Tisdag
Jag kände inte så många, hade bott där bara en kort tid. Jobbade mycket och allting var nytt. Hittade min fristad på gymet, där fanns han. Några korta meningar i bastun efter ett hårt pass. Han skulle till Stockholm och jag har bott där hela mitt liv. Klart jag kunde berätta mer. Två främlingar i en ny stad, vi hade något gemensamt. Bytte nummer i entrén den dagen och blev vänner på facebook. Några dagar senare fick jag reda på att jag hade en oväntad ledig kväll. Ett snabbt sms, han hade tid att träffas. Tid och plats bestämdes. Jag hittade inte och han bodde mer centralt, vi möttes upp på halva vägen och han visade mig till parkeringen utanför hans lägenhet. Därifrån vidare till stan för en öl på en lokal pub. Han körde. Våra olika kulturer visade sig snart men han var trevlig, ganska charmig och samtalet flöt på bra. I efterhand inser jag att vi aldrig pratade om Stockholm och vad som är värt att se där. Efter en öl föreslog han att vi skulle åka hem till honom och ta ett glas vin. Han var rädd att han inte skulle kunna köra om vi drack mer på puben. Jag hade inte bråttom hem den kvällen så jag tänkte; varför inte? Han var trevlig, ett glas vin är inte farligt, jag kunde lätt ta mig därifrån och jag kände ju inte så många. Vänner är alltid bra att skaffa sig även om han inte var pojkvänsmaterial. Inte alls min typ. En snabb bilfärd och vi var framme vid hans lägenhet. En ganska stor, fin lägenhet på översta våningen i ett trevåningshus. Öppen planlösning och en stor balkong. Han hällde upp varsitt glas vin och vi satte oss i en av hans två soffor i vardagsrummet. Hade en livlig diskussion om huruvida det är okej att pussa sina barn på munnen. Jag hävdade att det var okej och en helt ickesexuell handling, hans kultur sa annorlunda. Sen ville han tigga en cigg. Jag var inte alls röksugen men sa okej ändå. Balkongen var fin. Första ciggen gick bra och vi gick in till sofforna igen. Det var efter andra ciggen allt gick åt helt fel håll. Utan återvändo.
Han lite för nära när jag står fast mellan honom, ett bord och balkongens räcke. En oönskad hand på min arm, en annan på min midja. Andetag som bränner i ansiktet, vin, öl och Marlboro Menthol. Jag kan aldrig röka såna igen. Första chocken är hans tunga som bänder upp mina läppar. En hård kyss som jag aldrig ville ha. Kan inte backa, inte komma undan. Trycker bort honom men han är starkare än han ser ut och trots att vi är lika långa har jag inte mycket att sätta emot. Han pausar och jag vänder bort ansiktet en stund. Han står fortfarande alldeles för nära och jag känner värmen från hans andedräkt i min nacke, mot min hals. Ansträngd andning, tung andning, upphetsad andning. Jag tittar ner där våra höfter möts och han försöker kyssa mig igen. Tvingar mitt ansikte att möta hans. Fortfarande hårt, forcerande och utan lyhördhet. Han tar tag kring min nacke och hals, tar på min bröstkorg, mina bröst. Det gör ont och jag försöker att slingra mig men kommer inte ur hans grepp. Andra handen trycker han ner innanför mina jeans och mina trosor. Fingrar i mig, på mig, överallt. Det gör så ont och jag känner hur paniken växer i bröstet. Slingrar mig allt mer och får plötsligt kraft nog att knuffa undan honom tillräckligt mycket för att han ska sluta. Jag säger att det gör ont, aj, och att jag inte vill, nej. Sluta. Snälla kan vi gå någon annanstans? Jag tänker vardagsrummet, ta mina grejer och åka hem. Ursäkta mig, springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Han tänker annorlunda. Han tar mig i armen och drar med mig in i sovrummet. Knuffar ner mig i sängen bland de blå lakanen och säger åt mig att ta av mig skorna. Jag blir rädd, förstår fortfarande inte vad som håller på att hända. Chockad av det som redan hänt. Skorna åker av och jag tror att jag till och med skrattar till åt något han säger, minns inte längre vad eller varför, ens att något kan ha verkat lustigt då. Minns saker härifrån som en stumfilm. Klipp utan ljud, utan sammanhang. Minns smärtan som skar igenom kroppen, minns känslan av att vilja fly, avskärmningen, att inte kunna röra sig och paniken som växte. Minns hur jag tänkte att jag kommer att ha märken imorgon och hur svårt det var att andas.
Han var plötsligt naken. Kommer ihåg fula kalsonget och sen nakenheten. Jag som i vanliga fall har svårt för naket. Det är för rått, inte vackert. Det har inte blivit bättre. Han liksom vräkte ner mig på sängen och slet av mig mina kläder. Jag minns att jag tänkte att han inte fick ha sönder mitt favoritlinne. Det finns ju inte att köpa längre. Hårda händer över min kropp, hårda kyssar. Jag var än en gång fast av hans händer, av hans kropp. Kunde knappt andas då han höll mitt huvud så hårt mot sin nacke, ner i kuddarna. Först höll han fast mig ovanpå honom. Jag kunde knappt röra mig, bara han rörde sig. Det gjorde ont och varje gång jag försökte flytta mig lite för att minska smärtan rörde han sig mer och det blev värre. Nu gjorde jag inget motstånd längre, jag kunde inte. Visste inte hur jag skulle reagera, kunde bara tänka på att jag inte fick luft och smärtan som skar igenom mig vid varje rörelse. Minns hans flåsande andetag i mitt öra och händerna som var överallt och samtidigt höll mig i ett stadigt grepp. Vet inte hur länge det höll på, minns inte mer än känslan och rädslan. Paniken. Sen kom lättnaden, andetagen som ökade i hastighet, rörelser som gav upphov till än mer smärta när de blev snabbare. Stönen och hur kroppen spänns när det är över. Jag trodde det var över och att jag överlevt. Nu kunde jag få gå. Hem och glömma, aldrig se tillbaka.
Han höll fortfarande mig fast i ett järngrepp. Jag kunde inte röra mig och allt var som i dimma. Sen lättade greppet lite och jag liksom vaknade till liv igen. Såg min chans och rullade bort från honom. Han var snabb och igen satt jag fast. Underst. Hans ansikte så nära mitt. Andetagen igen. Och så smärtan när han för tredje gången den kvällen trängde sig in i mig. Det är det här som följer mig i mina drömmar. Min kropp fast under hans och så leendet. Panik som sprider sig genom kroppen. I drömmen tittar jag ner och ser hur tusentals spindlar klättrar upp för mina ben och min mage, det är då jag vaknar kallsvettig och med paniken rivandes i bröstet. Det var då det kändes som att jag dog. Det var då allt rämnade och all energi bara försvann. Jag minns hur jag låg där, rörde inte en muskel under hela tiden. Kände inte längre hur ont det gjorde, visste inte hur länge han höll på. Jag var inte där.
Han måste blivit klar och släppt sitt järngrepp kring mig för jag minns att han gick därifrån och att jag låg kvar, fortfarande utan att kunna röra mig. Han låste in sig i badrummet och då fick jag energi nog att ta mig ur sängen och börja samla ihop mina kläder som han slängt ifrån sig på golvet. Han kom ut från badrummet, fortfarande naken och la sig på sängen med ett belåtet leende på läpparna. Jag mådde illa. Låste in mig i badrummet. Lutandes mot den kalla badrumsväggen försökte jag komma ihåg hur det är man andas. Blicken som mötte mig i spegeln skrämde mig och det var inte förrän då jag insåg att jag grät. Rödfläckig kring hals, nacke och bröst. Tårstrimmigt ansikte och svullna läppar. Rädsla i blicken. Bilden av ett ansikte jag inte kunde, inte ville, känna igen. En blick jag aldrig någonsin vill se hos någon, inte då, inte nu. En bild som präntats fast i mitt minne, på mina hornhinnor, i mina drömmar. En bild jag aldrig kommer att glömma och som skrämmer mig mer än något annat. Lutad över handfatet lyckades jag samla mig, några djupa andetag och kallt vatten i ansiktet. Torka tårarna som blandats med mascaran och bildat små svarta stigar ner för mina kinder. På med kläderna igen, ignorera smärtan och sätta upp håret. Ett djupt andetag innan jag kunde låsa upp dörren och möta honom igen.
Han undrade vart jag hade ställt min väska, han skulle ha en cigg till. Ta en du också sa han när han gick ut på balkongen. Hans röst var kall och hård, charmen och vänligheten jag ändå sett tidigare var som bortblåst och jag ville bara därifrån. Jag måste gå nu sa jag och skyllde på att det börjat bli sent. Han sa nej, vi skulle röka först. Men jag ville inte. Stod bara i hörnet av balkongen och väntade på att få gå därifrån. Han började fippla med sin mobil. Det var en iphone, jag tror det var facebook eller kanske twitter. Det kändes som att tiden stod stilla och jag ville bara därifrån. Till slut var han klar och jag fick gå. Snabbt på med halsduk och väska, hitta bilnycklarna och sen ut genom dörren. Han stoppade mig, tog min hand. Paniken kom över mig med full kraft och det enda som fanns i mina tankar var rör mig inte, låt mig bara gå, snälla. Han krävde en kyss, ett hejdå, jag ville ju bara därifrån. Aldrig se honom igen, aldrig tänka på det som hänt, gräva ner minnet och låtsas som att vi aldrig mötts. Dagen efter fick jag ett sms; nice meeting you I had a great night yesterday. Jag ville bara bort.
Det jag inte kan berätta. Det jag aldrig kommer glömma.
Sår som inte läker. Minnen som alltid finns kvar.
