Jag var hos läkaren idag. Tillbaks i helvetet. Vart hände det? När? Kände du honom? Använde han kondom? Berätta, berätta allt. Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL inte!!! Snälla bara låt mig vara, låt mig vara ifred, låt mig glömma. Jag träffade honom frivilligt, jag följde med frivilligt så kanske var det mitt fel. Men jag trodde inte, jag hade aldrig kunnat förutspå vad som skulle hända. Aldrig. Jag tror inte sådant om folk. Eller i alla fall inte förut, innan. Jag trodde på det han sa, att vi skulle prata. Dela med oss av kunskap som var relevant för den andre. Bara ha en trevlig kväll eftersom att vi inte kände så många där heller, varken han eller jag.
Jag vet att det finns de som inte tror mig. Polischefen. Hon som tvingade mig att vittna när jag inte ville längre, när jag var trasig och nedbruten till ingenting, när jag bara grät. Hon gav mig skuldkänslorna och känslan av att jag bara hittat på. Att det inte var sant utan bara i mitt huvud. Men varför skulle det vara en lögn? Kan man verkligen fejka såna känslor? Jag var en trasdocka, så tom, så utsatt, så försvarslös, så hjälplös. Såg hon inte det? Är det därför han gjorde det han gjorde, för att han inte såg? Syns jag inte? Men jag grät ju, jag grät då, hos honom. Jag grät där, hos polisen. Jag sa nej då, hos honom. Jag sa nej där, flera gånger om, hos polisen. Varför räknas inte mina nej för? Jag vet ju att jag sa nej. Visst gjorde jag?
Du tog ifrån mig essensen av jag
Du lämnade så många spår av du
I hjärtat, i själen
I kroppen, i minnet
Jag är en trasdocka nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar