"Can't sleep 'cause it hurts when I think"  Tyckte att det var en väldigt beskrivande rad ur en Jack Johnson-låt jag hörde nyss. För det är verkligen så det är, det gör så läskigt ont att tänka att man inte kan somna. Det bara snurrar i huvudet och minnesbilder flimrar framför ögonen. Sitter hellre uppe hela natten tills jag är så utmattad att jag inte hinner tänka ens den minsta tanke innan jag faller i sömn.

Jag pratade med min far nyss. Första gången på tre månader som jag hört hans röst. Jag sa ingenting. Det finns inte plats för någon annan än han i hans liv och även detta skulle handla om honom. Jag klarar inte det, så från och med nu får mitt liv vara en lögn inför min far. Det finns redan så mycket han inte vet och än mer han inte förstår så detta gör nog ingen större skillnad. Det allra mest komplexa och komplicerade förhållandet i mitt liv är förhållandet till pappa. Jag är pappas flicka, verkligen, ingen tvekan. Har alltid försvarat honom, alltid valt honom i första hand. Aldrig blivit försvarad eller vald i första hand. Alltid besviken. Önskat livet ur honom så att det gör ont i mig. Ångrat mig än mer. Om och om igen. Sanningen är inget för min far, han kan varken höra eller berätta den. Det blir för mycket. Så många gånger har jag tyckt att han är så svag, att han borde lärt sig mer, veta bättre. Men vem är jag att döma? Nu har jag gett upp. Jag älskar fortfarande honom men jag tror inte längre att jag är viktigast eller att han slutat ljuga. Det kommer aldrig att hända och det är nog det enda som är sant.

Du var varken den förste eller den siste att såra
Men allt annat har jag kunnat leva med