Jag funderar på det som kallas ansvar. Det kommer en punkt i livet då vi alla måste sluta skylla ifrån oss och börja ta eget ansvar. När den punkten kommer är olika från person till person. Jag vet människor som gjort det redan när de var barn och jag vet vuxna män och kvinnor som fortfarande gärna skyller ifrån sig på andra. Det vanligaste är nog att man skyller det man har blivit och det man är på sina föräldrar. Man säger att man inte kan ändras och att det inte var ens eget fel. Hur länge är det okej att skylla på taskig uppväxt och när börjar det egna ansvaret för den man är? Finns det någon skillnad på att vara medveten om den skada ens familjeförhållanden åstadkommit en och att skylla ifrån sig? Och vad innebär i såna fall den skillnaden?
Jag har fortfarande inte hört ifrån polisen trots att de sa att jag skulle fått veta den här veckan huruvida mitt mål går till åtal eller ej. Förstår de inte att det är viktigt för mig att veta? Slippa undra. Jag vill inte att han ska gå fri men det sista jag vill är att åka tillbaka och vittna. Är det själviskt av mig? Borde jag "offra" mig för samhällets skull. Åka dit, vittna och hoppas på att de tror mig. Mitt ord mot hans. De utgår från att han är oskyldig, hellre fria än fälla. Lika inför lagen heter det ju men hur rättvist är det egentligen?
Instängda tankar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar