Det har gått mer än sex månader sedan det hände och jag undrar fortfarande när jag kommer att bli den jag var då. Innan. Jag har inte förlikat mig med tanken på att det här är något jag kommer att vara tvungen att bära med mig in i alla relationer, i alla möten, i allt jag gör resten av livet. Förlåt att jag stirrar ut i luften när ni diskuterar hon som är en slampa och får skylla sig själv. Förlåt att jag slutar andas när det står om överfallsvåldtäkter i tidningen. Förlåt att jag inte längre kan skratta åt sex på radio utan att tänka på det som hände mig. Förlåt att jag inte alltid kan hålla din hand. Förlåt att jag drar mig undan din famn. Förlåt att jag ångrar mig och ångrar mig igen. Förlåt att jag gråter när vi ligger.
Det är förvirrande att behöva men inte kunna vara nära. Det är förvirrande att vilja vara närmare än aldrig förr, under ditt skinn är knappast nära nog, men inte tillåta någon att komma in. Det är förvirrande när nya intryck blandas med gamla minnesbilder och förvandlar något vackert till ångest i bröstet och panik under skorna när jag tvingas rusa därifrån. Springa för mitt liv.
Jag kan inte släppa in dig för du vet inte hur skadad jag är. Du vet inte att jag övat länge på att inte känna. Du vet inte att jag vet hur man aldrig blir besviken. Du vet inte att jag vaknar genomsvettig i panik om natten och sedan inte kan somna om. Du vet inte de regler jag satt upp för mig själv. Du vet inte att det finns stunder då jag inte är någonting värd. Jag kan inte släppa in dig. Det är så mycket du inte vet. Det vore inte rättvist.
Du tog men lämnade aldrig tillbaka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar