Hur ber man någon som inte vet att inte röra en? De dagar jag knappt vill ta i hand, än mindre kramas, sitta nära eller få en klapp på ryggen av främmande händer. När min privata sfär är meter ifrån alla andra och ångesten klappar hårdare än hjärtslagen i bröstet. Det är meningen att man ska klara av att andra kommer nära. Det är meningen att jag ska klara av det. Jag är kramig, fysisk, tycker om att vara nära. Problemet är bara att det inte är så jämt. Det handlar inte om någon speciell människa eller någon speciell tid. Det är bara så att ibland fungerar det inte. Ibland kan jag inte vara nära. Men då kan jag inte skrika; låt mig vara! Som jag vill göra. Jag kan inte springa därifrån och gömma mig. Låsa in mig ensam. Ibland gör jag det. Låser in mig. Men att säga ifrån. Vad ska folk tro?
Det var tisdag idag. Förstod inte det när huvudvärken kom som på beställning. Jag förstod inte det när jag betedde mig barnsligare än vanligt. Jag förstod inte det när jag blev trött och grinig fast jag inte brukar vara det. Nu, för 20 veckor sedan, är det över och jag minns att det var tisdag idag.
I huvudet och i kroppen, jag blir aldrig fri
Hej!
SvaraRaderaJag hittade din blogg via prataomdet, och det du skriver i just detta inlägg stämmer helt överrens med hur jag känner. Jag har inte läst hela din blogg, tänkte sätta mig att göra det nu. Som person är jag kramig och fysisk. Men, inte alltid. Det måste vara på mina premisser. När jag har ångest eller är stressad avskyr jag när folk rör mig. Det känns som att de inkräktar. Mitt bästa tips är att förklara för folk hur jag känner. Jag säger att jag inte vill vara nära just då, att det inte handlar om dem, att det handlar om mig. Gillar de mig måste de acceptera det. Malin