Kämpar så mycket för så lite. För att somna, för att vara vaken, för att slippa tänka, för att le. Le gör jag bara när någon ser, när jag måste. De dagar någon frågar hur jag mår. Då ler jag. Då är det bättre än någonsin. Då finns inte timmarna på badrummets golv, minutrarna i fönstret om natten, sekund efter sekund i mardrömmens grepp. Då ignorerar jag det ständiga trycket över bröstet och hur svårt det är att andas. Jag önskar att jag kunde gråta när jag inte behöver le men det är som att tårarna tagit slut för länge sen.
Värre än allt är likgiltigheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar