Det finns stunder då jag fylls av en känsla, av sorg, en sorts ledsamhet över allt som är förlorat och allt som är trasigt. Om jag kunde skulle jag gråta men det finns inga tårar. Istället bär jag runt på sorgen, skriver ner sorgen och känner den ända ut i fingerspetsarna. Tar tillbaka, sätter ihop och bygger nya bitar av mig i förhoppning om att någon gång bli hel igen.
Som krossat glas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar