Jag är så trött på att minnas. Ständigt dessa minnen som attackerar, river, bits och klöser. Gärna när man minst anar det. När man sitter med vänner och pratar och skrattar. Det verkar som att det inte finns någon gräns för hur mycket som kan påminna om den där dagen. Låt mig bara vara. Snälla! Bara en liten stund. En dag, några timmar.
Du har mina nätter, du har mina drömmar, du har mina tankar och du har mina önskningar
Du tog en natt och med den hela mitt liv, när ska du låta mig gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar