Lobotomi

Jag är så trött på att minnas. Ständigt dessa minnen som attackerar, river, bits och klöser. Gärna när man minst anar det. När man sitter med vänner och pratar och skrattar. Det verkar som att det inte finns någon gräns för hur mycket som kan påminna om den där dagen. Låt mig bara vara. Snälla! Bara en liten stund. En dag, några timmar.

Du har mina nätter, du har mina drömmar, du har mina tankar och du har mina önskningar
Du tog en natt och med den hela mitt liv, när ska du låta mig gå?

Skälver vid tanken

Snälla visa mig en vackrare verklighet. Beröra, förföra. Förstöra. Hur hamnade jag här? Varför kan jag inte sudda ut minnet av dig? Låt mig gå. Släpp mig fri. Det räcker nu. Snälla.

Det som definierar mig

Ta - Tog - Våldtagen

Det har gått mer än sex månader sedan det hände och jag undrar fortfarande när jag kommer att bli den jag var då. Innan. Jag har inte förlikat mig med tanken på att det här är något jag kommer att vara tvungen att bära med mig in i alla relationer, i alla möten, i allt jag gör resten av livet. Förlåt att jag stirrar ut i luften när ni diskuterar hon som är en slampa och får skylla sig själv. Förlåt att jag slutar andas när det står om överfallsvåldtäkter i tidningen. Förlåt att jag inte längre kan skratta åt sex på radio utan att tänka på det som hände mig. Förlåt att jag inte alltid kan hålla din hand. Förlåt att jag drar mig undan din famn. Förlåt att jag ångrar mig och ångrar mig igen. Förlåt att jag gråter när vi ligger.

Det är förvirrande att behöva men inte kunna vara nära. Det är förvirrande att vilja vara närmare än aldrig förr, under ditt skinn är knappast nära nog, men inte tillåta någon att komma in. Det är förvirrande när nya intryck blandas med gamla minnesbilder och förvandlar något vackert till ångest i bröstet och panik under skorna när jag tvingas rusa därifrån. Springa för mitt liv.

Jag kan inte släppa in dig för du vet inte hur skadad jag är. Du vet inte att jag övat länge på att inte känna. Du vet inte att jag vet hur man aldrig blir besviken. Du vet inte att jag vaknar genomsvettig i panik om natten och sedan inte kan somna om. Du vet inte de regler jag satt upp för mig själv. Du vet inte att det finns stunder då jag inte är någonting värd. Jag kan inte släppa in dig. Det är så mycket du inte vet. Det vore inte rättvist.

Du tog men lämnade aldrig tillbaka

Utvald

Jag blir stolt och glad när jag får vara utvald. Den enda som får veta precis vad du tänker.

Du är min vän

Dina och mina sorger

Måndagen den 25e oktober 2010 förlorade du din älskade. Tisdagen den 26 oktober 2010 förlorade jag mig själv. Det var ingen bra vecka.

När allt vänds upp och ner

Att dela min hemligaste hemlighet

Än en gång öppnat mitt hemligaste rum för någon. Den här gången gjorde jag det för min skull. Jag trodde verkligen att jag kunde göra det för min skull. För att det var en bra person jag berättade det för. Jag hade rätt. För en gångs skull hade jag rätt. För en gångs skull kände jag inte att jag behövde skämmas. Jag har vackra vänner.

Frihet är att kunna lita på känslan

Sex månader senare

För sex månader sedan satt jag i en lägenhet bara minuter från det som skulle vara de värsta i mitt liv. För sex månader sedan log jag åt de olikheter som började visa sig hos mannen jag skulle komma att frukta mest av alla jag någonsin mött. För sex månader sedan var jag lyckligt omedveten om hur snabbt allting kan vända. Omedveten om hur fort vitt kan bli svart och dag kan bli natt. För sex månader sedan visste jag inte att samma sol kunde skina på samma saker men att allt ändå kunde vara helt annorlunda.

Aldrig kan det bli som förr

Att samla på lycka

Jag har fått en bok. Den har tomma bruna blad som väntar på att fyllas. Det är en vacker bok med rött omslag i fint tyg. Vävt, glansigt tyg med fjärilar på. Jag funderar på att göra det till en bok fylld med bara drömmar och lycka. Små och stora lyckliga ögonblick och funderingar om fina saker och om framtiden. Att det ska få blir en bok utan rädsla, utan tårar och utan otäcka minnen. Jag skriver så ofta om det som är svårt och jag tänker att någonstans måste jag samla det som är fint. Man glömmer så lätt att livet är fullt av vackra stunder och jag har egentligen aldrig samlat på någonting så jag tänker att vore det inte ganska fint att samla på lycka?

Lycka är summan av alla de små vackra stunderna

Öpnna dina ögon och se

Jag blir arg på dig när du inte förstår hur jag känner. När du inte förstår att det inte bara är du som känner dig ledsen, förbisedd och trampad på. När du inte förstår att det är fler än du som släpar på ett tungt bagage. Jag blir ledsen när du är egoistisk och jag blir rädd att du ska såra även andra än mig. Människor som vill dig väl, människor som älskar dig. Titta på hur du beter dig.

If you love something set it free

Amicus verus est rara avis

Du ler mot mig och jag vet inte vad du menar. Det du säger passar inte ihop med det jag känner. Jag börjar ifrågasätta, men för en gångs skull inte mig. Utan den här gången, dig. Vi skrattar ihop men tvivlet fungerar som en sköld mellan oss. Jag känner mig plötsligt utlämnad när jag påminns om allt det där du inte sagt och aldrig säger. När jag tänker på allt det som jag inte utelämnat och än en gång förbannar jag min oförmåga att bara hålla käften. Än en gång faller jag handlöst. Än en gång är den som ska fånga den som fäller. Jag slår mig illa. Ännu en gång.

Lär mig aldrig

Huvudvärk

Var och tränade igår kväll, kom hem, åt och sen kom huvudvärken. Brutal jävla huvudvärk. Helt omänskligt ont.

Smärta

På repeat

Jag är så trött på dig. På dina eviga löften, på dina eviga "jag ska", på allt som aldrig blir av. Skärp dig någon gång bara. Hur svårt kan det vara egentligen? Att du inte bara kan ändra på dig istället för att klaga jämt. Istället för att kritisera allt in i minsta detalj och tvivla jämt, förändra istället. Är så trött på att höra samma saker om och om och om igen. Nu får det vara nog.

Inte hållbart längre

En helt ny jag

En helt ny människa tittar tillbaka på mig genom spegeln idag. Var så trött på den deppiga, gråa och trötta personen som brukade vara i spegeln så jag bestämde mig för att göra någonting nytt. Vet inte hur länge känslan kommer att sitta i men det har i alla fall gett mig energi idag. Hoppas att lite energi sitter kvar tills imorgon för jag måste gå upp tidigt och så ska jag träffa folk och träna. Har inte tid med deppighet och trötthet.

Förändring

Mardrömmar

Ställde klockan på nio. Gick upp tjugo över elva. Vaknade inte första gången klockan ringde. Drömde mardrömmar, sov oroligt och vaknade med panikkänsla i kroppen. Nu har jag en massa saker jag ska göra idag. Känner inte för att göra någonting alls.

Likgiltig

Varning på stan

Jag känner mig inte som mig själv just nu. Jag har kommit fram till att jag nog är ganska mycket i vanliga fall. Ganska mycket människa. Tar plats, gör mycket, lever mycket. Nu orkar jag inte det i lika stor utsträckning. Jag har börjat att planera mina dagar. Imorgon ska jag vara nöjd om jag; städar min lägenhet och diskar, godkänner min deklaration, skriver en uppgift i juridiken, äter tre mål mat och går och tränar. Det är inte mycket för den vanliga mig men en massa för mig nu. Det känns helt värdelöst men någonstans är det nog att förlika mig med att jag inte kan vara på topp jämt. Att jag måste ta det lugnt ibland och att jag måste låta kropp och sinne komma ikapp. Jag tror att jag bearbetar och förändrar nu, det tar energi. Jag sover ungefär tio timmar varje natt och har gjort det i flera veckors tid. För en gångs skull har jag bestämt mig för att lyssna på kroppen och tillåta mig själv att sova jävla tio timmar per natt om den nu ska hålla på och envisas sådär.

Har kännt mig såhär ett tag nu. Orkeslös och även viljeslös men varningsklockan var när jag i veckan började blöda näsblod av ingen anledning. Två gånger på ett dygn. Förra gången det hände var för många år sedan, då var det början på en period med många destruktiva delar som till slut ledde till överdos och fyra dagar på sjukhus. Dit ska jag inte igen. Jag ska lyssna den här gången.

Jag torkar dina tårar

Rådvill

Varit vilsen idag.

Oro

Så stark

Jag får höra att jag är stark. Ofta. Att jag varit med om mycket och hur stark jag är som ändå orkar. Som är glad, som tar för mig, som skrattar och ler. Jag säger att jag inte önskar någonting ogjort, för trots allt är det alla de där sakerna som gjort mig till den jag är. Men jag känner mig inte stark, inte någonsin. Jag känner mig rädd, jag känner mig svag och jag känner mig liten. Och jag är avundsjuk. Avundsjuk på alla som ger sig iväg och letar efter spänning, efter nya saker, efter det okända. Och jag blir arg på de som inte förstår vad de har i form av tryggheten i en familj. En familj som alltid finns där för en. Jag känner mig otillräcklig och hjälplös. Som om jag inte klarar av att genomföra någonting från början till slut längre.

Så jävla rädd

Just jag

Jag undrar varför du valde mig. Varför just jag av alla människor? Jag undrar varför du började prata med mig. Jag undrar när du bestämde dig. Jag undrar hur du tänkte innan, under och efter. Jag undrar vad du tänker nu. Det är inte rättvist att du kunde välja men att jag inte hade något att säga till om. Det är inte rättvist att jag måste leva med dig varje dag. Det är inte rätt att jag ska tvingas drömma om dig på nätterna och påminnas om dig på dagarna. Det är så mycket som du tog som jag aldrig får tillbaka. Det är inte rättvist.

Vad är rättvist?

Bearbetar jag dig nu

Att vara trött men inte kunna sova. Att vilja men inte orka. Att le men inte känna. Det är lite tungt just nu.

Tom på insidan

Du är viktig

Jag har inte glömt. Jag är bara van vid att människor jag tycker om försvinner. När jag inte behövs längre.

Tänker på dig

The Story

You see the smile that's on my mouth
It's hiding the words that don't come out
And all of my friends who think that I'm blessed
They don't know my head is a mess
No, they don't know
What I've been through
Like you do

Ännu ett övergrepp

Ord från dig som jag älskar.

"Aja, nu kanske du har lärt dig någonting i alla fall. Så du kan vara lite försiktigare nästa gång."

Som ett slag i magen. Riktigt hårt och jag tappar luften för en stund.

Kanske var det mitt fel ändå

Inte så unik ändå

Pratat om att vara kär, om att tråna efter någon, länge. Länge. Om att det inte blir som man tänkt sig och vad man gör när pirret inte riktigt vill infinna sig som man hoppades. Det kan fungera ändå, pirret kommer kanske krypande. För vissa i alla fall. Pratat om när det inte blir som man tänkt sig och livet verkar falla ihop runt omkring en. När man behöver en kram och det är okej med tårar.

Tänkt på att det känns alldeles för bra att vara nära en person. Tänkt på att jag tänker på honom fast jag inte vill. Eller borde. Fast också varför inte. Tänkt på saker jag sagt och som jag tyckt och hur de förändras när du pratar. Till det bättre. Men också på att jag nog inte riktigt orkar fast att det kanske beror på att jag är slö. Eller så är det för mycket. Undrar vad jag kan göra istället och kommer fram till att jag inte har något val så det är nog jag som är slö.

Tittar mig omkring och på det nära och tycker minst om det som är närmast. Sånt kan man förändra och det är ju tur för annars fanns det lite hopp när det gäller mig. Mycket är ju så ytligt men så även det där med känslan. Tungt, otympligt och jobbigt. Lite klumpigt känns det och jag trivs inte. Som ibland när man inte vet vad man ska göra av sig själv och vill krypa ur skinnet eller sjunka genom jorden. Fast nu mest bara för att det är fult. Inte pinsamt.

Men jag skäms också. När jag tänker att jag fördömer dig eller i alla fall är besviken, ledsen och sårad och så gör jag samma sak själv. Eller inte samma såklart, det skulle jag aldrig, men samma mönster. Mönster är inte alltid fint och något man vill hänga på väggen. Mönster kan vara groteska och det blir svårt att urskilja detaljerna. Jag har synat detaljerna noga nu och det finns inget vackert här. Kan jag såra mig själv så gör jag nog det. Det vill jag inte så jag måste byta. Bryta och göra nya. Egna. Sätt, vägar, stigar. Som är mina. Jag vill inte vara som du och minst av allt vill jag känna som du eller som jag gör mot dig ibland. Jag vill vara egen.

Jag har tankar jag aldrig tänker

Slampa

Lyssnar på "Ligga" i P3. Handlar om sex, om att det ska vara lätt, roligt, skönt, bra, okomplicerat och kul. Är jag en slampa om jag ligger med någon jag inte är ihop med? Nej svarar de i radion. Så klart inte. Bara ligg om du vill, spelar ingen roll om det är någon du inte ens känner. Bara prata med honom, det behöver inte vara komplicerat.

Sen när är sex inte komplicerat? Sen när kan man låtsas som ingenting efteråt? Sen när betyder inte sexet mer för den ena än för den andra? Sen när krossar sex inte vänskap, tillit och hjärtan? Sex kan vara kul och skönt och bra men aldrig okomplicerat. Aldrig. Inbilla sig kan man göra in i evigheten men det ändrar ingenting. För inte skulle vi vara tvugna att påstå gång på gång att sex kan vara okomplicerat om det faktiskt kunde det? Sluta låtsas. Försöker inte vara bitter eller påstå att sex inte är bra. Det är det. Kan vara. Är oftast. Jag tror bara inte på det kalla sexet. Det utan känslor där inget ändras efteråt.

Är jag en slampa om någon ligger med mig fastän jag inte vill?

Du får aldrig dö

Rädslan biter tag och förlamar. Bara du finns i mitt huvud, uppfyller hela mig med skräckblandad ångest. Varför hör du inte av dig? Jag kan inte låta bli att tänka tanken - tänk om - att du är död.

Du skrämmer mig. Jämt.