Det är som att min kropp är stressad jämt. Jag Känner att jag tappat kontrollen över det mesta, inklusive mig själv. Det finns en miljon grejer jag vill göra och en miljard grejer jag känner att jag borde göra men som alla andra vanliga, dödliga har jag bara 24 timmar varje dygn att hinna med allt på. Och till råga på det flyttar jag nästa vecka. Hur ska man hinna? Sen så finns det saker jag inte kan kontrollera som stressar mig. Som att jag ska höra av polisen den 20e angående min anmälan. Huruvida det blir rättegång eller ej. Mest av allt är jag rädd för att det ska bli rättegång. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill inte åka tillbaka till England i vår. Jag vill leva.
Jag hade en diskussion igår med en människa jag kännt länge om sex. Det är ett ämne som jag tidigare tagit lätt på. Nåt som varit roligt och inte mer komplicerat än att två människor vill vara väldigt nära varandra. Nu känns ämnet STORT, viktigt, svårt och ganska jobbigt. Än så länge vill jag inte ens ha sex men jag vill vilja. Jag önskar att jag ville. Jag tror att jag kommer att vilja så småningom men jag blir ledsen att han lyckades ta det ifrån mig. Sex ska inte kännas skrämmande.
Jag tror att det här kallas rädsla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar