Jag undrar vad det är med mig som gör att vi kan sitta på ett golv tillsammans, halvt inne i dimman men ändå klarare än någonsin och prata om sådant som är viktigt. Vi känner knappt varandra och ändå öppnar du dig själv och delar med dig av en liten men viktig bit. Det är en present jag tacksamt tar emot och bevarar i mitt hjärta där ingen annan får ta del av den. Dagen efter vaknar jag och ler.
Vänner för livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar