Jag vet att det bara är en känsla, något jag lägger märke till mer nu än vad jag gjorde förut men plötsligt så pratas det våldtäkter överallt. I tidningar, på twitter, på TV, i serier, i filmer, i diskussioner bland vänner. Överallt. Oftast är det inte jobbigt, faktiskt inte. Jag har alltid varit bra på att distansiera mig. Men ibland så blir det lite för mycket. Fast oftast inte förrän efteråt, på kvällen, när det bara är jag lämnad ensam med mina tankar.
Jag har haft en väldigt växlande dag idag. Började väldigt trött och kaosig. Tog sedan tag i det jag skulle och var duktig tills min dator klappade ihop och jag blev lite handikappad. Det känns så sjukt att en så stor del av ens liv och de sysslor jag utför finns på min dator. Nu sitter jag på en helt värdelös dator och har inte kunnat fixa allt jag behövde göra. Tur är att jag var smart nog att göra det viktigaste först i alla fall, innan datorn dog. Lite tur ska man ju ha. Hur som helst var jag extremt negativ där under nån timme och tillslut blev det bara så komiskt att jag inte kunde göra annat än att skratta. Kvällen slutade i alla fall positivt med en mysig middag med fina människor.
Är det inte lite konstigt att radera tankar i en anonym blogg? Att jag kan skriva en text på ganska många rader och sedan radera den för att mina tankar inte är tillräckligt bra? Jag visste faktiskt inte förut att ens egna tankar kunde vara dåliga, dåliga som i inte tillräckligt bra. Fast det kanske mest handlar om att de är ostrukturerade och inte helt klara ens för mig. Eller att det är svårt att nyansera vissa känslor i text. Något som menas undrande blir till exempel lätt cyniskt och så vidare. Ibland är det nog bara svårt att uttrycka sig.
När kärleken blir svår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar