Pendlar mellan eufori, hopp, ångest och panik.
Sån extrem jävla ångest som gnager i bröstet. Livrädd och skräckslagen. Rädd för att vara nära och precis lika rädd för att inte vara det. Rädd för att visa mig, att vara sårbar men också det fysiska. Det var som att all säkerhet, all trygghet, försvann den kvällen för sju månader sedan. Så osäker på mig själv, på min kropp, på det sexuella, det fysiska, det intima, att vara nära. Jag vet inte längre hur man gör, jag är blyg och känner mig borttappad. Mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska kunna njuta av nära utan att vara rädd. Jag vet inte hur jag visar vad jag vill, vad som är okej och vad jag inte vill. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på att det jag inte vill respekteras. Jag är rädd att rädslan för att inte bli lyssnad på igen ska göra att jag går med på sådant som inte känns rätt hellre än att riskera att samma sak händer igen. Att jag inte vill men att det sker ändå. Men det blir ju ett övergrepp på mig själv. Jag är också rädd för stunden då jag måste berätta för någon vad som hände. Jag är rädd för hans reaktion och rädd för att bli särbehandlad, lämnad och för att bli någon som är för skadad för att orkas med. Rädd för att bli en börda.
Jag undrar hur länge man kan träffa någon och inte ligga innan den tappar intresset. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli trygg igen. Jag undrar om det finns någon som kan orka med mig och mitt bagage någon längre tid. Jag undrar om ångesten någonsin kommer att släppa taget om mina lungor.
Är jag värd det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar