Ett hus helt för sig själv ger många tillfällen till reflektion. Tänker att när jag ser på TV och blir så berörd av historierna som berättas så handlar det nog mest om att det är saker jag har inom mig som jag inte kunnat bearbeta än. Och hur många vänner jag än har som säger att de finns där, och som verkligen vill finnas där så kan de inte det av olika skäl. För inte träffar du dina vänner mitt i natten när du plötsligt inte kan vara ensam. Eller när man går på stan och en bil som kör förbi tar en tillbaka till tid och rum man helst vill förtränga. Och inte hjälper det heller att ringa de tillfällen man inte kan prata men bara behöver ha någon där.
Och så är det det där med att inte störa. Jag vill ju aldrig störa. Aldrig vara en belastning eller något som är jobbigt för någon annan. När folk inte vet vad de ska säga är jag alltid redo att fylla ut det obekväma. Ta bort det jobbiga för den andres skull. Men kvar blir ju jag med allt det där tunga på mina axlar, tankarna i mitt huvud och stenen i magen. Vem tar bort det jobbiga för mig?
För min skull?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar