Ibland tvekar jag om oss. Jag undrar om det är värt det när det blir såhär. Jag känner att jag offrar ganska mycket för dig, om jag ska fortsätta med det så måste det kännas som att det ger mig någonting. Det får inte bli en börda för det är det redan på grund av situationen. Du måste lita på mig, men än viktigare är att du måste lita på dig själv. Du måste veta dina gränser, veta vart ditt ansvar slutar och vart mitt börjar. Lita på att jag vet mitt ansvar för mina känslor och mina handlingar som påverkar oss. Lita på att jag berättar för dig allt du behöver veta. Lita på att du är bra nog. Lita på att det som händer utanför din kontroll inte alltid kommer att skada dig.
Jag måste få känna saker som inte är positiva. Jag måste få reagera på oss och på dig utan att du går under. Utan att du förstör dig själv i dina grubblerier. Utan att det är ditt fel. Jag tänker mycket, jag känner mycket och jag har många åsikter. Jag delar med mig av det mesta till dig men jag måste få vara redo för att det ska bli rätt. Jag vill inte alltid reagera på alla mina känslor. Väljer jag att ta ett steg tillbaka och inte berätta måste det vara okej med dig. Då måste du släppa det och inse att det inte är något du kan påverka. Du kan inte rädda mig, laga mig eller alltid hjälpa mig. Det jag känner gör inte heller att du inte är nog. Du räcker alltid till. Ibland behöver jag fundera över det jag känner för ibland är det inte helt enkelt. Ibland är det helt irrationellt och det skulle skada dig mer om jag berättade med en gång. Ibland kommer jag fram till att jag vill berätta för dig vad jag kände och tänkte men lika ofta var det inte så viktigt och lika ofta kommer jag fram till att jag inte alls känner så längre. Kanske hade jag bara en dålig dag. Kanske var jag bara trött. Kanske överreagerade jag. Kanske var det egentligen något annat som låg till grund för min reaktion. Nästan aldrig är det ditt fel.
Jag tror att du är rädd för att förstöra oss. Jag tror att du är rädd för att förlora det du tycker är bra, den du tycker om. Jag tror att du är livrädd för att tappa kontrollen. Får inte jag utrymme att känna alla sorters känslor så förstör du oss. Känner jag mig tvingad till att visa upp något som inte är sant förlorar du mig. Och det du inte inser är att så fort du kände kärlek hade du redan tappat all kontroll.
Litar du på mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar