Alltså det är himla knepigt det här med att lära känna människor. När jag väl kommit över den första artighetsfasen så blir jag liksom lite bortkommen. Jag är jävligt bra (ursäkta självgodheten) på att mingla och att kallprata. Jag kan nog kallprata med vem som helst om nästan vad som helst, det är inga problem. Men sen då? De flesta av de vänner jag har nu har jag känt i flera år och jag kommer inte riktigt ihåg hur man kommer förbi den där osäkerhetsfasen innan man börjat lära känna varandra på riktigt.
Och sen det där med att människor säger en sak och menar en annan. Det har jag inte heller några problem med. För oftast kan jag läsa vad folk egentligen menar oavsett vad de säger. Dessutom är jag en sådan person som pressar folk att vara raka och ärliga för oärlighet är det värsta jag vet. Skit samma om man tycker knäppa saker, bara man är ärlig om det. Men det jag inte förstår och inte vet hur jag ska varken läsa eller hantera det är människor som gör emot sig själva. Först gör de en sak som tyder på något och sedan gör de en annan sak som tyder på motsatsen och så säger det ingenting om nåt. Hur sjutton ska jag, eller någon, kunna tolka det?! Jag förstår faktiskt inte.
Så när du först verkar helt ointresserad av mig över huvud taget men sedan undrar om vi ska umgås mera så blir jag förvirrad. Och när du verkar uttråkad av mitt sällskap men frågar om jag vill stanna över natten men inte för att du verkar vilja ligga med mig, då blir jag ännu mer förvirrad. Och inte kan jag säga att du är motsägelsefull för du har egentligen inte sagt någonting alls om någonting. Kom igen liksom!
Förvirringen är total
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar