Idag har varit tungt och svårt och också bra och mysigt. Det är så blandat, så kluvet och så svårt. För ingenting är som det brukade vara. Träffade F idag och han var mysig som alltid. Han har mycket tankar som är roliga att lyssna på men också jobbigt självcentrerad. Så är han mysig och vill kramas, vara nära, förutsätter att allt är som innan, oförändrat. Han vet inte och frågade inte heller så jag berättade ingenting. Tror att han märkte att det var något som var annorlunda dock. Lite mer distans. Jag vill vara nära och jag kan inte vara nära. Det kryper i kroppen så fort det inte helt och hållet är på mina villkor, så fort jag inte riktigt vet vad som ska hända, hur han ska röra sig. Det är jobbigt.
På tåget hem hade jag sån ångest. Hörde bara hjärtats slag i öronen, det susade och ångesten kom i vågor som fick mig att vilja kräkas, kändes som att jag skulle svimma och ögonen tårades. Jag kunde knappt andas. Bad hela vägen att ingen skulle sitta nära, det satt någon snett mitt emot och det var nära nog. Alldeles för nära. Skulle åka vidare egentligen men jag orkade bara inte. Kunde inte. Var tvungen att åka hem, andas och ta bilen istället. Ska till stan en dag här i veckan och shoppa, hur ska det gå? Ska åka tåg imorgon också, vill inte att det ska vara så jobbigt. Ska möta upp med en främmande man och köpa böcker av honom. Känns inte jättebra med tanke på hur det gick sist jag mötte upp med en främmande man som jag trodde var trevlig. Vet att inget sånt kommer hända imorgon men att veta och att känna är två helt skilda saker.
Det jag känner och det jag vet liknar inte längre något av det jag brukade känna och veta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar