dag så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Orkar inte engagera mig i något mer här alls. Å andra sidan finns det saker jag kommer att sakna. Att ingen egentligen vet vem jag är, eller hur jag "ska" vara. Hur jag brukade vara. Innan. Jag vet inte hur man kommer hem och är förändrad. Jag vet inte hur man säger att "ibland kan jag inte äta". Eller hur man förklarar att det finns dagar då jag inte orkar med någonting och att det finns stunder jag bara är tyst och stirrar ut i intet. Jag vet inte hur man förklarar det för någon som är van vid annat. Jag är rädd att jag inte ska orka må som jag mår och börja låtsas igen. Vill inte fastna i den fällan, det är som att gräva sin egen grav. Det finns så mycket som jag inte vet.

Vem ska nu visa vägen?

46 dagar

Mådde bättre i morse. Mår sämre nu igen. Fryser, mår illa och har ont i magen. Huvudvärk också. Vet inte varför, trodde jag skulle vara frisk efter en antibiotikakur men det verkar inte som det. Nu ska jag lägga mig under mitt täcke och vara lite död ett tag. Minnas min första riktigt bra dröm på 46 dagar.

Ljusglimtar i tunnlar av mörker

45 dagar

Jag har feberfrossa och kan inte sova. Är rädd för att drömma.

Du tog både mina nätters drömmar och mina dagars förhoppningar

44 dagar

Tjoho idag är jag glad! Idag glömmer jag allt och bara ler. Ser fram emot framtiden och tittar inte bakåt. Bara för en dag i alla fall.

Jag kan fortfarande le

43 dagar

Varför kan inte du förstå att jag behöver tryggheten just nu? Varför är det så svårt att inse att allt som får mig att hålla ihop är bra? Jag måste ta tag i allt jag kan och hålla fast för blotta livet bara för att överleva. Tryggheten är allt och den är borta. Jag behöver nån slags trygghet för att klara mig. Men jag kan inte säga det här till dig för det är inte rättvist, jag kan inte spela våldtäktskortet mot dig. Antingen gör det dig till en idiot eller så ger det mig skuldkänslor när jag egentligen bara vill att du ska förstå. Eller jag vill att du ska se. Se vad jag går igenom, se vad jag behöver, se mig för det jag har blivit. Jag behöver bli hel igen men jag vet inte hur man gör. Idag har jag gråtit nästan hela dagen. Så mycket att jag fick ont i magen. Tills jag blev apatisk och inte orkade längre, men ett meddelande visar inte sånt så det ser du inte. Jag grät tills jag inte orkade längre, tills jag var tvungen att visa upp en annan fasad. Då tappade jag all kontroll och nu avskyr jag mig själv ännu lite mer. Jag äcklas.

Se vad du har skapat
Är du stolt?

Sex veckor

Hög musik på och stängd dörr för att dölja sorgen och tårarna som faller. Övergiven, missförstådd, sorgsen, sårad och uppgiven för att du inte förstår att du är viktig. Ledsen för att det känns som att du inte bryr dig, om mig, om att vara viktig. Inte bara för mig men för oss också. Och så känns det så orättvist att du kan välja bort sånt som borde vara viktigt utan att känna något. Det är orättvist men också lite sorgligt att du kan glädjas åt det som är dött och inte betyder något egentligen.

Gräver ner och stänger in

41 dagar

Hittar sätt att ta kontroll igen och det känns så skönt. Tankarna på annat för en gångs skull, vilken frihet. Jag känner mig tom.

Jag tar kontrollen nu

Det liksom visslar i halsen. I luftrören, och det låter hela tiden som att det ligger någon annan precis bakom mig och sover. Fast det gör ju inte, på riktigt alltså. Det är en obehaglig känsla så jag håller andan för att slippa höra. Har fortfarande blodsmak i munnen och jag är helt nerkyld. Fast ångesten är nästan helt borta nu. Det sticker i fingrarna också. Jag ska försöka sova.

Förstör inte mera

Ångesten tog över så jävla brutalt att jag var tvungen att göra någonting. Gav mig ut och sprang så fort benen bar, tills jag inte kunde andas längre och hade blodsmak i munnen. Det är riktigt kallt ute och jag kommer säkert bli jättesjuk nu. All ångest är fortfarande inte borta och det är svårt att andas. Känner mig utmattad, psykiskt. Jag orkar inte.

Du väckte mina demoner till liv igen

Ångest, ångest, ångest. Tappat all kontroll och ångesten äter mig. Jag mår illa, känner mig äcklig, smutsig, vill bara kräkas. Finns ingenting jag kan göra nu. Bara vänta och låta det försvinna.

Inte alltid så stark längre

Världens finaste människa har precis vaknat i min säng. Tittar på honom och hoppas att han slipper all skit som livet kan kasta på en. Än har jag inte tappat kontrollen helt. Snart 18 timmar.

Tiden är min vän och min fiende

40 dagar

Räknar timmarna nu, försöker vara stark. Jag kan klara det här.

Starkare än du tror

Dagen efter det som hände så skrev jag. Det var innan någon visste. Det var innan polisanmälningen, innan flytten, innan allt. Innan jag ens riktigt förstått vad som hänt. Det här skrev jag:

Hur skriver man om något sånt här? Jag vet inte det. Det känns inte verkligt och jag kan inte ens förmå mig att tänka det. Kan inte anklaga någon för något sådant. Men jag ville ju inte, det är poängen. Eller att det gjorde ont, eller att han var hårdhänt, att det aldrig slutade, och sen en gång till. Varför en gång till?! Räckte det inte med en gång? Vafaan liksom!  Och så det äckligt bekväma efteråt, han äckligt bekväm, nakenhet, ett ”are you ok?” och så ciggen. Att han ens hade mage att fråga, efter en jävla cigg! Jag ska aldrig mera röka, fy fan. Fy fan vad äckligt. Jag ville bara därifrån men han ville ha sällskap, bara en cigarett. Lite mer vin? Nej fan heller! Inte mer vin, vill inte hålla dig sällskap. Snälla bara låt mig gå! Låste in mig i badrummet, röda märken kring hals och på bröstet, tårstrimmigt ansikte, mascara på kinden. Hur fan kunde han inte se?! Eller skita i det, vem gör så? Och så hej då, blicken, kroppsspråket, allt krävde en kyss. JAG VILL INTE KYSSA DIG! Vad skulle jag göra? Och så ringen, den förbannande jävla ringen. Tänkte att jag skiter i den, men så kunde jag inte förmå mig att lämna den där, hos honom. Upp igen. Mer kontakt. RÖR MIG INTE! Men det gjorde han förstås. Bort, bort, bort. Ville bara därifrån. Kan knappt gå, det gjorde så jävla ont, Och sätta mig i bilen, jag skrek rakt ut. Hem duscha bort allt, glömma, gå vidare. Krypa ner under täcket och bara försvinna. Aldrig mer.

Jag hade köpt nya skor den dagen. Jag var så glad, hade längtat länge efter mina nya skor. Valde att inte ha på mig de nya skorna den kvällen. Valde också att inte klä upp mig för att träffa honom. Valde att sätta på mig en stor kofta, vanliga, svarta jeans och en stor bylsig halsduk. Det var ingen dejt. Jag ville ingenting annat än att ta en öl och snacka. Byta erfarenheter om hur det är att leva i ett främmande land. Prata. Kanske bli vänner. Han var inte alls min typ. Kort. Mörk. Helt annan kultur med helt andra värderingar. Jag valde att inte klä upp mig. Jag ville aldrig.

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

Hur många gånger måste jag skriva det innan jag kan känna att det är sant?

39 dagar

Tycker det är jobbigt när ångesten ligger och gnager hela tiden. Den är liksom inte över mig totalt men den är inte obefintlig heller. Den mera följer mig som en skugga och tar över mig lite i taget. Ett ständigt tryck över bröstet och en oroskänsla i magen som inte riktigt går att sätta fingret på.

Jag kan fortfarande inte säga det, ordet. Jag kan inte säga vad som hände, det känns fortfarande för overkligt och för skrämmande för att uttalas. Men det finns andra som inte låter sig skrämmas, som gärna uttalar det och som inte ser hur jag backar tillbaka och kippar efter luft när det spottas ut. V  å  l  d  t  ä  k  t  e  n.  Sanningen är verkligen inte vacker.

Du krossade så många delar av mig

38 dagar

Igår var en kass jävla dag, idag har jag levt i dvalan som följer efter extrem ångest. Trött och onåbar känslomässigt. Ska utnyttja det och se till att få lite sömn för en gång skull.

Idag når du mig inte

Plockar upp de trasiga bitarna av det som en gång var en glad och positiv tjej från golvet. Har legat två timmar på golvet i tårar, ångest och drömmar. Orkade inte mer helt enkelt. Jag orkar inte längre, jag vill inte mer. Ta mig härifrån. Låt mig bara försvinna. Det är ändå inte värt det, jag kommer alltid att vara trasig. Skadad. Vad är det då  för mening? Jag vill inte mer.

Du kastade ner mig i denna bottenlösa avgrund
Lämnade mig i totalt mörker och hopplöshet
Jag skyller på dig men ifrågasätter jämt om det inte var mitt fel ändå

37 dagar

Jag kvävs. Det finns ingen plats och jag måste upp till ytan för att andas en stund men det finns ingen yta. Allt är bara bottenlöst mörker och kaos. Jag är kaos, huset är kaos och det finns ingen plats för att må annat än bra. Det finns ingen chans att vara för sig själv och må som man vill. Jag mår inte bra. Jag är kaos.

Natten till idag låg jag och lyssnade till mina hjärtslag. Det var det enda jag kunde höra för att mitt hjärta slog så hårt. Rusade och tog över världen. Jag var som förlamad och kunde inte ens förmå mig att ta mig ur kläderna jag haft på mig under dagen och ta mig i sovkläderna. Låg på rygg med handen över hjärtat i timmar och plötsligt var det morgon. Vet att jag somnade för jag minns att jag drömde och att det var obehagligt som vanligt. Hade inte rört mig en millimeter. Fortfarande handen över hjärtat och på rygg. Jag sover aldrig på rygg.

Jag vill vara hel

36 dagar

Jag måste ringa polisen och fråga om mina kläder. Jag vill veta vad som händer och om jag kan få tillbaka min fina kofta som jag precis köpt och blev helt kär i. Använde den som jacka den kvällen och det kanske låter konstigt men jag vill faktiskt ha tillbaka den trots allt. Jag skiter i jeansen, linnet också, underkläderna vill jag inte ens ha. Men koftan. Den är ju så fin.

Fast prata med polisen är så ångestfyllt att jag drar mig för att ringa. Tog tag i några andra viktiga telefonsamtal idag så jag är stolt över det. De som inte vet hur det är att gå igenom något sånt här skulle bli förvånade över hur stolt man kan vara över sig själv efter att ha ringt två viktiga telefonsamtal. Jag kände mig nästan upprymd efter. Fan vad jag är bra.

Har pratat med min pappa idag igen. Det var ett positivt samtal den här gången och det gav mig lite mer energi. Han kan få mig att le och skratta. Fina pappa. Jag kanske till och med ska gå någonstans där det finns människor jag inte känner idag. Kanske.

På svtplay.se finns det ett program som heter "ung och bortskämd" som fascinerar mig. Jag har så svårt att förstå hur man kan vara stolt över att inte kunna någonting alls. Det är så det känns de dagar då allt är som värst, som att jag inte kan klara någonting själv. Man glömmer liksom bort hur saker fungerar och vill bara ropa efter mamma. Det känns bara patetiskt och sorgligt att de varken kan eller vill kunna någonting på egen hand. Speciellt när det finns så många som kämpar för att orka göra allt det där och som verkligen vill kunna göra det på egen hand. Världen är en konstig plats.

Jag längtar tills nästa vecka för jag avskyr att leva i ovisshet. Jag har också kommit fram till att längtan är så galet positivt. Det betyder ju att jag kan se framåt igen. I alla fall vissa dagar. Det betyder att jag kämpar och att jag inte tänker ge upp. Och det känns extra bra för då kan jag ju säga att jag mår bra utan att det är en komplett lögn, jag kan blicka framåt igen, det är bra. Jag mår bra.

Jag kan ha bra dagar trots dig

"Can't sleep 'cause it hurts when I think"  Tyckte att det var en väldigt beskrivande rad ur en Jack Johnson-låt jag hörde nyss. För det är verkligen så det är, det gör så läskigt ont att tänka att man inte kan somna. Det bara snurrar i huvudet och minnesbilder flimrar framför ögonen. Sitter hellre uppe hela natten tills jag är så utmattad att jag inte hinner tänka ens den minsta tanke innan jag faller i sömn.

Jag pratade med min far nyss. Första gången på tre månader som jag hört hans röst. Jag sa ingenting. Det finns inte plats för någon annan än han i hans liv och även detta skulle handla om honom. Jag klarar inte det, så från och med nu får mitt liv vara en lögn inför min far. Det finns redan så mycket han inte vet och än mer han inte förstår så detta gör nog ingen större skillnad. Det allra mest komplexa och komplicerade förhållandet i mitt liv är förhållandet till pappa. Jag är pappas flicka, verkligen, ingen tvekan. Har alltid försvarat honom, alltid valt honom i första hand. Aldrig blivit försvarad eller vald i första hand. Alltid besviken. Önskat livet ur honom så att det gör ont i mig. Ångrat mig än mer. Om och om igen. Sanningen är inget för min far, han kan varken höra eller berätta den. Det blir för mycket. Så många gånger har jag tyckt att han är så svag, att han borde lärt sig mer, veta bättre. Men vem är jag att döma? Nu har jag gett upp. Jag älskar fortfarande honom men jag tror inte längre att jag är viktigast eller att han slutat ljuga. Det kommer aldrig att hända och det är nog det enda som är sant.

Du var varken den förste eller den siste att såra
Men allt annat har jag kunnat leva med