Jag är så himla rädd att jag inte ska kunna släppa någon riktigt nära igen. Fysiskt eller psykiskt. Mest psykiskt. För fysiskt kan man alltid klara genom att bara stänga av, för att överleva. Jag vill inte att det ska behöva vara så men jag vet att det lätt kan bli så. För mig i alla fall. Destruktivitet kanske ligger i generna, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag kan stänga av, behövs det så vet jag hur. Men så är det ju det där med att jag inte vill. Jag vill inte behöva stänga av, jag vill inte känna mig smutsig och sårbar. Jag vill känna tillit och åtrå igen. Jag vill kunna släppa in människor som förtjänar det och lita på att de inte kommer att skada mig. Men sen så inser jag ju att det kommer att bli svårt, för det kunde jag ju inte ens innan det här hände.

Jag måste sluta vara så självdestruktiv. Först berättade jag inte för någon och då visste jag inte hur jag skulle klara av att andas ytterligare en dag. Nu har jag berättat för alldeles för många, eller kanske för fel människor, så nu kvävs jag istället av tanken på hur jag framstår. Tanken på hur de ser på mig och hur det ändrats. Tänker att jag sagt för mycket eller för lite eller att jag mår fel, gör fel, säger fel saker. Det blir destruktivt. Jag måste sluta. Det finns redan för många saker att hantera just nu, jag behöver inte göra det värre för mig själv.

Du tystade mig
Så nu skriker jag
Du tryckte ner mig
Så nu utmanar jag allt
Du krossade allt som var jag
Så nu trampar jag på bitar av glas