Kan inte somna inatt. För många tankar som snurrar i huvudet. Minnen från i höstas blandat med skulden, ångesten och skammen från nu. Hur lite jag än ville att det skulle bli en rättegång så önskade jag ändå att bli trodd och tagen på allvar. Och så kommer tankarna på att jag kanske förstörde hans liv när jag anmälde. Jag ifrågasätter mina minnen från kvällen. Varje sekund. Kan han ha missuppfattat mig? Var jag otydlig med att jag inte ville? Är det en efterhandskonstruktion som bara finns i min hjärna av det som hände? För de anledningar polisen hade att inte ta det till domstol är ju anledningar jag kan förstå. Varför gjorde jag så?
Jag borde inte haft frivillig kontakt med honom innan. Jag borde blivit överfallen av en främling.
Jag borde inte följt med upp på ytterligare ett glas vin. Jag borde åkt hem.
Jag borde inte följt med ut på balkongen för att röka. Jag borde sagt nej tack.
Jag borde inte ha frågat om vi kunde gå in istället. Jag borde ha smällt till honom och gått hem.
Jag borde inte blivit så förvånad att jag inte gjorde motstånd. Jag borde slagits för mitt liv.
Jag borde inte ha glömt min ring på hans golv. Jag borde fått med mig allt och åkt.
Men jag blev inte överfallen av en främling. Jag följde med honom frivilligt och jag ställde inte till med en scen. Jag är naiv och godtrogen och trots att jag vet att alla inte vill alla gott så kunde jag inte tro på det som kom att ske. Hur skulle jag kunnat?
Kan inte tro ont ens om dig jag inte känner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar