Vill ursäkta mig, vill ta bort mitt senaste inlägg. Vill säga förlåt. För att jag tar upp plats, för att jag någonstans behöver prata om det, för att det kanske inte är någonting att skriva om egentligen. Kanske för att jag ibland tycker synd om mig själv och för att jag låser in mig och vägrar prata med någon. Känner mig i vägen, som en börda och som att jag bara borde skärpa ihop mig. Hålla masken och sluta sjåpa mig. Var nöjd för en gångs skull. Le och var lycklig och sluta klaga. Sluta tänka på det och sluta tycka saker och ting är jobbiga. Sluta analysera och sluta tänk. Förlåt om jag tror att jag är viktig eller om jag råkar tro att jag har någonting att berätta. Något som skulle vara av intresse för någon annan. Känner mig dum för att när jag läser det jag skrivit så känns det inte i relation till hur det känns. Det finns de som har det så jävla mycket värre. Jag mår ju bra. Typ. Det är skuldkänslorna och skammen över att behöva lyssnas på, få vara viktig, betyda någonting som är värst nästan. Jag kan inte be någon lyssna på något som kanske inte är värt att höra. Det ska väl inte vara så svårt. Du lever ju, var glad för det. Det kanske inte ens hände, du hörde vad polisen sa i samband med förhöret. Och åklagaren i det där brevet. Du överdriver kanske lite. Ångrade dig efteråt men kunde inte ta ansvar för det. Jag undrar om det var så att jag hittade på om jag inte skulle hittat på värre då. Om jag skulle behöva låsa in mig en hel dag. Dagar. Om jag skulle ligga vaken om nätterna. Om det plötsligt skulle komma över mig när jag egentligen har roligt. Förlåt att jag tar plats. Förlåt att jag märks. Förlåt.
Jag vill inte synas, inte märkas, inte vara i vägen. Bara vara lycklig en liten stund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar