Varje dag är jag rädd. För din skull. Varje gång jag ser numret på min mobil, varje gång det ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Slår fortare. Eller extra högt. Så rädd är jag. Att det har hänt dig någonting. Mest av allt är jag rädd att du inte finns mer. Aldrig förut har jag varit rädd för döden men du väcker en skräck värre än allt. Finns du inte längre vet inte jag hur man lever. Jag älskar dig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det för du lyssnar inte längre. Du har redan bestämt dig. Du har redan valt. Egentligen väntar vi bara på att det ska ske. Inte är du stark nog att aktivt välja själv. Inte är du stark nog att välja om. Så vi väntar. Vi väntar och det finns inget jag kan göra. Jag är så rädd.
När tiden tar ut sin rätt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar