Tycker det är jobbigt när ångesten ligger och gnager hela tiden. Den är liksom inte över mig totalt men den är inte obefintlig heller. Den mera följer mig som en skugga och tar över mig lite i taget. Ett ständigt tryck över bröstet och en oroskänsla i magen som inte riktigt går att sätta fingret på.
Jag kan fortfarande inte säga det, ordet. Jag kan inte säga vad som hände, det känns fortfarande för overkligt och för skrämmande för att uttalas. Men det finns andra som inte låter sig skrämmas, som gärna uttalar det och som inte ser hur jag backar tillbaka och kippar efter luft när det spottas ut. V å l d t ä k t e n. Sanningen är verkligen inte vacker.
Du krossade så många delar av mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar