Jag får höra att jag är stark. Ofta. Att jag varit med om mycket och hur stark jag är som ändå orkar. Som är glad, som tar för mig, som skrattar och ler. Jag säger att jag inte önskar någonting ogjort, för trots allt är det alla de där sakerna som gjort mig till den jag är. Men jag känner mig inte stark, inte någonsin. Jag känner mig rädd, jag känner mig svag och jag känner mig liten. Och jag är avundsjuk. Avundsjuk på alla som ger sig iväg och letar efter spänning, efter nya saker, efter det okända. Och jag blir arg på de som inte förstår vad de har i form av tryggheten i en familj. En familj som alltid finns där för en. Jag känner mig otillräcklig och hjälplös. Som om jag inte klarar av att genomföra någonting från början till slut längre.
Så jävla rädd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar