Min vän du är underbar

En sån liten gest som betyder så extremt mycket. Bara att du kom ihåg det vi pratat om betyder så extremt mycket! Jag kommer alltid att bära med mig presenten jag fick och tänka på dig flera gånger varje dag. När det blir jobbigt ska jag alltid minnas barbapappa. Kommer sakna dig något så otroligt mycket!

Lycka och kärlek. Vänskap

Flera gånger

Jag tänker på dig fast jag egentligen inte vågar.

Hoppas

Det är bara du som är viktig

Jag mår illa när jag vaknar och tänker på dig. Jag sover dåligt på grund av dig. Jag drömmer om dig.

Jag minns de dagar när vi var oskiljaktiga. Jag minns dagar när du skrattade med mig. Jag minns dagar när du hade drömmar och tankar om framtiden. Jag minns när kärlek och vänskap var viktigt. Jag minns när vi delade värderingar. Jag minns att jag tyckte du var klok, varm och omtänksam. Jag minns när jag såg upp till dig och respekterade dig. Jag minns dagar då jag skulle försvarat dig mot allt. Jag minns dagar jag skulle gjort vad som helst för dig. Jag minns att jag älskade dig. Jag minns att du var min bästa vän. Jag minns att du alltid fanns där för mig. Vart tog du vägen? 

Idag skulle handlat om mig och om framtiden och om lycka. Idag kommer att handla om dig, om oro och om rädsla. För någonstans på vägen blev ditt liv viktigare än min lycka.

Jag har inte valt det här heller

Vännen min, vart tog du vägen?

Jag tycker att du är självisk och det gör mig arg. Jag vill inte göra det här till någonting om mig men när du väljer att göra det såhär så handlar det plötsligt om mig ändå. Du utnyttjar mig samtidigt som du vänder mitt förflutna och mina erfarenheter emot mig. Du tvekar inte att använda din kunskap om mina svaga punkter emot mig och det sårar mig nåt så fruktansvärt. Du är blind för dig själv och tror att du ser andra tydligare än någonsin. Men din värld har krympt och ingenting viktigt finns i den längre. Jag ska göra allt jag kan för att spräcka din bubbla och jag hoppas att du landar hårt när du faller. Så hårt att du aldrig glömmer. Så hårt att du blir rädd. Lika rädd som jag är nu. Så hårt att du aldrig väljer bort kärlek och vänskap igen. Jag försöker att älska dig men du gör det så jävla svårt.

Vakna, snälla vakna

Knarkare

Knarkare, Missbrukare. Beroende. Riskbrukare.

Det är måndag kväll och jag ringer dig i tron att du ska ha nyktrat till efter helgens bravader. Efter någonting som jag hoppades bara var en engångsgrej. Det var det inte. Hög som ett hus svarar du i telefon att du känner dig lugn och glad. Du har precis varit och hämtat en vän som däckat på för mycket droger med en annan vän som knappt är kontaktbar på grund av neråttjack. Du har varit inne i stan och njutit av det fina vädret med en vän idag. Ni tog amfetamin men först vill du inte erkänna vad ni tagit. Du frågar varför det spelar så stor roll och jag svarar att ska du knarka får du faktiskt stå för det. Du vill inte riktigt prata om det och jag tystnar. Tystnaden tolkar du som ett hot och börjar förklara att det inte är farligt. Att du inte tänkt överdosera och att du faktiskt inte är beroende. Enda anledningen till att jag är orolig är tydligen för att min pappa är missbrukare och du är ju inte min pappa. Du säger det argt, som att jag anklagat dig för någonting trots att jag ännu inte sagt ett ord. Du har rätt för jag blir ju faktiskt ledsen av det du säger. Jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag hör hur du resonerar. Först om alkohol, sedan var det marijuana, efter det hasch och nu amfetamin. Jag kan inte låta bli att undra när det ska ta stopp och jag törs inte tänka på hur det ska ta stopp. Jag säger till dig att jag inte vill prata mer nu, att vi kan höras när du är nykter. Du blir arg igen, säger att jag inte har någon rätt att vara arg och ledsen, att du inte är min pappa och jag har fortfarande inte sagt ett ord. Bara att jag inte vill prata nu. Låt mig bara lägga på så kan vi höras en annan gång. Jag vill inte prata med dig såhär.

Det handlar mest av allt om att jag är rädd om dig. Jag är livrädd för vad du kan tänkas göra mot dig själv och hur det kan sluta. Kanske är det bara en fas. Kanske kommer du ut ur det här helskinnad. Kanske hinner du inte ta skada. Men hur ska jag kunna bortse från alla risker? Hur ska jag kunna förneka allt du riskerar? Hur ska jag kunna se på medan du sakta tar livet av dig själv?

Jag tappar all respekt för dig men du är fortfarande min vän. Jag älskar dig och du har varit en av mina bästa och närmsta vänner i flera år men jag är inte säker på att du är värd det här. Du får en chans att skärpa dig men inte flera. Du är alltid välkommen när du vill bygga upp något men inte när allt du gör är att medvetet förstöra. Du vet att jag kämpar med att hålla ihop mig själv, jag kan inte hålla ihop dig också. Du får inte lov att utnyttja min vänskap, mitt tålamod eller min lojalitet. I nästan två år har det handlat om dig och dina behov. Du säger att du finns här för mig också men väljer du det här livet kan du inte välja mig.

Du har förlorat mer än jag

Att tillverka någonting vackert

Jag skulle vilja skriva någonting som är viktigt. Någonting som berör och som når ända in till hjärtat. Jag skulle vilja lämna ett avtryck i någons minne. Jag vill skriva någonting vackert, kanske om livet eller om kärleken. Jag vill skriva någonting nytt. Det finns så mycket jag vill men jag vet inte hur. Jag skulle vilja berätta en historia som kan hjälpa någon annan. Hjälpa någon annan med att fördriva tiden eller med ett viktigt beslut. Hjälpa någon finna styrkan eller fundera på vad som är viktigt. Få någon att le eller att fälla en tår. Jag skulle vilja väcka en känsla och en tanke. Få ta form i någons medvetande. Tänk att för en stund få vara en bit av en annan människas frivilliga liv genom det skrivna ordet. Tänk om jag kunde.

Drömmar

Jag vågar älska dig

Det är klart att jag vill men jag är inte säker på att jag vågar. Vågar inte lita på att du vill. Vågar inte tro på att jag kommer att våga berätta. Vågar inte lita på att du kommer vilja när du får reda på sanningen. Vågar inte tro på att du ska bli den som inte sviker.

Det finns olika saker jag vill säga till olika personer i mitt liv. Jag vill säga;

- att jag saknar dig och att jag behöver dig trots allt ont du gör, P
- att jag är så stolt över dig, E
- att du inte förstår hur mycket du betyder och att jag önskar jag fick känna dig bättre, D
- att du sårar mig när du behandlar dig själv illa, F
- att jag hoppas, M
- att du kan mer än du tror och att du aldrig ska ge upp, P
- att du är den enda som alltid är på min sida och att jag älskar dig, F
- att jag alltid räknar dig som en av mina bästa vänner och att jag alltid kommer att finnas här, D
- att jag beundrar ditt mod och värderar din vänskap mer än du förstår, M
- att jag saknar dig när du är där borta, E
- att jag vet att du alltid finns där oavsett vad jag gör, M
- att jag älskar dig som en bror, D
- att jag alltid saknar att höra ditt skratt och dina kärleksfyllda ord, E
- att jag är glad att jag mött dig och att vi blivit så nära, M


Det finns så många människor, säkert hundra glömda, och ni betyder alla så mycket för mig. Endast er vänskap och kärlek är det som får mig att önska efter ytterligare en morgon om natten. Jag lever av er, genom er och aldrig utan er.

Kärlek som syre

Nytt

Samma blogg. Samma känslor. Ny design.

Förändring

Drogen eller du

Du skrämmer mig. Du skrämmer mig så jävla mycket. Det du gör skrämmer mig. Mot dig själv, mot mig, mot andra. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte vad du håller på med, vad du tänker eller vad du försöker åstadkomma. Jag undrar om du inte ser att du är självisk. Jag undrar om du inte ser hur illa det kan gå eller om du bara ignorerar det du redan vet. Jag trodde att det var ett långt steg även för dig. Från oskyldigt festligt till tungt och farligt. Tydligen var det inte så långt som jag trodde och den insikten är skrämmande. Jag tror inte att du förstår hur idiotiskt det är. Ändå vet du hur illa det kan gå. Du vet det genom mig, du har sett hur det påverkar de som är nära genom mig. Du vet vad jag redan slåss mot och ändå väljer du den här vägen. Du väljer att lägga det på mig och jag förstår inte varför. Det är inte okej. Ditt beteende är inte okej. Att jag ska ta på mig att vara din stöttepelare genom det här är inte heller okej. Att du ska förstöra dig själv på det här sättet är inte okej. När jag säger åt dig att inte göra något dumt med oro i rösten har det gått för långt. När jag är glad att du överlevt kvällen har det gått för långt. När jag får en klump i magen av ängslan av att tänka på dig har det gått för långt. Sluta medan du kan. Sluta innan det gått så långt att du inte hittar tillbaka. Sluta innan det är för sent. Du är för bra för det här.

Du är blind men det är inte jag

Ångestvingar i vinden

Pendlar mellan eufori, hopp, ångest och panik.
Sån extrem jävla ångest som gnager i bröstet. Livrädd och skräckslagen. Rädd för att vara nära och precis lika rädd för att inte vara det. Rädd för att visa mig, att vara sårbar men också det fysiska. Det var som att all säkerhet, all trygghet, försvann den kvällen för sju månader sedan. Så osäker på mig själv, på min kropp, på det sexuella, det fysiska, det intima, att vara nära. Jag vet inte längre hur man gör, jag är blyg och känner mig borttappad. Mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska kunna njuta av nära utan att vara rädd. Jag vet inte hur jag visar vad jag vill, vad som är okej och vad jag inte vill. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på att det jag inte vill respekteras. Jag är rädd att rädslan för att inte bli lyssnad på igen ska göra att jag går med på sådant som inte känns rätt hellre än att riskera att samma sak händer igen. Att jag inte vill men att det sker ändå. Men det blir ju ett övergrepp på mig själv. Jag är också rädd för stunden då jag måste berätta för någon vad som hände. Jag är rädd för hans reaktion och rädd för att bli särbehandlad, lämnad och för att bli någon som är för skadad för att orkas med. Rädd för att bli en börda.

Jag undrar hur länge man kan träffa någon och inte ligga innan den tappar intresset. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli trygg igen. Jag undrar om det finns någon som kan orka med mig och mitt bagage någon längre tid. Jag undrar om ångesten någonsin kommer att släppa taget om mina lungor.

Är jag värd det? 

Jag vill, jag vill, jag vill. Fly.

Så tryggt och så ångestfyllt. Vill vara nära samtidigt som jag vill fly.

Rädsla

Andrum

Hemma bland älskade människor. Hinner inte tänka eller känna. Paus från alla minnen.

Hinner andas

En saltvattendroppe ner för min kind

Det finns stunder då jag fylls av en känsla, av sorg, en sorts ledsamhet över allt som är förlorat och allt som är trasigt. Om jag kunde skulle jag gråta men det finns inga tårar. Istället bär jag runt på sorgen, skriver ner sorgen och känner den ända ut i fingerspetsarna. Tar tillbaka, sätter ihop och bygger nya bitar av mig i förhoppning om att någon gång bli hel igen.

Som krossat glas

M

Du är inte en dålig vän.

  

Igenkännlighet

Så stark och så svag. Tänk om du kunde få vara fri att lägga energi på det som är viktigt egentligen. Fastlåst i förvridna tankar om lycka. Jag vet precis hur det känns för vissa dagar är jag också där.

Lycka som går att mäta

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

Konstigt

Vaknar upp illamående, dödstrött och med rivmärken på ryggen. Vad gör jag i sömnen egentligen?

Demoner

Insikter som sätter spår

Kommer till insikt ett steg i taget. Det är inget fel på dig, allt jag kommer på är egentligen bara ursäkter. Ursäkter för mig att slippa undan. Vi har saker gemensamt, annars hade vi aldrig blivit vänner. Jag tycker du ser bra ut, annars hade jag aldrig låtit dig kyssa mig. Jag irriterar mig på dig, men det är bara för att du börjar komma nära. Så nära att jag snart måste berätta sanningen. Det är vad som irriterar mig, för jag är inte redo för det än.

Jag inser också att jag måste sluta berätta för människor vad de ska tycka om mig. Måste sluta säga att jag är skadad, att de ska hålla sig borta och att jag inte är bra för dem. Det är inte rättvist. Mot dem för att de aldrig får en chans att välja. Mot mig för att ingen någonsin får komma nära. Jag förbereder mig på att bli sårad och att bli övergiven och det blir jag alltid men det är mitt fel. Förväntar man sig alltid att folk kommer svika en så gör de det till slut, förr eller senare.

Nästa person ska jag ge en chans. En ärlig chans. En chans att välja själv och en chans att ta reda på saker själv. Lite i taget, i sin takt. Nästa person ska få bestämma själv. Nästa person ska få sätta sin egen stämpel.

Väntar på dig

När jag inte vet

Jag undrar vad jag gör när jag sover. Jag vet ju att jag drömmer men på senaste tiden har jag vaknat och haft jätteont i nacke och rygg. Som om jag legat och spänt mig en massa under natten. Vad kan man göra åt det liksom?

Förundrad

Trött

Jag vet inte om jag någonsin varit såhär trött. Helt knäckt.

Låt mig sova i fred

Stormen före crashen

Jag känner mig alldeles trött i själen och ända ut i fingerspetsarna. Tog på mig att skriva en uppsats ur en juridisk synpunkt kring införandet av en samtyckeslag i nuvarande sexualbrottslag. Det var kämpigt. Inte själva skrivandet, Gud ska veta att engagemang och intresse finns, men det inre. Det väcker så många minnen och så mycket känslor. Tror att det var bra att jag inte hade mer tid på mig. Jag chock-skrev och redovisade innan jag hann tänka. Nu ska jag få respons på uppsatsen, finjustera och sedan lämna in. Sen kan jag landa. Sen kan jag känna. Sen kan jag crasha.

Det är spännande när man märker fysiskt på kroppen att man är stressad. Jag har haft jätteont i två dagar i muskler och leder men jag har inte fattat att det är stress. Idag kom huvudvärken också. Ska försöka lindra spänningarna i kroppen genom att ge mig ut på en springtur nu. Kanske släpper det då. Eller så släpper det efter rundan, när jag får stretcha, eller i den varma duschen jag kan unna mig efteråt. Förhoppningsvis hjälper det mig att komma i säng i någorlunda vettig tid också. Sov bara fyra timmar i natt och drömde en massa också. Obehagliga drömmar om myror och vaktmästare.

Allt hör ihop

Samtycke

Jag läser och läser och läser på olika sidor kring debatten om införandet av en samtyckesreglering i sexualbrottslagen och jag kan inte sluta hänföras av de som verkligen slåss för att slippa samtycke till sex. Jag börjar undra vad de är för sorts människor om de nu tycker att det är så hemskt att den man ska ha sex med måste vilja ha sex med en för att det ska vara okej. Varför skulle man vilja ha sex med någon som inte vill? Om man inte är säker på att den andra vill, kan man inte fråga då? Eller bör man ens ha sex då?

Det handlar inte om att man vill sätta dit medelsvensson som ibland går med på att ha sex trots att h*n egentligen är för trött. Det handlar inte heller om att man måste skriva några kontrakt kring samtycke till sex. Det handlar inte om att stämpla oskyldiga som offer och förövare. Och det handlar definitivt inte om någon omvänd bevisbörda som många påstår. Bevis för att övergreppet ägt rum måste fortfarande vara det viktigaste. Ord kommer fortfarande att stå mot ord och kanske kommer införandet inte heller leda till att fler mål går till åtal och att fler fälls men det sänder ut en signal. Det sänder ut en signal om att det är inte okej att ligga med någon som inte vill trots att h*n inte gjorde motstånd. Det sänder ut en signal som säger att sex bara är okej om båda vill, om båda har ett fritt val och fortfarande vill. Det visar att sex inte är en rättighet utan något som bara ska ske i samtycke mellan två personer. Dagens lagstiftning gör partnern tillgänglig för sex ända tills denne säger nej. Med en ny lagstiftning är partnern inte tillgänglig förrän denne säger ja. Är det verkligen så konstigt?

Psykologer vittnar om att passivitet under ett övergrepp är vanligare än att offret gör motstånd. Det handlar om chock och rädsla men även om överlevnad. Instinkten säger åt människan att göra allt för att överleva, i dessa fall är passivitet ett av sätten. När man som offer inser att ett "nej" inte spelar någon roll och att det som håller på att hända kommer att ske mot ens vilja, då är det lätt att reagera med passivitet. Det finns till och med en engelsk term för detta fenomen; frozen-fright. Det är i fall som dessa, då offret inte gör motstånd, som en samtyckeslag skulle kunna göra nytta. Lagen skulle kunna lägga fokus på gärningsmannens beteende och frågor om hur den misstänkte försäkrat sig om den andre personens samtycke skulle bli aktuella. De mål som idag inte leder till fällande dom där offret varit halvsovande eller måttligt berusad skulle kunna fällas med en samtyckeslag om den innebar att det inte var okej att ha sex med någon som inte samtyckt till detta.

Sex är inte en rättighet och ingen har rätt till någon annans kropp innan den tydligt förmedlat att den vill. Kan man inte läsa sådana signaler så kanske man inte ska ha sex helt enkelt.

Nej till ofrivilligt sex

I all oändlighet

Vaknar utmattad och vågar inte somna om. Drömmer drömmar jag inte kan ta mig ur och som hänger kvar när jag vaknat. Skruvade och förvridna minnen. Äkta känslor.

Trött. Så trött.

Ont i hela kroppen. Ingen ork. Minns alldeles för mycket. Nya saker, människor, som komplicerar och tar energi. Jag vill inte mer.

Igen och igen, tar det någonsin slut?

Ett misstag

Jag hatar när jag känner på mig någonting, att någonting är fel, och så är det så. Har kännt det i flera dagar, sen i helgen. Bara vetat att det var något som hände och att allting förändrats. Jag blir arg och ledsen. På mig för att jag inte förstod bättre. På dig för att du inte sa ifrån. Säg åt mig, berätta, skrik, var arg, var ledsen, låt mig få veta att jag har gjort fel, vad jag har gjort fel. Det värsta du kan göra är att låtsas som ingenting. Jag märker ju sånt. Och vänner behandlar inte varandra så, de är ärliga. Jag vill ju bara vara din vän.

Förlåt, jag menade aldrig att såra dig

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.



Fan också

Farväl

Nu har jag sagt farväl till en plats där jag har fått göra något gott under våren. Nämligen kommunens härbärge där jag volontärarbetat fram tills nu. Det har varit både häftigt och skrämmande att få vara en del av. Det är skrämmande att se hur mycket brister det finns i vår samhällesstruktur och hur illa det kan gå för den som inte har ett stort socialt nätverk. Samtidigt är det häftigt att se hur många godjärtade människor det finns som gärna tar av sin egna tid för att ge något till den som har det sämre. Det har varit en lärorik och inspirerande resa.

Tack

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.



Fan också

Det var ingen våldtäkt

Sitter och läser delar ur debatten om införandet av en samtyckeslag för sex. I korta drag skulle det innebära att det är förbjudet att ha sex med någon mot dennes vilja. Enligt dagens lagstiftning är det endast våldtäkt om det förekommer hot och/eller våld alternativt om personen sover, är kraftigt berusad eller av andra skäl oförmögen att säga ifrån (t.ex. handikapp). Men om offret inte slåss för att komma därifrån, om offret blir så chockat att han eller hon inte gör något motstånd och ett nej inte biter på förövaren då är det enligt dagens lagstiftning fortfarande inte våldtäkt.

6 kap. 1 § brottsbalken Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till  omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet
eller råhet.

Jag sa nej flera gånger. Jag sa att jag inte ville. Jag sa att det gjorde ont. Jag grät genom hela övergreppet. Jag slogs inte. Jag blev så chockad att jag inte gjorde något motstånd. Jag var för rädd, det gjorde för ont och det var för overkligt. Det är inte säkert att han hade blivit fälld även om det funnits en samtyckeslag men det skulle ändå varit en bekräftelse på att det inte var jag som gjorde fel. Jag ska inte behöva slåss för att slippa bli penetrerad. Det ska ingen behöva göra. 

Det var en våldtäkt

Inspirerad av dig

"Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for


Well, you came and opened me
And now there's so much more I see
And so by the way I thank you


And then for the times when we're apart
Well, then close your eyes and know
These words are coming from my heart
And then if you can remember


Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for"


Älskar dig min vän

Stopp

Jag kan inte alltid vara den som ger. Den som berättar sin historia. Den som alltid delar med sig av tankar och känslor. Jag kan inte vara den som alltid är mest sårbar. Jag kan inte vara den som älskar mest, som sörjer mest, som bryr sig mest. Jag kan inte vara vännen som alltid finns där för alla andra när jag inte får någonting tillbaka. För vad vet jag egentligen om dig? Vad delar du med dig av till mig? På vilket sätt är du sårbar? Vilka känslor visar du? Hur vet jag att du är ärlig? Jag vet inte det. Jag vet inte det så jag kan inte längre. Jag måste säga nej. Den här gången säger jag nej. Jag har redan passerat så många av mina egna gränser att jag nästan förintat mig själv på vägen. Det finns så mycket jag aldrig trott om mig själv, så mycket jag inte är stolt över, det måste få ett slut.



Ett nej är inte alltid ett nej

Inte en vän

Jag är alltid, alltid, alltid där för dig, är det verkligen för mycket begärt att du ska finnas här för mig en endaste gång när jag verkligen behöver det? Inte 24 timmar senare, utan när det verkligen behövs. Inte när det passar dig, utan när du behövs. En endaste gång? Jag behövde dig igår.

Besviken

Det blir aldrig vi

Jag är ledsen men jag kan inte göra det här. Jag kan inte låta någon komma så nära. Inte ännu. Inte dig. Det måste vara över nu.

Kan bara inte

Det vackra i oss alla

Sträck på dig och var stolt för den du är. Identifiera dig inte med det som hänt, det var då. Nu är en annan tid och du är en annan nu. Du har lärt dig så mycket, om andra och om dig själv, på vägen. Du har växt och blivit starkare. Du har insett vad som är viktigt i livet. Du vet att prioritera rätt nu. Visst finns det dagar då det förflutna hälsar på, dagar du är svag, ledsen, omotiverad och känner dig förvirrad men det gör dig inte mindre bra. Det gör dig till människa. Det finns dagar du tar dåliga beslut och det finns dagar du känner dig egoistisk men du gör det aldrig för att såra någon därför att det är sådan du är. Vänlig, omtänksam, empatisk, godhjärtat, snäll och varm. Förstående och klok. Den som får vara nära dig, den som får vara din vän, den som får vara en del av din familj har blivit tilldelad en ängel i livet. Glöm aldrig att bara genom att vara dig själv, ditt helt ocensurerade jag, ger du så mycket till andra. Vem du än möter och vad du än tar dig för tappa aldrig bort den underbara människan som är du. Ge aldrig upp. Och det viktigaste av allt; glöm aldrig att du är älskad av många, bara för att du är du.

Blessed with an angel

Skräckslagen

Det är inte roligt längre. Jag vill inte mer. Snälla, sluta. Låt mig gå. Jag vill inte. Jag orkar inte längre. Det  är för tröttsamt att känna såhär jämt. Att aldrig veta när paniken och ångesten ska kasta sig över mig. Äta mig inifrån och ut. Ta över hela mig och tvinga mig rusa hem för att inte bryta ihop mitt framför ögonen på dig. Jag vill inte få panik för att du råkar ha mörkblå lakan. Precis som han. Eller för att du tar för dig och visar vad du vill. Jag vill inte få ångest för att en del av mig vill ha dig. Vill inte känna mig äcklig. Äcklad av mig själv, av dig, av tanken. Tanken på att ligga med dig. Ångest när jag känner att du vill. När andningen ändras och varje rörelse betyder lite mer. Det ska vara något bra. Du menar något bra. Varför kan jag inte bara känna rätt? Få det att kännas bra. Egentligen är det ju det jag vill. Att det ska vara bra. Vill inte vara trasig mer. Är trött på tårar, olust, rädsla, oro, ångest, minnen och panik.

Jag är rädd för att glömma och för att aldrig glömma. Rädd för att jag aldrig kommer att hitta tillbaka till mig själv. Rädd för att aldrig kunna komma någon riktigt nära igen. Men mest av allt är jag rädd för att inte våga säga nej. Jag är rädd för att du ska vilja och att mina ord inte ska betyda någonting. Jag är rädd för att du ska ta för dig av det som är mitt. Jag är rädd för att jag inte får bestämma över min kropp. Jag är rädd att det ska hända igen. Jag är så jävla rädd.

Jag ville ju inte

Behandlar mig själv sämst

Jag vet att jag inte borde göra så här. Jag vet att jag testar dig. Jag vet att det inte är snällt, varken mot mig eller mot dig. Jag vet att någon kommer att bli sårad och att det med största sannolikhet är jag. Jag vet att jag förväntar mig att bli sviken. Jag vet att jag ökar risken att bli sviken genom att göra så här. Ändå gör jag det. Tveksamt om jag någonsin kommer att lära mig.

Hjälp mig sluta

With me

When my patience's wearing thin

When I'm ready to give in

Will you pick me up again?

When you see me drift astray

Outta touch and outta place

Will you tell me to my face? 

Then I guess you can hang with me

Starka band

Så lite vet jag om dig som jag bryr mig om så mycket. Du är där jag varit en gång förut och jag är tacksam för att du berättar. Att du släpper in mig och vet att jag bryr mig trots att vi inte hörts på alldeles för länge. Jag hoppas att du vet att du är fin och att du är värd så mycket mer. Jag vet hur läskigt det är att välja att verkligen leva men snälla tro mig när jag säger att det är värt det. Du kan bara göra det här i din takt och så länge du behöver tänker jag vandra vid din sida, rädda dig när du faller, stötta dig när du behöver och hålla dig sällskap på resan. På den här resan och så länge du vill efter det.

Tjockare än vatten

Även en snäll

Det verkar inte som att det spelar någon roll vem det är, det är alltid jobbigt. Jag kan inte, jag klarar det inte, det går bara inte. Nära. Närhet. Närmre. Panik. Ångest. Flashbacks. Fan.

Jag kan ingenting

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.

Fan också

Ett misstag

Jag hatar när jag känner på mig någonting, att någonting är fel, och så är det så. Har kännt det i flera dagar, sen i helgen. Bara vetat att det var något som hände och att allting förändrats. Jag blir arg och ledsen. På mig för att jag inte förstod bättre. På dig för att du inte sa ifrån. Säg åt mig, berätta, skrik, var arg, var ledsen, låt mig få veta att jag har gjort fel, vad jag har gjort fel. Det värsta du kan göra är att låtsas som ingenting. Jag märker ju sånt. Och vänner behandlar inte varandra så, de är ärliga. Jag vill ju bara vara din vän.


Förlåt, jag menade aldrig att såra dig

Don't look back in anger

Jag måste få välja, det är viktigt. Jag måste få välja när någon ska få komma nära. Det måste vara på mina villkor. Det är själviskt, jag vet, men annars kan jag inte. Jag kan bara inte. Ska du vara nära måste jag få bestämma. Pressa mig inte, då flyr jag. Ta inte för dig. Ta dig inga friheter. Ta ingenting för givet. Kan du förstå att jag är rädd ibland, dumdristig ibland och väldigt sårbar när du är nära så kanske jag kan lära mig att lita på dig. Kanske. Kanske någon gång. Inte nu och inte imorgon men om ett tag, när det gått en tid och jag fått testa dig. Igen och igen. Jag förstår om du inte orkar, jag förstår verkligen men då behöver du inte ens försöka.

En dum idé

Vännen min

Jag vill att du ska veta att mitt i paniken och mitt i ångesten, när ingen nådde fram, då fanns du där. När jag inte kan vända mig till någon och inte litar ens på mig själv, då finns du där. Du hittar alltid vägar att nå mig, även när jag gör allt för att inte bli nådd. Du ser det ingen annan ser och saker jag försöker gömma även för mig själv. Du dömer inte. Du förstår. Dina ord berör, på gott och på ont. Det du säger är viktigt. Du kan lugna mig, du kan göra mig orolig. Du får mig att skratta ofta och gråta ibland. När jag inte litar på vad jag ser, hör eller känner så berättar du att det är sant. Jag vill att du ska veta att mitt i paniken var du den första jag tänkte på, inte för att jag vet att du förstår utan för att du är min vän.

Jag älskar dig

I min takt med min hemlighet

Så uppmärksam på dig. Hur du rör dig, varje andetag, din hand på min axel, ett leende, en blick. Jag kommer bara närmre när jag får bestämma. Försöker du så backar jag. Ett steg fram och två tillbaka. Aldrig har jag varit så uppmärksam som nu.

Ha tålamod min vän

Härdsmälta

Efter dagar med återkommande ångest och panikattacker så innehöll gårdagen droppen som fick bägaren att rinna över så att säga. Var på fest, hånglade med fel person, tappade bort en vän, var ute och sprang på stan, ramlade in i en väns trygga armar och då brast det. En av de värsta panikattacker jag någonsin haft. Jag kommer inte ihåg jättemycket men min vän berättade att jag skrikit "nej, sluta, jag vill inte och låt mig vara, inte igen" och gråtande försökt springa ifrån honom. Först hade jag kollapsat på en trapp ute och de fick inte kontakt med mig så det kom en ambulans dit också. Jag har ingen aning om hur lång tid det hela pågick men jag slapp åka med ambulansen och min vän tog med mig hem till sig. Hur mycket jag än bönade och bad om att bara få gå hem så sa han att han inte på några villkor skulle låta mig spendera natten själv. Jag tror att jag funnit mig själv en riktigt bra vän i honom.

Det var en galet obehaglig upplevelse men jag kunde nog inte ha varit bland bättre människor när det hände och det är jag galet tacksam för.

En stjärna i mörkret

Det är okej att reagera såhär

Vårdguiden skriver såhär om våldtäkt:

Reaktioner efter en våldtäkt

Att bli våldtagen innebär nästan alltid ett stort trauma. En vanlig reaktion är att man söker en förklaring, ofta hos sig själv. Du kanske känner skuldkänslor och tycker att det var ditt fel eller att du kunde ha handlat annorlunda.
Hur man reagerar efter en våldtäkt skiljer sig från person till person. Vanliga reaktioner är:

• skuld- och skamkänslor
• overklighetskänslor
• nedstämdhet
• humörsvängningar
• ångest, oro och stress
• sömnproblem och mardrömmar
• "flashbacks" (påträngande minnen av det inträffade)
• att man vill undvika allt som påminner om händelsen
• fysiska reaktioner, som till exempel dålig aptit, migrän och sexuella problem.

Ibland kan du uppleva känslor och reaktioner som du inte känner igen hos dig själv. Det kan kännas som att man håller på att bli tokig. Men det kan vara bra att tillåta sig själv att ta plats och ställa krav. Det tar tid att återhämta sig efter ett övergrepp. Du får må dåligt. Du har varit med om något mycket påfrestande och det är inte konstigt att visa att du mår dåligt. Genom att acceptera dina känslor har du goda förutsättningar att bearbeta dem och gå vidare.

Jag tror att jag i omgångar redan lyckats checka av alla "symptom" som beskrivs. Det har blivit så att jag inte sökt hjälp efter det som hände då jag flyttat runt en massa på senaste tiden. Jag sa till min mor att när jag flyttar hem igen till sommaren så ska jag nog hitta någon att prata med. Hon lät väldigt undrande när hon då frågade om jag fortfarande tyckte att det var jobbigt. Jag kanske är jättekonstig men hur skulle det inte längre vara jobbigt? Det var sex månader sedan det hände och sedan dess har ingt varit sig likt. Jag vet inte riktigt vem jag är och allt jag trodde mig klarat av blev aktuellt igen. Så ja mor, det är fortfarande jobbigt. Jävligt jobbigt.

Oförstånd

Inuti

Kämpar så mycket för så lite. För att somna, för att vara vaken, för att slippa tänka, för att le. Le gör jag bara när någon ser, när jag måste. De dagar någon frågar hur jag mår. Då ler jag. Då är det bättre än någonsin. Då finns inte timmarna på badrummets golv, minutrarna i fönstret om natten, sekund efter sekund i mardrömmens grepp. Då ignorerar jag det ständiga trycket över bröstet och hur svårt det är att andas. Jag önskar att jag kunde gråta när jag inte behöver le men det är som att tårarna tagit slut för länge sen.

Värre än allt är likgiltigheten

Lovade dig

Igen gör det sådär ont i bröstet. Det känns som att jag ska dö. Jag vet att det inte är så, att allt sitter i huvudet. Att det är psykiskt. Men det känns som att jag ska dö. Ont i bröstet, kippandes efter luft och darrande händer. Kan inte sluta tänka på att jag ska dö. Vet tusen sätt att lindra ångest men inga bra. Tusen självdestruktiva sätt. Jag lovade det minst destruktiva jag vet så jag sätter mig i mitt fönster än en gång idag och röker.

Allt för att överleva

Två sidor av samma mynt

Det är svårt hur saker kan kännas så dubbla ibland. Jag är så tacksam att du förstår, att du har varit där så att du inte blir rädd när jag behöver berätta hur jag har det. Det kan vara skönt att höra "jag vet, jag förstår" och inte känna sig ensammast och knäppast i världen för en stund. Men när jag inser vad det egentligen innebär att du vet. Att du förstår. Då blir jag så ledsen och så rädd. Ingen ska behöva förstå. Ingen ska behöva veta. Kunde jag ta ifrån alla som vet och alla som förstår händelsen som gjort att de förstår så skulle jag göra det. Kunde jag skulle jag ta på mig allas händelser. Fick jag välja, skulle jag vara helt ensam. För det finns ingen man någonsin kan önska detta. Hade jag haft fiender hade jag aldrig önskat ens dem detta. Därför önskar jag att jag vore ensam.

Ledsen för din skull men tacksam för min skull

Jag säger att det är bra

"I've said it once, I've said it twice, I've said it a thousand fucking times
That I'm okay, that I'm fine, that it's all just in my mind
But this has got the best of me and I can't seem to sleep
It's not just you're alone with me, it's just you'll never leave"

Om det är så att du aldrig kommer försvinna. Ur mina tankar, ur mina minnen, ur mina drömmar. Kommer du alltid att förfölja mig med ditt hånfulla leende och dina andetag i mitt öra. Om det är så att du tagit resten av mitt liv. Då önskar jag att du tagit hela mig. Där och då, med en gång, bara tagit mitt liv. Om det inte är så, när ska du låta mig gå?

Jag orkar inte prata med någon idag

Obefogad oro

Tankar som skrämmer. Tankar från ett tidigare liv. Trodde att de inte fanns inom mig längre. Förstod dem inte. Nu är de tillbaka och det skrämmer mig. Har vuxit och kommer inte agera som då men tanken finns där, hela tiden som en skugga över axeln.

Det finns saker som man inte pratar om. Vissa saker för att det är obekvämt, andra för att det känns för personligt eller så kanske man är rädd. Ämnen kan vara för svåra så istället låter vi dem bara vara. Trycker undan, förnekar och glömmer bort. Döden är ett sådant ämne. Det var meningen att den här bloggen skulle vara helt anonym så att jag skulle kunna skriva precis vad jag vill här. Så att jag skulle kunna skriva om alla såna ämnen. Som döden. Nu är den inte det och jag inser att jag inte skriver allt för att jag är rädd för folks reaktioner. Reaktioner från människor jag känner. Nu tänker jag ta kontrollen över bloggen igen och skriva precis allt och lita på att de som känner mig vet att skrivandet är en process, ett sätt att bearbeta för mig. Jag måste få utlopp för tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ta det som skrivs för vad det är, tankar och känslor, inget annat. Promise?

Det är långt från tanke till handling

Med full kraft

Jag mår illa. Minnen snurrar i huvudet och jag kan inte svälja klumpen i halsen. Skräcken slår till med full kraft och det är som att jag är tillbaka igen. Kan känna hans andedräkt i mitt öra och jag kippar efter luft. Det kryper i kroppen av paniken, känner tryck över bröstet och hur hjärtat slår vildare och högre. Det susar i öronen och jag blir alldeles kall. Världen snurrar, jag blir yr och vet inte vem jag är eller vad jag gör här. Alla instinkter säger åt mig att fly, men vart? Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Kan inte fly från mina tankar. Kan inte fly ifrån ett minne. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Rädda mig härifrån.

Försvinn ur mitt liv!

Utan kraft, utan mening

Det finns inte ord. Det gör bara så ont.

Att välkomna vore fel

Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna dra in någon annan i min värld igen? Det är en sak att berätta för någon vad som har hänt och en annan att låta någon leva sida vid sida med det som har hänt. Att låta någon annan leva med drömmarna, minnena, dagar då jag inte orkar göra just någonting alls, tårar, ilska, ångest, att inte kunna släppa taget, flykten, distansen, när ingen får komma nära och rädslan. Hur rättfärdigar man att ge det, tillsammans med allt annat bagage, till någon?

Jag tyr mig till dig för jag vet att du inte vill ha mig

Kom inte närmre

"I know you've given all that you could give to me
I know there'll come a day I understand
Until then I'll be trying to solve your mystery
Wonder why I couldn't make you stay"

Jag kan inte göra så mot dig. Inte mot någon. Och inte kan jag berätta. Du är för fin för det. För oskuldsfull.

För ditt bästa

Den lätta vägen ut

"Jag är så trött på tjejer som du som säger att de blivit våldtagna. De drar hem med nån random snubbe de inte känner och har sex. Jävligt enkelt att hävda att man inte ville när man dagen efter kommer på att man ångrar sig. Tjejer borde inte få vara ute själva."

Men hur kan du säga så? Du säger att du är min vän, att du är mer än jag gett dig credit för och att jag kan prata med dig och så säger du så. Trots att du vet säger du så. Att vi får skylla oss själva. Tror du inte att jag tänkt den tanken själv tusentals gånger? Jag är den förste att säga att det var mitt fel, att jag borde valt annorlunda, att jag kunde gjort något för att aldrig hamnat i den situationen men jag ångrade mig aldrig. Jag ångrade mig aldrig för jag ville aldrig. Säg inte att jag valde den lätta vägen ut, det finns ingenting som är lätt med det här. Ingenting.

Ingen dömer mig hårdare än jag

Lika söker lika

Jag blir rädd när jag ser hur många det är ändå som läser denna blogg. Det är få jag känner som ens vet om att denna blogg finns, mycket färre än de som vet om vad som hänt och det är inte många. Så jag undrar vilka är ni? Hur hittade ni hit och varför läser ni? Jag blir rädd att ni är som jag och söker efter lika. Jag blir rädd att det har hänt er eller någon ni är nära. Tanken är skrämmande. Jag hoppas att ni bara är nyfikna och att ni aldrig behövt eller kommer att behöva uppleva det jag gått igenom men jag är rädd att det inte är så. Mina tankar går till alla er som vet precis hur det är, hur ont det gör och hur ensam man blir. Ni är starkare än ni tror.

Låt ingen annan bestämma vem du är

Memories

Will this ever go away? Will I ever stop feeling like this? Will these memories always be with me? Will it ever stop hurting?

I wish for you to just go away

Någon annans hemlighet

Jag undrar vad det är med mig som gör att vi kan sitta på ett golv tillsammans, halvt inne i dimman men ändå klarare än någonsin och prata om sådant som är viktigt. Vi känner knappt varandra och ändå öppnar du dig själv och delar med dig av en liten men viktig bit. Det är en present jag tacksamt tar emot och bevarar i mitt hjärta där ingen annan får ta del av den. Dagen efter vaknar jag och ler.

Vänner för livet?