Kan inte polisen bara höra av sig?! Nu har jag gått från en punkt där jag absolut inte ens kunde tänka mig att åka tillbaka för en rättegång till att jag bara vill veta hur det ska bli för att kunna planera min vår. Blir det rättegång vet jag till exempel inte om jag ska stanna där jag är nu och försöka plugga/jobba. Jag vet inte hur länge jag måste vara borta. Jag vet inte hur jag kommer att må. Jag vet inte vad jag kommer att klara. Det vore skönt att ändå få veta nu. Ovisshet är värre än allt.
Det finns faser som kloka och pålästa människor har kommit fram till att alla människor går igenom vid sorg/trauma/kris/förlust etc. Det är bl.a. chock, förnekelse, ilska, acceptans etc. Men jag tror inte att det finns någon fas där man inte kan prata om ytliga saker. Det går bara inte. Hur jag än gör så lyckas jag driva diskussionerna till djupa och jobbiga saker och det blir så lätt fel. Någonstans kan jag ju se att det bottnar sig i att jag behöver prata om det som hänt men innan jag hittat någonstans där jag kan det så gissar jag att jag kommer att fortsätta försöka gräva i andras liv och psyken. Det är frustrerande för det är inte alls vad jag behöver just nu. Jag vet ju med mig att jag gärna snöar in mig på att försöka hjälpa alla andra istället för mig själv.Det är inte bra. Jag fastnar lätt där. Mind your own business passar nog ganska bra för mig nu.
Mest rädd är jag för mig själv och de sår som blottas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar