Jag blir sårad när du talar om mig som om jag vore en hemsk och självisk människa så fort du är arg på mig. Det suddar ut alla gånger du säger att jag är omtänksam. Jag blir ledsen när det verkar som att du tror att jag är uträknande och gör dåliga saker med flit. Varför skulle jag vilja vara elak? Jag blir frustrerad när du inte lyssnar utan bara skriker och det inte spelar någon roll vad jag säger. Då känner jag mig som fem år igen. Jag förstår inte de gånger då det känns som att du är arg bara för sakens skull. Tycker du om att klaga på mig? Jag försöker verkligen förstå dina anledningar till att saker och ting ska vara på vissa sätt och jag försöker att rätta mig efter dem, men när det blir fel ändå vet jag inte hur jag ska göra. Då känns det som att du aldrig blir nöjd. Jag blir arg när du säger åt mig vad jag tänker. Du vet inte vad jag tänker för du lyssnar nästan aldrig och jag tror inte att du ens försöker förstå. Jag blev glad när vi sa att vi verkligen skulle försöka att kommunicera den här gången. Nu känns det som att det aldrig kommer att fungera och då vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Jag kan inte försöka ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar