Paniken växer i bröstet och det susar i öronen. Den växer tills strupen snärjs åt och det blir svårt att andas. Tills magen knyter sig och det känns som man vill kräkas och svimma på samma gång. Jag känner hur mitt hjärta slår i bröstet. Hårt. Fort. Smärtsamt. Jag blir yr och jag skakar, mina händer darrar och jag fryser. Det är så jäkla kallt. Jag kan inte tänka längre, bara minnas. Fast värre. Som att sätta en scen ur en film på repeat, återuppleva gång på gång. Och jag kan känna hans andedräkt mot min hals igen. Känna hans händer på min kropp. Smärtan. Och mitt hjärta slår så hårt att jag tror att jag ska dö. Och för en sekund önskar jag att jag skulle det. Bara för att slippa minnas, bara för det. Men det gör jag ju inte. Såklart.
Det har bara gått 18 dagar men jag är redan så trött på det här. Trött på paniken. Trött på minnena. Trött på huvudvärken. Trött på bröstsmärtor. Trött på mardrömmar. Trött på att inte kunna somna. Trött på att inte kunna sova. Trött på att inte vilja vakna. Trött på att inte känna mig på riktigt. Trött på att inte leva. Trött. Trött. Trött.
När jag ligger upplöst i tårar
Sover du gott om natten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar