Jag känner att det finns någonting jag måste skriva om. Jag vet bara inte hur för i mitt huvud är det något komplext. Förut var det enkelt. Före. Nu när det är efter så är det komplext. Det gör mig glad och stolt men också rädd. Att jag fick ångra mig var nyckeln till allt. Att jag fick bestämma, ha kontroll och veta att minsta antydan till ett nej faktiskt skulle få vara ett nej. Wow. Det är en människa som är mer underbar och fin än han vet. Jag fick som jag ville. Och jag ville. Jag ville. Det kändes bra hela vägen och nästan viktigast, efteråt. Jag tror inte att det här på något sätt kommer att betyda att det kommer att vara lätt från och med nu. Att det blir som förut. Men det är ett stort, riktigt stort, steg. Även om de nästkommande veckorna eller månaderna kommer att gå tillbaka till att vara som det vart fram tills igår så vet jag i alla fall att det inte är omöjligt. På nåt sätt önskar jag att han fick förstå hur viktig han blev för mig genom att bara vara sitt underbara själv. Utan att jag behövde berätta.
Fina människor läker djupa sår men minnena består
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar