Det är alltid värre med att somna på tisdagar. Jag är alltid trött, riktigt trött på tisdagar men ändå är det något som håller mig vaken. En rastlöshet jag inte kan komma undan. Inre stress som inte låter mig glömma. Jag berättade för en vän jag känt länge nyligen. Det känns skönt att veta att hon verkligen är en vän.

Samtidigt som jag känner tacksamhet till de som vet och som inte vänt mig ryggen så känner jag även skuld att belasta någon med mitt öde. Det som hände. Jag vet att de som bryr sig tycker att det är svårt och jobbigt att handskas med och jag vill inte lägga det på någon. Vill ju vara en positiv del av folks liv. Inte en last. Tror det är samma skuldkänslor som säger att det var mitt fel, även fast jag vet att det inte var det. Egentligen. Som att jag gjort något fel. Som att jag dragit detta över mig själv. Som att jag är självisk som berättar och förväntar mig att någon ska bry sig. Behöver att någon bryr sig.

Som att mitt liv är värre än någon annans. Det är det inte.

Sluta ta dig in i min hjärna
Du förgiftar mina tankar