Läste delar av bloggen igår kväll och hittade saker jag glömt, förträngt. Vissa minnen gör ondare än andra att minnas. Det är inte många som vet om vad som hände mig den kvällen. Jag brukar inte berätta om det. Men av några av de få jag berättat för har jag fått reaktioner som känts och fortfarande känns som ett slag i magen. Jag förstår varför vi inte berättar om vad som händer oss. Jag förstår varför vi inte anmäler. Jag förstår varför vi skäms och varför vi vandrar med skuldtyngda axlar.
"Jag är så trött på tjejer som du, som säger att de blivit våldtagna. De drar hem med någon random snubbe de inte känner och har sex. Jävligt enkelt att hävda att man inte ville när man dagen efter kommer på att man ångrar sig. Tjejer borde inte få vara ute själva."
"Aja, nu kanske du har lärt dig något i alla fall. Så du kan vara lite försiktigare nästa gång."
Ni frågar er varför vi inte kan gå vidare. Varför vi ifrågasätter oss själva. Varför vi inte bara slutar tänka på det.
Vem sanning är den sanna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar