Nu är det inte långt kvar tills jag ska åka hem. Jag vet att det är rätt beslut men det är också sorgligt och svårt. Tänker hela tiden att det är sista gången jag kommer att göra allt jag gör. Imorgon är sista morgonen som C kommer att väcka mig med ett glatt utrop och kräva att hon ska få hoppa i min säng. Och imorgon är sista dagen jag kommer att få mata F, kunna kolla på film och ha långa diskussioner med J och skratta tillsammans med B. Det är sorgligt. Dessutom är det svårt. Jag vet inte hur det kommer att kännas att komma hem. Veta att alla vet, veta att alla vill veta hur det är med mig. Jag har ingen aning hur jag kommer att reagera på alla som kommer vilja vara nära, både fysiskt och psykiskt. Jag tror att jag har skaffat mig ett behov av större personligt utrymme nu, mer integritet. Hur förklarar jag det för de jag inte vill ska veta? Jag vet fortfarande inte hur man gör och nu är det inte långt kvar tills jag måste sluta låtsas och kliva in i verkligheten igen.
Jag vill fortsätta leva
men jag har glömt
hur man gör
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar